Idag, på dagen 16 år sedan, gick en av Turkiets mest folkkära författare ur tiden. Aziz Nesin är en verklig portalfigur även utanför litteraturen. Han är också en av landets genom tiderna mest populära vänsterdebattörer. Mot slutet av sitt liv var Nesin en självklar symbol för den civila sekularismen. Bland annat stod han i centrum vid Sivas-massakern 1993 när
islamiska fundamentalisters brandattack mot aleviter och andra progressiva, som lämnade över 30 döda, ursäktades med Nesins försvar av publiceringen av Salman Rushdies Satansverserna. Även den djupa staten tros ha varit inblandad i attentatet. Nesin hann med nöd och näppe ut från Otel Madımak och undgick att brännas ihjäl. Därefter fortsatte skrivandet fram till hans död 1995.

Nesins litteratur var alltid underfundig, satirisk och progressiv. Genom åren samlade han en läsarskara som sträckte sig över hela världen. Utgivningen av Nesins böcker i Sverige är dock begränsad. Satiriska sagor (Lindelöws bokförlag) är fortfarande standardverket på svenska, en inkörsport som tyvärr inte kan kompletteras med mer läsning annat än på övriga språk. I förordet skriver vännen Günter Wallraff att Nesin är ”det turkiska samhällets skrivande och handlande samvete”. Just däri ligger också Nesins storhet. Ingen författare har nämligen ur så många perspektiv berättat om den lilla mannen (eller kvinnans) bekymmer med så mycket värme, utan att göra avkall på samhällskritiken. När Nesin skriver om romer, barn, kvinnor eller arbetare har han lånat ut sin penna och låtit de utsatta komma till tals.

Kritiken mot sociala orättvisor, korruption, kemalistisk personkult och islamism är än idag relevant – precis som hans varningar om de ödesdigra följderna av en apolitisk befolkning som bara följer strömmen. När min mamma menande påpekade att ”Aziz Nesin skrev om Turkiet idag redan för flera decennier sedan” med en hans böcker i handen var det ingen slump. Samma uppslukande upplevelse genomgick jag själv när jag sängliggande på grund av en allvarlig skada 2008 hungrigt avverkade bok efter bok med Turkiets störste satiriker genom tiderna. Än idag är jag tacksam för skadan som gav mig tid att snöa in mig på Nesin och mina föräldrars bibliotek som ständigt matade mig med vidare litteratur.

Hos Nesin var de utsatta de som såg nyktrast på saken. Hans skrivande andades en otvivelaktig människokärlek. Helt utan att tycka synd. Helt utan att använda omedvetna härskartekniker. Istället genomsyras all Nesin-litteratur av en genuin rättvisekänsla, vilken han mästerligt kanaliserar till sina karaktärer som ofta spelar rollen som vardagshjältar. Han fick oss att skratta, gråta och framförallt tänka. Det gör han ännu, 16 år efter sin död.

Seni özlüyoruz, güzel insan.