Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.

Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

2 reaktioner på ”Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

  1. Ekim:

    Varför är turkiska vänstermänniskor så in i baskingen nostalgiska? Vad tjänar ni egentligen på nostalgi? Seriöst, har inte den turkiska vänstern större problem än så? Vem orkar bry sig om vad som hände i slutet av 60-talet? Kan du inte skriva en blogg om hur den turkiska vänstern ska frigöra sig från etnisk fascism och nationalism istället, så att ni kan börja utgör ett alternativ för folket? Seriöst, vad fan är ”anti-imperialism” egentligen? What? Ska vi gå ur NATO Ekim eller vad? Ska vi sluta privatisera korrupta statliga företag som sugs ut av tjuvar i anti-imperialismens namn? Ska skita i EU processen i anti-imperialismens namn? Vilka ska då ge kurderna, våra religiösa minoriteter och aleviterna rättigheter? Kemalisterna? Ni? Ni har ju för fan endast lyckats få in en demorkatisk socialist Ufuk abi och han skickades ut ur partiet sen.

    Låt mig tipsa dig om en bra intervju med en socialist som visar vägen för vänstern i Turkiet:

    ‘Türkiye’de Üç Orta Sınıf Kavga Ediyor’

    http://www.haberdiyarbakir.com/index.php

    Stjärnan i fråga säger att det idag råder ett ”krig” inom medelklassen i Turkey. Denna medelklass är indelad i tre fraktionen. AK P står för den ”religiösa konservatismen”, CHP står för den ”sekulära konservatismen” och den kurdiska medelklassen står för ”etnisk konservatism”. Enligt liraren bör vänstern motsätta sig samtliga dessa ”konservativa” fraktioner och hitta en slags mellanväg för att bryta denna polarisering och samla massorna under ett enande paraply.

    Han har rätt! Men hur ska det gå till Ekim? Blogga om det vet ja!

    Min kära liberal-konservativa AK P regering har haft makten i Turkiet nu sedan 2002, det blir alltså 7-8 år. Under denna tid har vi inte sett maken av något som kan kallas för en demokratisk vänster. Enligt partibröder i Ankara så skulle AK P plocka hem en bit över 40% av rösterna om det var val idag.

    Det blir många ”bakåtsträvande landsmän” Ekimcim.

    Jag välkomnar en demokratisk vänster men samtidigt ska jag medge jag bävar inför en vänster som välkomnar alla grupper av folket. Då har vi helt plötsligt ett socialistiskt AK P och det skulle ge både högern och mig huvud-mag och tandvärk. Men risken för det är ju OBEFINTLIG. Vad har ni gjort under dessa 7 år förrutom att hurra fram juntafantaster inom militären (syftar inte på dig och Ufuk abi).

    Turkiska vänstern för mig är:

    Mycket snack, väldigt mycket snack men ingen verkstad alls. Energi till nostalgi, vifta med fanor och kasta en och annan bensinbomb har man. Men inte så mycket mer.

    Detta är högern:

    Så rent, ingen snack alls- bara ren och skär luhersk arbetsmoral! Av folket, för folket!

  2. Ping: Blodiga söndagen och ett torg fullt av döda att minnas « Ekim Çağlar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s