Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i

Fikri Sönmez

Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.

Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.

Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.

I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.

Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.

Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.