Prags pärla Bohemians (och tjeckisk fotbollspolitik)

Jag kliver av vid Floras tunnelbanestation med massor av förväntan. Promenaden går mot Prag 10-distriktet. När Bohemians ska ta emot Baník Ostrava är det ett livligt möte, inte minst enligt förhandsprognoserna.

Given that any game in Prague involving Ostrava is usually a security risk, you should probably take extra care if you’re attending that match.

Med lite rutin vet man att sådana varningar kan tas med en nypa salt. Dessutom hade det krävts ett regelrätt kärnvapenkrig för att hålla mig borta från Synot Tip Arena (före detta Stadion Eden) denna söndag. Anledningen är Bohemians’ speciella rykte och en diger historia klubben innehar. Idag avbryter man dessutom en supporterbojkott av matcherna på Synot Tip Arena, vilken man gästar i frånvaron av tillgång till originalarenan Ďolíček.

Klassikerklubben Bohemians är kanske mest känd genom strafflegenden som till slut gav Tjeckoslovakien EM-guldet 1976, Antonín Panenka. Dessutom är historien om kängurulogotypen vida berömd, då klubbens symbol har blivit den gåva man fått från Australien efter en turné på 1920-talet, två kängurur, som sedan skänkts borts till Prags ryktbara djurpark. Trots ett troget hemmafölje har Bohemians gått igenom flera tragedier på sistone. Efter en ekonomisk och sportslig djupdykning tidigare under 2000-talet flyttades klubben ner till tredjedivisionen.

Det var i detta skede förortsklubben FC Střížkov Praha 9 såg sin chans att profitera på Bohemians’ goda rykte. Genom att köpa namn- och symbolrättigheter försökte man kopiera originalet och ansträngde sig för att vara kultklubbens formella representanter i Gambrinus liga i klassikerns frånvaro. I samma veva mobiliserade det riktiga Bohemians sina supportrar och påbörjade vandringen uppåt. Idag är ordningen återställd. Originalet, nu med namnet Bohemians 1905 är tillbaka i landets högsta division medan Bohemians Praha, före detta Střížkov, med stora bötesbelopp och poängavdrag (på grund av att ha bojkottat att spela mot original-Bohemians) nu lever i periferin i lägre divisoner. Låt oss kalla det för en slags poetisk rättvisa.

40 spänn för inträdet. En hunka var för en tisha och halsduk. Dryga tio pix för en Gambrinus. Bohemians är en klubb vars livsstil går att kombinera med en bohemisk livsstil.

Tifo. På andra sidan utvecklade sig bengalhavet. Snart kastas Ostravas bengaler på andra sektioner och mot planen. Med ett polisingripande var kaoset ett faktum och tre klackar (Bohemians, Baník och Slavia [sic!]) sjöng unisont ACAB (all cops are bastards). Rivaler är man – men man har också en gemensam fiende i ordningsmakten. När en polishelikopter surrar ovanför arenan är känslan av total repression närvarande. Matchen avbryts för några minuter och öl flyger över läktarna. Röken som då och då cirkulerar luktar sött och i halvtid bojkottar vi de första fem minuterna av den andra halvleken i en ytterligare manifestation för Desítka pro domácí (”Prag 10 för hemmalaget”).

Efter paus gör Baník ett ledningsmål som omgående besvaras genom Kaufmans kvittering som också blir slutresultat.

”Det är bara bra, vi får en massa biljettpengar”, förklarar Martin, min läktarkamrat. Vi diskuterar att Slavias supportrar står på den andra änden av arenan i en match där deras lag inte är delaktiga. Där har dem chansen att häckla Baník Ostravas supportrar på nära håll och samtidigt manifestera för Desítka pro domácí.
So they basically say ‘get the fuck out of here’ to you with their flag?”. “Mhmm”. Inga konstigheter. Bohemians vill hem till Ďolíček och Slavia drar sig knappast för att visa att gästerna är ovälkomna.

Men vad är då detta Desítka pro domácí? Man kan kort säga att det är en rörelse som skapats inför oktober månads lokalval och vars huvudfråga är att rusta upp och ge tillbaka Bohemians rätten till sin hemmaarena Ďolíček, några stenkast väster om Synot Tip Arena i Prag 10. Med detta enande krav står alltså två klackar som i stort sett hatar varandra och manifesterar för samma ändamål. Att Prags gigant Sparta håller till i stadens nordligare delar gör att relationen mellan grannarna Slavia och Bohemians är särskilt irriterad. Således är Desítka pro domácí en bro mellan supportrar som talar samma språk, har samma intresse, är grannar, men också bittra rivaler.

Varje fredag hålls öppna möten i rörelsen. Där går man igenom hur man ska driva på för att få igenom sina ”tio budord”, en sorts valplattform rörelsen har. Bland kraven återfinns att etablera en tydligare ekonomisk hjälp från kommunen för att Slavias och Bohemians’ verksamheter ska kunna fortgå, att stadens ekonomi ska vara mer transparent, att stoppa utvecklingen med att kommunens verksamheter läggs ut på entreprenad, att det görs miljösatsningar och att privatiseringen (framförallt av grönområden och i bostadssektorn) stoppas.

Rörelsen är på många sätt unik. Genom fotbollsintresset har man organiserat en platt styrelseform där medborgarnas krav styr agendan. Lokalt, demokratiskt och byggt på aktivism. Kanske hjälper det även alienerade fotbollssupportrar att engagera sig i andra samhällsfrågor. Politiken styr åt vänster, precis som Bohemians’ läktare, men den bygger på folklighet snarare än på doktriner. En ny form av fotbollspolitisk rörelse som visar på konstruktiva lösningar på verkliga problem, för supportrar som visar att de är en del av samhället, vilkas kollektiva problem bör ses ur en politisk utmaning värd att diskutera.

Som de själva säger: ”vi är Slavia- och Bohemians-anhängare, främst boende i Prag 10. Vi är inte likgiltiga för vad som händer i vår stad. Vi är inte professionella politiker som jobbar för egen vinning. Vi arbetar för att förändra vår verklighet eftersom vi bor här.” Att rörelsen på vissa ställen kallar sig själv för konservativ är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan ett sätt att beskriva den traditionella lokalpatriotism som de starka lagsympatierna innebär.

På läktarna finns punkare, rastafaris, skinheads, affärsmän, gothare, gubbar, tjejer, barn. Jag förstår varför många bär St. Pauli-attiraljer. I en relativt synlig valkampanj har man fått Antonín Panenka att ställa upp, medan skådespelaren Ivan Trojan spelat huvudrollen i en fin liten minifilm till stöd för Bohemians’ eget exodus.

Matchen är slut och jag rör mig bort från mina vänner. Poliserna är överallt. Grupper av supportrar kör rusningar mot vad man tror är civilpoliser eller motståndarfans. Jag är trött och vet inte riktigt vad jag ska göra av alla tjeckiska direktiv som kommer från folk jag inte har hängt med. Plötsligt finner jag mig själv i stadsdelen Vršovice och går förbi Ďolíček.

Jag står en stund med ett leende på läpparna. Det regnar, men det stör föga. För i denna stund är mitt hjärta varmt och drunkar inte i regn, utan i grönvitt. Några minuter senare plankar jag på närmaste spårvagn för att röra mig in mot stadskärnan igen. Och jag vet att Bohemka är mitt lag.

3 reaktioner på ”Prags pärla Bohemians (och tjeckisk fotbollspolitik)

  1. Förstår att de vill bort från den arenan. Ser ut som ett shoppingtorg i en mellanstor svensk stad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s