Tillbakablick: När ett folk satte sig själv på agendan

Artikeln tidigare publicerad i Svartvitt.

____________

När ett folk satte sig själv på agendan

Resningen den 31 maj i Turkiet var resultatet av en lång period av oro bland befolkningen.Svartvitt ger bakgrunden till landets hittills största uppror och ger en bild av ett Turkiet i förändring.

Taksim-torget i Istanbul som en månad tidigare med våld stängdes för förstamajfirare var plötsligt överfullt. Miljoner människor ockuperade torget och Gezi-parken i början av juni. Turkiet upplevde en historisk resning när folket till slut tog bladet från munnen och sa ”vi finns också här” till premiärminister Recep Tayyip Erdogan och regeringen.

Miljonerna på gatorna var inte inbördes överens om vilket samhälle de ville skapa. Så långt nådde aldrig protestformuleringen. Faktum är att skälen till mobiliseringen också skilde människor åt. En av Gezi-upprorets största landvinningar är att regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisis (Rättvise- och utvecklingspartiet) angrepp mot människors friheter kunde sättas i ett sammanhang där individer och grupper med olika klassbakgrund, ideologisk hemvist och bekymmer förde en dialog och agerade tillsammans. Det gemensamma motståndet kunde exempelvis sammanföra grupper av islamister med sekulära och till och med ärkefiender som prokurdiska rörelser och turkiska nationalister.

Somliga upprorsmakare kände vrede över en alltmer konservativ AKP-attityd rörande jämställdhet, efter Erdogans uppmaningar om att skaffa 3-5 barn och återkommande utspel mot preventivmedel och kejsarsnitt. En aktiv politik i människors sängkammare oroade feminister. Andra såg konservatismen ligga till grund för strängare alkohollagar. Idag får alkohol exempelvis inte säljas efter klockan 22.00 i affärerna. ”Generösare lagar än i Sverige ändå” menade observatörer, samtidigt som den inhemska befolkningen snarare kände ilska över att regeringsföreträdare öppet utpekade alkoholanvändare som alkoholister.

Listan över källan till demonstranternas oro kan göras lång. Press- och yttrandefrihet, fackliga rättigheter och korruption är bara några områden där AKP har haft svårt att uppvisa positiva resultat de senaste åren. Ändock grundar sig indignationen inte alltid på de tekniska detaljerna i AKP:s politik. Det handlar om en syn på medborgarna som i alla lägen förväntas vara tacksamma mot regeringen. En nedlåtande attityd – eller i värsta fall direkta angrepp – mot oliktänkande har skapat bilden av ett AKP som syftar till att forma människor efter en egen mall. Till slut fick ”de andra” nog.

En ny Turkiet-bild

Turkiet är under förändring. Bilden av landet likaså. Unga kvinnor har visat att de är en aktiv politisk kraft och den tidigare underskattade 80- och 90-talistgenerationen har klivit fram på den politiska scenen. Genom statskuppen och juntans maktövertagande 1980, när civilsamhället i allmänhet och vänstern i synnerhet jämnades med marken, skapades förutsättningar för en apolitisk ungdom. Den självförstärkande bilden har gjort att politiska bedömare aldrig har tillskrivit Turkiets ungdomar rollen som strategiska förändringsaktörer i samhället. När folket satte sig själv på agendan var ungdomarna ändå en av de absolut viktigaste krafterna på barrikaderna.

Den sociala explosionen som fyllde gatorna är en indikation på att de befintliga politiska institutionerna inte är tillräckliga för att skapa entusiasm hos kritiska medborgare. Majoriteten i den unga upprorsgenerationen var tidigare inte politiskt aktiv i traditionell mening. De flesta varken var eller är partimedlemmar. Men de är beredda att ta till gatorna och ställa krav. När udden är riktad mot AKP och en osynlig spets når de etablerade politiska partierna och rörelserna i opposition är det således relevant tala om en antipolitisk snarare än en apolitisk generation. Det våras för de sociala rörelserna när partipolitiken inte är lockande för människor som vill försvara sina medborgerliga fri- och rättigheter.

Framtvingade reformer

Regeringens hantering av missnöjet – med polisvåld och hånfulla utspel mot oliktänkande – har inneburit en ytterligare förändring. AKP är inte otvetydigt populärt och inkluderande som bedömare har gjort gällande för. ”AKP-modellen” som marknadsförs i Nordafrika och Mellanöstern i efterdyningarna av den arabiska våren är inte längre lika attraktiv för att skapa en demokratisk ordning.

En nyliberal ekonomisk politik som prioriterar profit framför människors behov – i det här fallet stadsförnyelseprojekten i Gezi som syftar till att riva parker för att bygga köpcenter – och en konservativ social politik som försvaras med våld är inte längre ett givet framgångsrecept med andra ord.

Upproret pågår än, om än i mindre omfattning än tidigare. Detta i bland annat i Ankara där stora grönområden vid universitetet ODTÜ riskerar att förloras till förmån för ett vägbygge, något upprörda studenter vägrar acceptera. September månad blev åter blodigt, när en demonstrant bland annat dödades i Antakya i södra Turkiet.

För tillfället praktiserar proteströrelsen ett alternativ. Idag diskuteras Turkiets framtid i drygt 100 olika parker i så kallade folkforum runtom i landet. Med deltagardemokratiska principer tas beslut om nya aktioner och strategier i sann Gezi-anda. Folkforumen är relativt ineffektiva, men står för ett alternativ och har redan agerat som en påtryckargrupp trots att denna protest har begränsade möjligheter att ställa krav på nationell nivå.

I slutet av september presenterade AKP ett reformpaket bland annat innehållandes lättnader i användandet av det kurdiska språket i offentliga sammanhang. Krafttag utlovas mot hatbrott, samtidigt som regeringen även öppnar för en förändring av den impopulära tioprocentsspärren till parlamentet. Trots utspelen uppfattas AKP inte längre som ett progressivt reformparti, framförallt då förändringarna ses som framtvingade av faktorer som fredssamtalen med den kurdiska rörelsen och Gezi-protesterna.

Missnöjesyttringarna lär fortsätta, åtminstone så länge regeringen håller fast vid en minimalistisk demokratisyn där 50 procent av rösterna innebär att landets andra halva förbises. Men den politiska polariseringen som är regel snarare än undantag mellan regeringsparti och opposition har fått en ny aktör att ta hänsyn till – vanliga medborgare som har insett sin styrka och är beredda att försvara sina rättigheter på gatorna.

Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare bosatt i Istanbul

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s