När hundratusentals människor ropade ”Hepimiz Hrant’iz, Hepimiz Ermeniyiyiz” (Vi är alla Hrant, vi är alla armenier) efter mordet på journalisten Hrant Dink var många nationalisters reaktion att vi bekymrade oss enbart för att han var av armenisk börd. Att vi överdrev. Att han fick skylla sig själv.

Skylla sig själv för att ha förolämpat ”turkiskheten”, när han i själva verket var den främste att försöka att skapa dialog mellan det armeniska och turkiska folket, långt bort från den ensidiga nationalism som präglar namnstarka grupper på båda sidor. Därför var han ett hot. Därför dog han. Det stora arvet efter honom är en fri och modig journalistik och framförallt att våga ifrågasätta och nå en rättvis försoning, men utan att göra kampen till ett konflikt mellan vanliga turkar och armenier.

Efterspelet kan i bästa fall kallas en parodi. När den högerextremt organiserade mördaren Ogün Samast blivit omhändertagen av polis sammanfattades det hela med en enda bild; mördaren hyllas som en hjälte och poserar med en turkisk flagga för fotografering. Naturligtvis räcker inte detta för att påvisa att regeringen också bär skuld i mordet. Vad Europadomstolen nu klargör är dock att Dink inte fick tillräcklig information om hotbilden mot honom från säkerhetsansvariga. Han fick helt enkelt så lite skydd som möjligt. Dessutom konstateras att hans yttrandefrihet blivit kringskuren, något som inte minst visas av de hot om straff som Dink drog på sig i sin kamp för upprättelse för landets armeniska minoritet och för en mer utbredd demokrati.

När Europadomstolen nu kräver att totalt 105 000 euro betalas till Hrants familj och 28 595 euro för undersökningen är det ett otillräckligt plåster på såret, men ändock ett viktigt beslut som visar vilka förutsättningar oppositionella journalister som företräder vänsteråsikter och landets minoriteter lider under.