Min ledarartikel publicerad den 4 december i Västerbottens Folkblad.

_________________

Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

När valrörelsen inför mars månads lokalval dragit i gång kan vi konstatera att premiärminister Recep Tayyip Erdogans ton mot oppositionella fortfarande är hård. Det 40-tal kandidater som har presenterats inför valet vittnar heller inte om någon kursändring. 2013 har inneburit en rad utmaningar för Erdogan. Sommarens protester med basen i Gezi-parken i Istanbul blev ett landsomfattande uppror som visade att medborgarna inte känner samma entusiasm som utländska bedömare när det gäller politisk stabilitet (läs: ett alltmer auktoritärt styre) och stark tillväxt (läs: profitintresse framför människors behov av frihet och livsutrymme). Tunga politiker i regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) som vicepremiärminister Bülent Arınç och president Abdullah Gül har markerat att Erdogan måste gå försiktigare fram. ”Good cop, bad cop” menar kritiker lättvindigt. Även om motivet snarare än demokrati och mänskliga rättigheter är effektiv maktutövning, något som försvåras av Erdogans konfrontativa politik, kan en reell spricka inom regeringslägret urskönjas.

En viktig aktör i konflikten är Fethullah Gülen, religiös ledare med bas i USA. Med ett nätverk av skolor, tidningar och företag är han en maktfaktor med ett politiskt och ekonomiskt imperium som få underskattar i Turkiet. Sedan en tid har striden med den tidigare allierade Erdogan varit mer eller mindre öppen. Gülen-ägda tidningen Zaman, Turkiets bäst säljande tidning med en upplaga runt miljonen, har gått från att vara hängivet AKP-vänlig till att bli alltmer kritisk. Gülen-vänliga politiker har hoppat av och missnöjet är stort efter Erdogans planer på att begränsa rörelsens undervisningsimperium genom att på sikt införa restriktioner för föreberedelseskolor, något som slår hårt mot rörelsen.

Gülen, Arınç och Gül bedöms allt oftare som den moderata falangen av den konservativa rörelse som utgör AKP. Dagens Nyheters Gunnar Jonsson menade att ”i väntan på en opposition värd namnet inger ändå Abdullah Gül ett visst hopp” och att han är en ”mer lyssnande typ” än Erdogan (DN 10/10). I samma tidning skriver Nathan Shachar att Fethullah Gülen ”kämpar för jämlikhet mellan könen och samförstånd mellan religioner” (DN 30/11). Gül och Gülen är rimliga alternativ för fortsatt nyliberal politik och mild islam, en idealisk modell för Washington och marknaden. Men frågetecknen är många. Den prisbelönte journalisten Ahmet Sık, tidigare fängslad efter att ha avslöjat Gülen-rörelsens infiltration av poliskåren, beskriver konflikten som ett krig om makten utan några demokratiska motiv. Prokurdiska Freds- och demokratipartiets (BDP) ordförande Selahattin Demirtas instämmer och menar att striden handlar om kontrollen över staten och att det vore oansvarigt att ta ställning för det ena lägret i demokratins namn.

I mars kan AKP försvagas ytterligare om nyckelstäder som Istanbul och Ankara förloras. AKP:s främsta vapen är en svag opposition. Parlamentets näst största parti, det socialdemokratiskt kemalistiska Republikanska Folkpartiet (CHP), har svårt att hålla ihop sina falanger, och har således problem med att bedriva en effektiv opposition. Sedan partiledarbytet 2010 då socialdemokraten Kemal Kilicdaroğlu kom till makten har CHP skakats av interna stridigheter. Partiets vänsterflygel försöker att genomdriva visionen om ”det nya CHP”, medan militaristiska nationalister stretar emot. I partiet återfinns i dag allt från marxister och kurdvänner till ultranationalistiska partiföreträdare – och solidariteten mellan dessa är minimal. Det innebär att ett bortröstat AKP vid en valförlust i bästa fall ersätts av högst en handfull progressiva borgmästare från ett instabilt CHP.

En genuin demokratisering av Turkiet hänger inte på hur konflikten mellan en alltmer auktoritär Erdoğan och strategisk internopposition inom konservativa kretsar utvecklar sig. Det enda hoppet är alltjämt trycket som skapas av vanliga medborgare och de sociala rörelserna – något sparsamt uppdaterade bedömare letandes efter alternativ i landets politiska elit bortser från.

Ekim Caglar