När hela världen, med rätta, lyfter fram statskuppen mot Salvador Allende i Chile den 11 september 1973 lyser andra historiska militära maktövertaganden med sin frånvaro i debatten. Men militärjuntan från 12 september 1980 som innebar att Kenan Evren installerades som landets ledare är varken glömd eller förlåten.
Evrens meritlista efter statskuppen 1980:
– 650 000 gripna
– 230 000 politiska domar
– Varav nästan 100 000 personer dömdes för medlemskap i politiska rörelser
– 517 avrättningsdomar
– 50 genomförda avrättningar
– Varav en av de avrättade var kommunisten Erdal Eren, 17 år.
– 300 ouppklarade mord som staten troligen stått för
– 171 döda under tortyrförhör
– 299 döda i fängelser
– 14 döda i hungerstrejker
– 14 000 indragna medborgarskap
– En odemokratisk konstitution (som ännu används)
Ekim Çağlar 
80-kuppen i Turkiet är ett praktexempel på hur den kemalistiska regimen (efter tillstånd av storebror USA) på ett skickligt sätt spelade ut Anatoliens folk och religiösa grupper mot varandra för att sedan trampa in och stärka sitt auktoritära styre. Jag gör en åtskillnad på den kemalistiska regimen och så folket. På den tiden ville vår storebror USA ha fascism i Turkiet, numera vill dom ha demokrati (vilket är bra ju).
Det var folket (turkar, kurder, sunniter och aleviter) som lät sig spelas ut mot varandra. Skulden ligger alltså hos folket om du frågar mig. Sen brukar man betrakta den turbulenta politiska tiden i Turkiet som ett ideologiskt krig mellan fascister (Gråa vargar och MHP) och diverse kommunistiska organisationer och partier. Jag vill snarare se på det som ett lågintensivt religionskrig mellan aleviter och sunniter- med ”storebror” Kemalistan som spelade ut dom mot varandra. När tiden var inne klampade man in och inte fan gjorde kemalisternas elektriska stavar någon åtskillnad på en sunnitisk eller alevitisk rumpa i fängelsena.
Hoppas att Anatoliens massor har lärt sig något och inte låter sig spelas ut mot varandra igen. Förhoppningen är ju att dom har gjort det efter 3.5 kupp (sedan 1923) och ett inbördeskrig i östra delarna av landet de senaste 25 åren.
Och vilka hade då jag sympatiserat med om jag var 20-25 år i 70-talets Turkiet?
Revolutionära kommunister som försökte råna till sig en revolution ? Eller en schimpans i Gråa Vargarna som lyckats med bedfriften att stå bakom en ideologi som lyckats koka ihop neo-osmansism och kemalism?
Ingen aning (jo förresten, jag hade nog varit MHP stjärnba eller islamist och Hezbollah stjärna istället för PKK fantast efter kuppen ;-))!
Ska vi slippa en radikal befolkning där extremism är förankrat så måste Turkiet demokratiserat än mer. Det största hotet mot den turkiska demokratin är den turkiska militären- en fascistisk myndighetsorganisation som måste lära sig att veta sin plats. En ryggradslös myndighet som inte ens kan hålla reda på sina egna jäkla vapen- vapen som man sedan 1923 har använt mot sin egen befolkning utan att göra någon skillnad på turk-kurd alevi- sunni.