Publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________________

Den arabiska våren räckte för att fälla Hosni Mubarak. Den snåriga demokratiseringsprocessens viktigaste milstolpe blir utan tvekan en ny demokratisk konstitution. Så långt är progressiva, övriga demokrater, islamister och militären överens.

700 poliser sparkades nyligen till följd av inblandningen i dödandet av demonstranter under upproret. Ett viktigt steg för att snabbt hela vidöppna sår i det egyptiska samhället, men också ett drag som ökar militärens legitimitet som garanten för att folkliga landvinningar inte ska gå förlorade. I den utvecklingen är den till synes mäktigaste kraften det styrande militära rådet.

De första signalerna inför demokratibygget är allt annat än hoppingivande. Att Tahrir-torget återigen fylls, denna gång för att protestera mot militärens politiska inblandning, är naturlig. Det är det militära rådet som bestämmer ramarna för konstitutionen. Nyligen släppte de en “deklaration om de grundläggande principerna” inför det formella konstitutionsskapandet. Experter, däribland juridikprofessorn Mohamed Nour Farahat vid Zagazig-universitetet som talat till New York Times, pekar med rätta på att militären kommer att vara en maktfaktor som utmanar ett framtida civilt styre och att den väntade frånvaron av insyn i ekonomin ger institutionen politisk autonomi. Tidigare har militära ledare antytt, i exempelvis tidningen al-Masry al-Youm, att intentionen är att bli den centrala politiska aktören.

Som en garant för en kringskuren demokrati och sekularism kan den egyptiska militären få en roll som motsvarande institution haft i Turkiet under många decennier. Denna modell förespråkas explicit av exempelvis generalmajor Mamdouh Shaheen, medlem av det styrande rådet. Militären får slå vakt om staten – eller bli den verkligen staten i staten – bara islamisterna hålls borta, lyder resonemanget. Att detta lätt kan utvecklas till en mardröm vet Turkiets medborgare, inte minst sedan den renodlade militärkonstitutionen från 1982 infördes, som trots ett antal revideringar är ett stort hinder för vidare demokratisk utveckling i landet.

Militärens makt i Egypten är likt Turkiet ett normaltillstånd sedan de båda ländernas självständighet. Turkiet har inte förrän nyligen på allvar lyckats skaka av sig militärens tunga hand över regering och parlament. Kupper, avrättningar, tortyr. Höga pris har betalats på vägen till ett större civilt inflytande.

I Egyptens fall, där etablerade politiska partier inte har något folkligt fotfäste, står allt hopp till att civila kunna utgöra kraften som ska ingripa mot ett allt större auktoritärt inflytande. Klockan klämtar – och den gör det knappast till demokraternas fördel när den militära viljan att styra blir alltmer uppenbar.
Progressiva i Turkiet har länge ropat ”varken sharia eller statskupper”. Det bör vara en varning även för det egyptiska folket.

Ekim Caglar