6-7 September 1955. Cypern-frågan är ett hett diskussionsämne. Relationerna med Grekland minst sagt frostiga. Istanbul är dock vad den har varit i hundratals år, en smältdegel för kulturer. En samlingsplats för miljontals öden, för enskilda som hela folk.

Tidningar rapporterar om attacker mot turkiska cyprioter och eldar på nationalismen. Turkars stora hatobjekt är nu EOKA, enosisivrarna på Cypern. Det regerande Demokratiska partiets utrikesminister förhandlar i Storbritannien. En bomb smäller i Thessaloniki. Statliga medier rapporterar att en bomb smällt vid Atatürks födelsehus. Senare skulle det komma fram att den som placerat bomben i själva verket arbetat för den turkiska staten. Mobiliseringen måste ha varit lika effektiv som obehaglig. Nationalister samlas snabbt i Istanbul. De som inte samlas är quislingar.

Så förbereds pogromen som tilläts spåra ur innan någon ingrep. Ickemuslimers tillhörigheter förstörs. Greker som vill ha hjälp av poliser får svaret att de inte är tjänst ”för idag är jag turk”. Senare uppdagas det att poliser för dagen fått direktiv att inte lämna sina stationer.

Meritlistan:
Mellan 13-17 dödade ickemuslimer.
Hundratals skadade.
Mer än 5000 skadade byggnader.
En drös uppeldade ägodelar mot väl utvalda mål.
Ett kaos som spred sig till andra städer i landet.
En militär som senare skulle erkänna sin inblandning i pogromen.
En stat som inte kunnat rentvå sig från inblandningen i detta elände.

Det var alltså hela 55 år sedan detta hände. Längesedan kan tyckas. Men fruktansvärt aktuellt och smärtsamt. Pogromen visade nämligen att Turkiet då gjorde en markering att landet skulle förbli en nation för de med turkisk identitet. Således fanns i princip bara alternativet att fly kvar för den minoritet av drygt 100 000 greker som bodde i Istanbul. En handfull finns kvar än idag. Vi har fått uppleva det både före och efter Istanbul 1955.

Idag är dåvarande premiärminister (mellan 1950-1960) Adnan Menderes en populär ikon i Turkiets moderna historia. Själv blev han avrättad, bland annat på grund av pogromen, men mest för att 1960-juntan visade att ett militärstyre aldrig kan vara en genuint progressiv kraft, oavsett vilket rykte det fått. Menderes’ själv är fortfarande respekterad och hans Demokratiska parti likaså. Faktiskt så mycket att i princip alla så kallade mitten-höger-partier i Turkiet gör anspråk på att vara hans arvtagare. Inte minst regeringspartiet AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Kanske framstår han som sympatisk i sin patetiska antikommunism, något han visade i pogromkaoset också. Menderes talade om att fosterlandskärleken blev ett svar på grekcyprioters provokationer på Cypern. Ett tag valde han den enkla vägen att lasta vänstern för pogromen också.

Det är inte lätt. Så lätt kommer man inte undan. För det finns fortfarande de som vet att människor inte föds i motsatsställning till varandra. Sådant som märks när Zülfü Livaneli och Mikis Theodorakis skapar en gemensam kultur eller tillsammans sätter musik på marxisten och internationalisten Nazim Hikmets odödliga poesi. Tro mig, det finns ideologiska skiljelinjen. En mellan nationalister och oss. Men aldrig någon etnisk. Kanske är det Sezen Aksu som förklarat detta bäst – genom att sakna ett folk, en känsla av tillhörighet med de vi idag kallar grannar, men som i grund och botten är våra bröder och systrar.

Detaljskildringarna hämtade från Nazlı Doguoglu Esmers artikel i Bianet.