Nej, ni som gillar fotbolls-VM gillar inte fotboll. Ni gillar en turnering. Vi som har en hälsa som är beroende av fotbollen tycker inte att de som bara tittar på VM riktigt har förstått grejen. Faktum är att de många icke-entusiaster som vid VM-turneringar helt plötsligt blir intresserade lär oss någonting ändå; man vill aldrig bli en turneringssupporter.

De främsta hjärtattackerna hittills i år framkallades under en turnering som inte hade med fotboll att göra. EuroBasket2011 och 12 dev adams äventyr är alltid en anledning att bänka sig framför tv:n. Denna periodvisa (från-turnering-till-turnering)-entusiasm har jag kunnat motivera med att jag förr ändå har haft ett relativt stort basketintresse, med Efes Pilsen (numera Anadolu Efes) och nattliga NBA-matcher på tv som utgångspunkt.

Varför en annan turnering paralyserar mig har jag dock svårare att förstå. Volleyboll har helt enkelt aldrig varit min grej. Inte vid OS. Inte vid VM. Men nu vid EM har jag slaviskt följt Turkiets damlandslag. Jag har blivit något jag inte har gillat tidigare. Jag har blivit den där turneringssupportern. Och det är jag stolt över. För det här laget har gjort enorma intryck. Att bortse från de samhälleliga signaler de sänder vore dessutom att ljuga.

Låt oss backa bandet några veckor. Den numera klassiska fotbollsmatchen mellan Fenerbahçe och Manisaspor, där bara kvinnor och barn fick beträda läktarna, kunde tolkas på flera sätt. Å ena sidan var det glädjande att se kvinnor ta för sig och representera Fenerbahçe i en miljö som annars är fullkomligt mansdominerad. Det gjorde man bra. Å andra sidan innebar straffet att kvinnor framställdes som väsensskilda från män och oförmögna att vara entusiastiska supportrar ”på gränsen”. Till och med i den positiva särbehandlingen vilar på en konservativ kvinnosyn. Kvinnor tillskrivs helt enkelt egenskaper på ett på många sätt förnedrande sätt. Ett bättre förhållningssätt vore att påpeka att män och kvinnor är tillräckligt lika varandra för att någon åtskillnad inte ska vara aktuell.

Nåja. Poängen är att kvinnor i sporten är ett aktuellt ämne i Turkiet. Därför kom volleybollandslaget som en frisk fläkt. De är ett självklart samtalsämne  i medierna i och med de bragdartade insatserna i årets EM-turnering. Från gruppspelet tog de sig vidare med nöd och näppe efter en avslutande seger mot favoriten Italien. I slutspelet körde man över Spanien, för att sedan gå mot en säker förlust mot en av turneringens huvudfavoriter Ryssland. Där vann Turkiet istället med 3-0. I semifinalen igår höll man så på att vända ett 2-0-underläge, först till 2-2, för att sedan leda sista set under långa perioder. Serbien vann till slut, men Turkiet tog ikväll hem bronsmatchen i en femsetare mot Italien.

Från diskussioner om vilka egenskaper som gör att kvinnorna ändå kan släppas in på fotbollsläktare till att känna en glädje över att ett gäng starka, modiga… eller ja, helt enkelt fantastiska spelare representerar sin sport på bästa möjliga sett. De har kämpat ner motståndare efter motståndare som påstods vara bättre än de själva, och de är 2011 års största idrottsförebilder i Turkiet, tillsammans med den fredskampanjande fotbollsspelaren Arda Turan. Eda Erdem, Neriman Özsoy och Neslihan Darnel. Hela laget. De är alla moderna hjältar som visar att ett land som slits mellan Europa och Mellanöstern kan representeras av framgångsrika och självständiga kvinnor.

Därför är kvällens brons mer än bara ett brons. Mer än ett guld. Det är ett av mina allra finaste idrottsminnen.