Antirasistisk debatt tenderar att fokusera på hur motståndarsidan ska motarbetas och bemötas. Alldeles för många gånger glöms de egna föreställningarna och värderingarna bort. Kanske är det även därför som många antirasister indirekt bidrar till att förfrämliga människor med rötterna i andra delar av världen. Detta skriver jag om på Centrum mot rasisms nya samlingsplats Sverige mot rasism.

_________

Från svarthårig till svartskalle

Det är den där föreställningen som stör mig. Nej, du menade inte illa, men jag har faktiskt varken dans, känsla för kryddning eller aggression i blodet. Människor går livet igenom laborerandes med olika identiteter. Vi samlar på oss erfarenheter som formar och berikar oss. Någonstans är jag fortfarande punkare. Eller fanatisk fotbollssupporter (forza Livorno och Besiktas!). Eller skribent. Eller statsvetare. Allt det där jag har valt att lägga ner min tid på. Utveckla och bejaka.

Sedan finns de där delarna som lämnar mig relativt oberörd. Sådant som man har fått gratis. Nej, jag ogillar inte mina rötter. Tvärtom. Jag är bara fruktansvärt onationell. Du behöver inte höja ögonbrynen eller be mig åka tillbaka till långbortistan, för jag är onationell även i långtbortistan. Min etnicitet och nationalitet är ingen bedrift, det är inget som definierar mig. Det är nog därför den där överdrivna nyfikenheten stör mig. När punkaren, supportern, skribenten, statsvetaren – och medborgaren – försvinner. Kvar blir bara ”svartskallen”, ”blatten” – eller i bästa fall ”turken”.

Ni vet att de där välvilliga och nyfikna frågorna även fyller en negativ funktion, va? Att försöka ”förstå invandrarna” eller ”främmande kulturer” genom att prata med mig. Mitt svarta hår ger mig visserligen särskilda erfarenheter av främlingsfientlighet, men det gör studier och arbetslivserfarenheter också.

Ni vet det inte, men när ni inte hör så suckar vi åt det där. Över hur osäkra människor blir när de råkar utgå från att man är från ett annat land. Eller till och med när ni var överdrivet intresserade av turkiska recept trots att vi alla vet att ni aldrig kommer att laga den maten. Vad får dig att tro att du inte kan laga bättre baklava än mig? Var heller inte nervös när du bjuder på middag. Förlåt, vad sa du? Nej, jag äter griskött. Den här gången också. Jag säger till om jag får för mig att bli religiös efter 26 år.

Alldeles för många gånger blir man någons någonting. Den där uppdragsgivarens mångkulturella kvot. (Ja, jag har hört utländska namn buntas ihop och räknas samman av redaktörer) Den där tjejens första invandrarkille. (Nej, jag vill inte få din bakgrund att låta mer exotisk) Den där kompisens fönster mot världen. (Min mammas mat är mest bara annorlunda kryddad, annars är köfte ganska likt köttbullar) Den där rasistens alibi. (”Jag har faktiskt en kompis från…”-snacket, ni vet. Trots att man inte ens är vänner)

Jämlikhet handlar inte enbart om att skyddas från verbalt och fysiskt våld. Förvånansvårt många människor, däribland många progressiva, tycks begränsa antirasismen till det. Det är därför en tolerant person kan imponeras över att min pappa åkte från byn och studerade på universitet. Och det är precis därför aktiva antirasister kan tycka att ens felfria svenska är en betydande prestation trots att man är född och uppvuxen i Sverige.

Det handlar om att sorteras och tillskrivas egenskaper utifrån fördomar och strukturer. Jämlikhet är något annat. Det är den där självklara rättigheten att kunna bedömas utifrån sin personlighet och sina bedrifter, på gott och ont. Att kunna ha samma typ av brister och kompetenser oavsett kön, klass eller etnicitet. Nej, ha inte överseende med bristerna. Och bli inte mer imponerad över att jag vet vad Östergötland har för landskapsdjur.

Så nej. De där nyfikna frågorna eller komplimangerna är inte alltid uppmuntrande. De där positiva orden är ibland precis det som gör svarthåriga till svartskallar. Det är så. Du kan ibland bidra till att mina ögon blir mörkare och min hudfärg brunare, min antirasistiske vän.

Ekim Caglar