Ett år av protester och förändringar. Ett år som tydligt visade att folkliga resningar är ett alternativ. 2011 visade att folket kan göra motstånd, både mot kapitalismens kris (ockupera!) och arabiska diktaturer. Det blev ett annorlunda år där till synes orubbliga system sattes i gungning. Trots det är det med ett tungt hjärta som jag lämnar 2011.

Ett trettiotal kurder slaktas ”av misstag” i Uludere. De var inte PKK-medlemmar. De var civila. Många var unga. Flera av de döda var barn. Påpekanden av det här slaget borde inte ens behövas, men det mänskliga värdet har devalverats under lång tid.

empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

Så starkt och mäktigt, utan att det är någon ursäkt för att skapa mer våld. Det handlar om att vara människa, att känna och inte minst att tänka utanför de ramar av militarism, chauvinism och nationalism som har hamrats in i människors medvetanden. Det handlar om att stå upp för den fria pressen som förmedlar nyheter från konflikten. Det handlar om att dehumanisera de avhumaniserade. Det handlar om empati och rättvisa. För varje person som gör motstånd väcks nytt hopp. Det skrämmer. Demonstranter, vapenvägrare, studenter och intellektuella är måltavlor för det system som AKP och Recep Tayyip Erdogan försvarar. Då kan till och med livecensur normaliseras.

Detta är inget konstigt. Det ingår i en långsiktig strategi som sattes i verket långt före Uludere-massakern. Bunkermentaliteten, blodtörsten och avhumaniseringen kommer att fortsätta. Därför behövs det fler som vägrar vapen, fler som ifrågasätter chauvinismen och fler som påpekar det redan självklara – varje turk föds inte som soldat (ett vanligt nationalistuttryck), varje turk föds som människa. Däri ligger den stora konflikten mellan bakåtsträvande militarister (som AKP-regeringen inte sviker) och de progressiva som kräver en rättvis fred som ger kurderna upprättelse. Med empati skapas förutsättningar för en seriös dialog och lösningar. Vägen dit är lång om AKP-regeringen bibehåller 2011 års politik.

En del lär tycka att jag är orättvis. Krokodiltårar är också tårar, säger någon. Det vore att underskatta vad fredsrörelsen har tvingat fram. När det kommer en bortförklaring eller ursäkt för händelserna i Uludere så beror det på en enda sak – kamp lönar sig. 2012 kommer inte att bli fredens år i Turkiet. The Guardian påpekar insiktsfullt att arresteringsvågen mot intellektuella och folkvalda politiker banar vägen för ytterligare år av konflikter. Men 2012 kan bli ett år då den tragiska våldsspiralen åtminstone bromsas. Det är min enda önskan, att fler väljer att vara radikala, tänkande och fria människor i en tid av vansinne.

”Restiamo umani! Stay human!” – Vittorio Arrigoni (4 februari 1975 – 15 april 2011) (tipstack till K.K.)