Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.