I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.
Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.
Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.
Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:
Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.
Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.
Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.
Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.
Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.
Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.
För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.
Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.
Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.
Ekim Çağlar 
Ekim:
Schysst blogg! Jag gilla den även om den enligt mitt tycke innehåller en del orättvisa kommentarer om mitt kära AK P. Som sunni, turk/kurd och liberal-konservativ så betraktar jag aleviterna som en grupp som förlorat lika mycket som oss andra i Ataturks kemalistiska republik. Men det beror å andra sidan på hur man ser på det hela. För det första är aleviterna splittrade längst etniska gränser- turkmen-aleviterna applåderade Ataturk när han inledde sin mass-slakt i Dersim. Ataturken tvingade turk-aleviterna att välja mellan sin etnicitet eller tro- man valde etnicitet då man betraktade vår Farfar Ataturk som en garant mot sunnitiskt förtryck. Dersim-klanerna stödde Ataturken när han inledde sina räder mot sunnitien och kalif-anhängaren Sheik Sait osv. Sedan dess så har alevi-tron besuldats och misshandlats flitigt av ateister och kommunister som dig. Alevi-tron är gammal och fanns samt utövades låååångt innan Marx, Lenin och Ataturk överhuvudtaget simmade i sina farsors pungkulor. Sekterism genom vänsterideologier har införts i denna fina trosinriktning. En del aleviter tror exempelvis att Ataturk var kalifen Alis reknarnation. Den kemalistiska regimen har varit skicklig på att splittra och söndra sitt eget folk och det gäller även aleviterna. Även bland aleviterna finns en polarisering som heter duga. Polarisering som har sin grund i ideologi faktiskt.
Jag vill också se ett nytt socialdemokratiskt parti i Turkiet. Gärna ett parti där aleviterna utgör ryggraden i partiet. Jag har sagt det förr och det är värt att upprepa, alevi-tron och dess utövare är ett progressivt släkte där man värdesätter sekularism och kvinnans ställning. Tron är alltså mottaglig för demokrati och principer om mänskliga rättigheter. Samtiidgt så utgör turk-aleviterna 80% av CHPs väljare och detta trots att CHP är ett fascistiskt parti. Varför? Jag anser INTE att man kan avfärda aleviterna som fascister, utan det har historiska skäl och så polarisering som präglar det turkiska samhället som har tvingat aleviterna till rösta på CHP och upprätthålla deras fascistiska styre.
Vi sunnisar är i majoritet och har förtryckt aleviterna i snart 1000 år. Det är alltså upp till oss att söka vägar för att övertyga er om att vi har goda intentioner. Hur kan vi göra detta? Jo, genom att ge er de rättigheter som vi har då ni var med att bilda republiken- jämlikhet med andra ord. Vägen dit är lång och även om man kan stifta lagar som stärker aleviternas rättigheter så kommer det ta lång tid innan vi sunnisar kan tvätta bort våra fördomar mot er. Enda sättet att lösa problemet är genom demokrati. Kemalisternas och deras regim kommer aldrig att låta detta ske. Dom vill ha ett isolerat och polariserat Turkiet för att kunna fortsätta sin söndra och härska politik. Därför är det helt enkelt upp till oss (sunni majoriteten) att göra er sak till vår. Det gäller även kurdfrågan. Dock finns hinder. Många alevi-fraktioner vill exempelvis inte se detta av olika anledningar. Precis som PKK inte vill se en lösning av kurdfrågan. Status-quo anhängarna finns bland alla grupper.
Jag hoppas att regeringen står fast vid sitt beslut att lösa kurdfrågan och alevifrågan. Jag är trött på Takiye-Turkiet där alla är stolta patrioter och står enade under fanan, men samtidigt är besudlade av fördomar.
För övrigt så har mitt kära AK P tre stycken alevitiska parlamentariker. För få om du frågar mig. Som du skriver så har AK P:s tyngsta namn ett förflutet i politisk islam. Det kommer ta tid innan man får förtroende bland aleviterna. Glad som en lärka blev jag dock när vi vann kommunfullmäktige valet i självaste Dersim. Jag har träffat en rad olika aleviter (framförallt kurder från Dersim och Maras) och alla har varit bir numarali solcu, men fan vilka entreprenören dom var. Kapitalism och alevitism hör ihop! 😉 Ha det gott Ekimcim. Glädjer mig att du tar upp aleviternas situation i Turkiet.
Ja tycker Aleviterna istället ska satsa på att förändra CHP efter ha våldtagits av Baykal o hans föregångare….
Glöm heller inte att det finns fler minoriteter än Kurder i vårt kära land…
Och när du betonar Alveviternas tolleranta syn på kvninnor? Ne demek istiyorsan artik, kanske att sunni muslimer förtrycker kvinnor eller? Nonsens….
Aja men kul är det att Y, Demirörens fru går ut o säger att hon har offrat sin man för besiktas skulle 🙂 Apropå ingenting
För att sammanfatta kort: alevism som politisk strömning, och där aleviter har varit mest aktiva, har i större grad än sunnitiska rörelser varit drivande för en progressiv utveckling och människosyn. Det betyder inte att alla sunniter är kvinnoförtryckare, men den sunnitiska traditionen, inte minst i politiken, har varit mycket konservativ – och ja, direkt kvinnofientlig på många håll.
Jag hade hållit med dig om taktiken att förändra CHP, men den potential som fanns efter lokalvalet känns rätt död nu, tyvärr.
*skull
Ekim Caglar:
Kära Ekim, alevism som politisk strömning? Turk aleviterna slöt upp bakom Ataturk och hans kemalism för att han ville se en sekulär republik där islam inte tog plats i det offentliga rummet. Då aleviterna var en förtryckt religiös minoritet bland sunniterna så var Ataturk mer än välkommen. Han sågs som en räddare från sunnitiskt religiöst förtryck. Därefter inleder kemalisterna bildandet av den turkiska ”ideal medborgaren” och aleviterna väljer kemalismens socialistiska/bolsjekvikisk sida medan sunnisarna väljer hans högra sida. Kemalism är ju som bekant ett hopkok av fin fin fascism och bolsjevikisk fascism.
Aleviterna har enligt min mening besudlat sin tro med framförallt kemalism. Kurd aleviterna har också gjort det och det är nog inte så konstigt. Höger vänster konflikten under 70-talet var en alevi-sunni konflikt där våra kära kemalistiska regim spelade ut oss mot varandra på ett skickligt och effektivt sätt.
Låt mig få uttrycka mig som så här:
JA! Aleviterna som utgjorde ryggraden av den turk-kurdiska vänstern och stod för en ”progressiv” (hur progressivt nu kommunism är) utveckling och människosyn. Detta medan vi aleviter ägnade oss åt alevi-hat och fördomar som skulle få den mest härdade liraren att spy. Men idag är anatoliens konservativa sunnisar som står för mänskliga rättigheter, kapitalism, välfärd, solidaritet med de mest utsatta, etc etc. Vad gör ni? Jo, din stora idol Edip Akbayram sjunger först på kemalisternas ”republikanska demonstrationer” för att helgen efter lira för PKKare i London.
Under tidne dyker AK P upp och vill lösa alevifrågan, dvs diskrimineringen av aleviterna och de som motsätter sig detta mest är aleviterna själva Varför? Jo, för dom som för en gång skull vill ta tag i frågan är konservativa sunnisar. Men vad har kemalismen gett er då? Vad har Baykal och hans föregångare gjort för aleviterna? Aleviterna kunde inte ens sätta upp skyltar på sina cemevis/bönehus förrän en högerpolitiker som tansu ciller gav.
Och en annan sak kära Ekim, vet du vad AK P har gjort för kvinnorna i Turkiet? Så här skriver Ingemar Karlsson:
Den strafflag som Atatürk införde var kopierad från den italienska från 1889 och anpassad till turkiska traditioner, bland annat synen att kvinnans kropp var mannens egendom och att sexuella övergrepp mot kvinnor var ett brott mot familjens heder. Våldtäkt inom äktenskapet ansågs inte vara ett brott, en våldtäktsman gick fri från straff om han gifte sig med sitt offer och på så sätt räddade den drabbade familjens ära. Strafflindring medgavs om offret för ett våldsbrott ertappats i en otrohetsakt. Ogifta kvinnor värderades genomgående lägre än gifta.
I september 2004 ändrade AKP-regeringen inte mindre än 35 artiklar i strafflagen som undanröjde dessa och en rad andra bestämmelser. Våldtäkt i äktenskapet kriminaliserades, straffsänkning för hedersrelaterade brott ströks, sexuella trakasserier på arbetsplatsen kriminaliserades. Särskilda familjedomstolar har inrättats, arbetslagstiftningen ändrats, nya program har införts för att motverka våld i hemmet och öka kvinnors möjligheter till utbildning. Med dessa lagar kan Turkiet sägas ha tagit första steget in i en postpatriarkal värld.
I motsats till övriga partier har AKP vidare en stor och aktiv kvinnoorganisation med 800 000 medlemmar och partiet har infört en kvot på 30 procent kvinnor i de lokala partiapparaterna. I dag är en dryg tredjedel av partiledningen i Istanbul kvinnor men med betydligt mindre andel på den anatoliska landsbygden i brist på kandidater.
http://www.fokus.se/2007/06/kvinnorna-vinnare/
Slutsats: Vi efterblivna sunnisar är progressiva. Ni i vänstern är ett dåligt skämt. Ett så pass stort skämt att vi i den demokratiska högern gråter över att det inte finns någon demokratisk vänster.
När ska Selda Bagcan sjunga på kemalisternas nästa pro-kupp demonstration?
Fy fan, här har man gått och vuxit upp med dessa artister och så visar dom sig vara kupp-fantaster. Har det med deras alevi-tro att göra? Nej, utan med ideologisk indoktrinering.
Men vänstern är död i Turkiet och skulle ett demokratiskt vänsterparti bildas i Turkiet så skulle ingen rösta på dom. För ”vänstern” väljare i Turkiet är vänsternationalister.
Lös den nöten min vän så ska jag kyssa dig i pannan och kom för fan ihåg:
Alevitron utövades lååååååååååååångt innan killar som Marx, Lenin, Stalin och Ataturk ens simmade i sina farsors pungkulor.
Ekim:
Varför utgör 80% av CHPs väljare av turkiska aleviter?
Är alevi-tron och kemalism förenlig?
En medveten provokativ fråga där jag har mitt svar. Men det hade varit väldigt intressant att läsa ditt svar. Så fram med det nu! Takiye tiden är slut!
Jag gillar inte Ataturk! Länge Leve Farfar Mistik!
Det kortaste svaret: sekularismen lockar. Tyvärr lite för mycket.
Men 80%? Har det alltså gjorts seriösa undersökningar om alevitstödet till CHP? Magkänslan säger att den siffran är betydligt lägre. Men visst är många aleviter CHP-are. Hoppas Kilicdaroglu satt spiken i kistan för att få dem att fly partiet.
Men just politik där dom styrande har en sunni ”prägel” är ganska nytt, ja menar när CHP o andra partier styrde hade man väl inte en sunni politik som ”olja” utan det sekulära har ju alltid varit bortom allt tvivel, fram tills nu kanske när AKP steg in i arenan. Jag kan ändå hålla med dig lite Ekim(liite), bara det att kvinnor och män ber tillsammans är riktigt beundransvärt för mig iaf. Sen kan jag faktist väldigt lite om själva religionen, finns det något intressehäfte för folk som e nyfikna? 🙂
Jag måste lägga till att gamla Demokrat Parti/Adalet Partisi/Dogru Yol Partisi också hade en väldigt religiös prägel. På många sätt var flörten med sunnitisk islamism påtaglig, inte minst under 1950-talet. Sedan är ANAP-styret från 1980-talet och framåt också präglat av religionen. Turgut Özal var både själv djupt religiös. Naksibendi va?
Hans brorsa Korkut Özal satt ju för övrigt i parlamentet för islamisterna och blev ANAP-politiker senare. Jag kan tipsa om boken ”Turgut Nereden Kosuyor”, där mycket av den religiösa inblandningen märks. Sen att Emin Cölasan som skrivit boken inte står för mina ideal är en annan femma, men det är en bra granskande bok.
Ekim:
Efter valet 2007 gick en CHP parlamentariker ut och sa att 80% av CHPs väljare utgörs av aleviter. Bektasi förbundets ledare instämde. Det finns många många anledningar till att turk-aleviterna sluter upp bakom ett skitparti som CHP. Det är misstro mot den sunnitiska konservativa delen av befolkningen och den är befogad. Att bryta polariseringen kommer att ta tid.
Kemalismens sekularism har ju alltid varit förtryckande odemokratisk. Sunniter, men även aleviter som stått för sin religiösa identitet har förtryckts och diskriminerats av regimen. Även om turk-aleviterna (men även kurd-aleviterna) av olika anledningar (rädsla för sunnitisk förtryck) upprätthållit den kemalistiska regimen så har man likt förbannat diskriminerats. Kemalismen är en ”sunitisk” ideologi som förtrycker religiösa människor och även aleviter ( en alevit som INTE framhäver sin religiösa identitet betraktar regimen som en fiende, medan en alevi som förkastar eller döljer sin alevitiska trosövertygelse är ok). Att aleviterna ändå sluter upp bakom partier som CHP har och göra med 1000 år av suunitisk förtryck. Man litar helt enkelt inte på sina sunnitiska konservativa landsmän vilket inte är så konstigt. Som du skriver så var Demokratik parti 50-talets AK P- liberal (förespråkade kapitalism) och konservativ. Det intressanta med partiet är att man i ett av valen (det första demokratiska valet i republikens historia) även fick stöd av aleviterna. Turk sunnisarna men även kurderna slöt upp bakom partiet och också aleviterna. Vad händer sen? Jo, man fick aleviterna att känna sig lurade (tidvis för att man förde en väldigt konservativ politik som ingav fruktan hos aleviterna) och sedan dess har aleviterna varit i CHPs klor, vare sig aleviterna velat det eller inte.
Turgut Özalan har sitt urpsrung i Milli Görus rörelsen, precis som Erdogan, Gul och Arinc. Han är naqsibandi vilket förklarar hans väldigt goda relationer med Barzani i irakiska Kurdistan. Idag är nästan alla av AK Ps 80 kurdiska parlamentariker naqsibandis. Dom har tex inte glömt Dersim-kurdernas stöd till Ataturk när nasibandin Sheik Said inledde sitt jihad efter republikens bildande. Hat finns inte, men misstro finns. I 70-talets zaza kurdiska stad Bingöl så dök en jävla massa kurdiska MHP nationalister upp. Under samma tid så var Dersim den revolutionära kommunismens mittpunkt. Båda är zaza kurder.- men den ena sunni den andra zaza. Gammal groll utnyttjades flitigt.
Kort och gott så är Turkiets folk ett polariserat släkte. Majoriteten av Dersim kurderna är PKK sympatisatörer och har lidit mycket av kriget mellan staten-PKK. Turk aleviterna står bakom CHP och den kemalistiska regimen av oliak anledningar. Turkarna är indelade i kemalister, konservativa och nationalisterna. Kurderna är delade längst religiösa gränser- aleviter (PKK)- islamister (hezbollah)- Gulen rörelsen (regeringen)och splittringarna är stora- såväl bland turkarna som kurderna.
Vad är lösningen? Jo, demokrati och ett samhälle där Turkiets mosaik tar plats i det offentliga rummen, men även i staten.
Pingback: Sjutton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan « Ekim Çağlar
Pingback: Tyvärr, jag kan inte skilja på bra och dåligt förtryck « Ekim Çağlar
Pingback: Arton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan « Ekim Çağlar