På dagen fyra år efter mordet. Hrant Dink blir ibland hånad, han väcker fortfarande känslor och det blir allt tydligare vilka som bär skuld för saknaden. Visst står många upp för Hrant idag. Men ännu fler borde göra det, för få journalister och aktivister arbetade så hårt för att göra sitt land till en bättre plats att leva i som honom.

Hrants styrka låg i kampen för försoning, utan några omvägar runt nationalismen. Den konfronterades, oavsett vem det var som försvårade en rättvis försoningsprocess där både historia och framtid skulle diskuteras. Utan krav på samförstånd. Utan någon anpassning till chauvinismen. Utan några skygglappar. Därför är det inte konstigt att Hrant fick flest fiender bland turkiska nationalister, men även bland nationalistiska armenier. Hrant älskade inte turkar eller armenier. Han älskade människor och kämpade för broderskap mellan folken. Att påstå något annat är att främja den nationalism Hrant motarbetade. I bästa fall är det att förringa hans insatser.

Artikel 301 om kränkningar av turkiskheten, som användes för att stoppa Hrant tre gånger, pekades visserligen ut som en paragraf som sonderade terräng för förföljelser av människor av vår sort, men mer än denna skamfläck ligger bakom hatet och följer dess trångsynta mentalitet. I kläm hamnade demokraten, den envise rättvisekämpen, den vänstervridne aktivisten, men framförallt människan Hrant Dink, likt många andra.

Jag tänker inte ljuga fram några minnen om att jag har läst Hrant sedan 1990-talet eller att jag har prenumererat på den armeniskturkiska tidningen Agos där han var chefredaktör. Hrants enorma insats var väldigt många progressiva medvetna om redan innan mordet. Men ännu fler lärde sig att uppskatta honom efter den där dagen för fyra år sedan. Personligen kan jag utan vidare skriva att Hrant är en stor förebild, som jag gärna hänvisar till i mina egna texter. Jag är dessutom stolt över att jag arbetar för den tidning, BirGün, där Hrant själv var krönikör.

För att inte låta mordet på en medmänniska gå obemärkt förbi är den juridiska processen essentiell, naturligtvis. Hittills har den varit farsartad och direkt stötande. Där pågår kampen fortfarande. Men betydelsefullt är även att ikoner och förebilder som Hrant lever vidare genom andras fortsatta arbete, genom den inspiration de så frikostigt gett. Hrant har med stor säkerhet fått fler att göra sitt bästa för en progressiv utveckling i Turkiet och andra delar av världen. Därför är jag evigt tacksam för din insats, kardeşim Hrant.

Hepimiz hâlâ Hrant’iz