Än står Turkiets gator i brand

Ett år efter Gezi-upproret är grunderna till missnöje lika många som tidigare. Och proteströrelsen har visat att den fortfarande kan samla en bred opposition mot regeringen, skriver Ekim Caglar.

I helgen firade hundratusentals deltagare och en levande proteströrelse Gezi-upprorets ettårsdag. Tusentals poliser svarade med tårgas, vattenkanoner och över hundra arresteringar.

Upplägget var väntat. Upproret, som inleddes med förra årets landsomfattande resning med utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, fyllde ett år den 31 maj. Ettårsdagen präglades av sedvanligt polisiärt övervåld. Vattenkanonerna rullade fram och tårgasen flödade runtom i landet när demonstranter mobiliserade i hundratusental i städer som Istanbul, Ankara, Izmir, Eskisehir och Denizli. Poliserna, 25 000 bara i Istanbul, slog ner varje oppositionell yttring.

Tortyren har minskat i landets häkten och fängelseceller, men har istället flyttats till gatorna, är en vanlig kommentar i sociala medier. Ett nytt inslag är den armé av civilpoliser som med meterlånga batonger nästintill slår ihjäl demonstranter. Dessa drog sig heller inte för att misshandla CNN-reportern Ivan Watson i direktsändning. Det framgår tydligt att repressionen är en styrkemanifestation från premiärminister Recep Tayyip Erdogans sida. I hans Turkiet kan nu bara regeringssympatisörer åtnjuta demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Gezi-rörelsen har visat att den ännu kan attrahera stora skaror av demonstranter trots risken för arresteringar, våld och död. Denna vilja förenar fortfarande större delar av oppositionen än vad Turkiet någonsin har sett. Gezi-upproret, som av kritiker anses vara romantiskt och naivt, visade återigen att den är Turkiets enda potentiellt enande progressiva kraft.

Det är Gezi-protesterna som förenar Istanbuls arbetarstadsdelar i Okmeydani med välmående medelklassområden som Kadiköy. Det är dessa protester som får kurder och turkar, unga och gamla att mötas. Här är könsfördelningen på barrikaderna i princip jämn. 31 maj blev det klart att de sociala rörelserna är den drivande kraften bakom de mest verkningsfulla protesterna mot regeringen.

Erdogans legitimitet bygger i stor utsträckning på brutal handlingskraft. Att islamistiska demonstrationer tilläts i Istanbul dagarna kring den 31 maj, samtidigt som Gezi-protester slogs ner är således något som stärker honom så länge de oppositionella inte utgör ett reellt hot mot makten, vilket de ännu inte gör. Det spelar ingen roll om demonstranter kräver frihet på internet, klarhet i korruptionsskandaler eller söker rättvisa när hundratals gruvarbetare dör i Soma. Så länge Erdogan är vid rodret kommer avvikande åsikter aldrig accepteras är budskapet. Det visar det första året efter Gezi-upproret.

Vad som är unikt i Turkiets historia är att den breda oppositionen som samlas under Gezi-protesterna inte tycks kunna jämnas med marken. Att det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet AKP förlorade omvalet i början av juni i två städer, Agri till prokurdiska BDP och Yalova till kemalistiska CHP, visar att skrämseltaktiken varken biter på gatorna eller vid valurnorna. Därför vågade sig Ankara-bor ut på gatorna den 1 juni för att minnas, och återigen tårgasas, i samband med ettårsdagen av mordet på Gezi-demonstranten Ethem Sarisuluk.

Samtidigt återstår det faktum att AKP har ett stort folkligt stöd trots alla skandaler och all repression. Troligtvis fungerar även regeringens taktik att använda konspirationsteorier mot demonstranterna. Att illvilliga utländska krafter ligger bakom protesterna är en vanlig åsikt om demonstranterna.

Detta är proteströrelsens svåraste nöt att knäcka. Repressionen pekar indirekt ut Gezi som ett alternativ, dikotomin är synlig, men innehållet i protesterna är det ännu inte. Protesterna kommer med all sannolikhet blossa upp med jämna mellanrum medan proteströrelsen finner olika plattformar att föra sin talan genom, något den ännu inte har i de etablerade politiska partierna.

När Recep Tayyip Erdogan lovade att han kommer att se till att ”göra allt från A-Z för att hålla ordning” svarade tidningen BirGün med löpsedeln ”mellan bokstäverna ’A’ och ’Z’ finns fascismens ’F’” och bilder på polisvåldet. Det är en sammanfattande bild.

Repressionen fortsätter. Erdogan vill fortsätta styra, som premiärminister eller president. Den nyliberala rovdriften är intakt. Det gör att skälen att göra uppror lär bli lika många och legitima för demonstranterna den 31 maj 2015 som 2013 och 2014.
Fakta:

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent