Krönika publicerad i senaste Flamman
__________________________________
För övrigt är nästa rond i postvalstraumat inledd. Vi lever under en seglivad borgerlig regering och Sverigedemokraterna har tågat in i riksdagen. En besvikelse av historiska mått har börjat bli vardag. Eftervalsanalyserna är många och ofta kloka. Ibland är de mer lika Ilija Batljans mantra; att Vänsterpartiet är den stora syndabocken i det rödgröna debaclet.
Interna debatter är viktiga och är redan igång. Ofta är det dock lättast att beklaga sig över bristen på dialog och framtidshopp. Även jag har kritiska åsikter om det rödgröna samarbetet, valrörelsen och nu senast även om Vänsterpartiets framtidskommission, men i nuläget är den enskilt viktigaste vad alla kan bidra med för att underlätta en rörelse i en önskad ideologisk riktning. I valrörelsen var de borgerliga och dess trogna mainstreammedier i oväntad utsträckning inriktade på Vänsterpartiet, slagträet för att sänka de rödgröna. Det ökända kommunistkortet spelades ut och nådde inte sällan ahlmarkska nivåer. Lågvattenmärket satte standarden tidigt när Johnny Munkhammar (Aftonbladet 8 februari) menade att Vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea. När det rödgröna samarbetet är lagt på is är en hetsjakt mot vänstern inte lika attraktiv. Nästa steg har dock blivit ett sverigedemokratiskt fokus på vänstern där man själva siktar på att bli rumsrena genom att svartmåla V. Där det behövs hejas ohederliga paralleller på av borgerliga debattörer.
Det är i den kontext vänstern söker en kurs inför framtiden. I en tid då ”förnyelse” ofta flyttar vänstern högerut är det viktigare än någonsin med en rak och tydlig politik med självförtroende. Det är lätt att förstå att en borgerlig hegemoni i medier ser gillande på utflykter till höger. En mer moderat politik skulle visserligen belönas av borgerliga medier, men gjorde det på intet sätt av väljarna. Låt oss inte glömma bort det.
Ekim Çağlar 
Det är nästan för första gången genom landets historia
att Partierna har kommit så bra överens om en massa
invecklade frågor. För första gången ser man inte
de stora klyftorna som vänster alltid velat få bort right?
Jag tycker ju närmare partierna kommer varandra dessto
bättre blir det. Bland väljarna och för landet.
Men jag går inte med på att vänster nu håller på att
byta sin riktning och tar en massa utflykter åt
höger. De går ju inte med på någonting som verkar
vara lovande för landet, och som alla partier
oavsett de röda eller blåa är eniga om. Där
står dom precis på samma spår som SD, med
envishet. Om jag som en medboragre
skulle få väla något mellan min ideologi och
medmänskligheten för vårt eller ngt annat
land skulle jag självklart välja att bidra
till en trygg och medmänsklig land. Det
är mer än begripligt när SD tar ställning
till att inte visa solidariteten för människor
som verkar vara ”främmande” för dom, men hur
V går med på noterna är helt obegripligt
faktiskt.
Grejen är ju just att ”solidaritet för människor” och ”medmänskligheten för vårt land” inte behöver vara de beslut som till slut tas i riksdagen. Det går inte att göra det till en dikotomi. Måste man hålla med de övriga sex partierna för att ”inte vara som SD” ger man högerextremisterna för stor betydelse. Det behövs en en stark, modig och självständig vänster, snarare än ytterligare ett mittenparti. Frågan är, när har V motsatt sig solidariteten? När har man inte varit medmänskliga? Jag kan så här på rak arm inte komma på några lovande förslag som V motsatt sig samtidigt som de sex etablerade partierna har röstat för.
Klyftor mellan partier är för mig som socialist inget problem. Snarare tvärtom. Däremot är klyftan mellan samhällsklasser det. Så länge konsensus råder kommer det att fortsätta som det gör idag där rika blir rika och de fattiga fattigare.
Det var exakt det jag försökte säga ”vänster har inte tagit någon annan riktning och haft någon
picknic på de borgerliga stranden, utan de står faktiskt kvar i samma väder och årstid som de alltid har stått på. Skillnaden är att Sd också har tagit samma plats. Apropå beslut som tas i riksdagen. Så det som har uppfattats är att Borgerliga slänger ut någon beslut ”pang” bara för att inte ha samma åsikt som de rödgröna samarbetet hade. De andra två partierna från vänsterskalan hade inte heller samma åsikt som de borgerlia hade men det var därför partierna gjorde upp ett överenskommelse som passade alla bra nog. Om ovan kommentaret verkade vara lite obegripligt så menade jag överenskommelset för de svenska trupperna. Men vänsterpartiet ville
inte ens göra någon utflykt på de borgerlia stranden så de ville säkerligen inte vara med på någon slags överenskommelse som passade bra nog med dess ideologi, även om det kallas för medmänsklighet för något annat land än vårt eget. De svenska soldaterna ska numera framåt utökas i Afghanistan och hjälpa till med att utbilda försvaret osv där borta. Så som många vänsterpartister har uttryckt att det inte skall vara någon krig där borta och sådant så
känner inte jag att någon skulle vilja det och utöka problemet. Därför har överenskommelsen om utbildning och försvaret uppgetts. För ett mänskligare sverige, och medmänskligheten
Afghanistanfrågan är ett intressant exempel. För det första är det ett undantag eftersom V står rätt ensamma, vilket man inte gjort under valrörelsen av förklarliga skäl. Så är det eftersom man har kunnat prioritera bort stora hjärtefrågor för många medlemmar (EU-utträdeskravet och förkortad arbetstid t.ex.). För det andra så är man unika i att man vill dra tillbaka trupper av antiimperialistiska och demokratiska skäl. Vänstern vill ju satsa på civila åtgärder istället för att fortsätta ha beväpnad personal på plats. Så medmänskligheten och solidariteten finns där. Fast utan att göda ett krig.
Känner inte, och har inte heller hört att någon från vårt land vill ha ett
krig i Afghanistan. Snarare kanske hjälpa och stötta de utsatta där borta.
Därför skall de svenska trupperna finnas där och utbilda folket som bär
ansvaret för en tryggare Afghanistan. De ska inte själva bära någon slags
vapen och försöka kriga om jag nu förstått rätt. Ingen har säkerligen
gått miste om att krig bara kan öka klyftor mellan världen osv.
Därför är äverenskommelsen som sd och V inte är med på väldigt
bra både för ordet och pliktet medmänskliheten. 🙂 Håller
med om att det är en intressant fråga dock.
Det jag menade med klyftor mellan partierna inte var så lovande var för att de flesta förslag inte går igenom då, oavsett vem som sitter i regerinegen. Och att det blir en massa bråk osv
mellan väljarna som tar det på stort allvar. Sen kan jag hålla med om att man måste ha någon grund för att ta ställning alltså olika ideologier. Men det är väl ändå ganska bra om klyftorna mellan partierna minskas och landet funkar på ett sunt sätt där kan ett bra ord vara överenskommelser. Sen betonar och gillar jag också individens frihet det är de som bär ansvaret för dess tycke.