Artikel i Arena om den turkiska socialdemokratins kollaps

I det senaste numret av magasinet Arena skrev jag en artikel om varför den turkiska socialdemokratin i det största oppositionspartiet CHP har misslyckats med att omsätta engagemanget från Gezi-upproret till ett progressivt alternativ till regeringspartiet AKP.

I artikeln varnade jag för att försöka triangulera högerut och ideologiskt vara nere för räkning genom att i bästa fall kunna formulera sig som ”icke-AKP” snarare än att stå för idéer om ett annat samhälle. När kandidaterna till höstens presidentval nu har presenterats kan vi konstatera att Recep Tayyip Erdogan kommer att vinna och att högermannen Ekmeleddin Ihsanoglu blir CHP:s och högerextrema MHP:s gemensamma presidentkandidat.

Med bakgrund av detta, när CHP missar en historisk chans att formulera systemkritiska åsikter, kan socialdemokratin i Turkiet i det närmaste dödförklaras. Återigen.

_______

Turkisk socialdemokrati utan kompass

Trots Gezi-upproret, korruptionsskandaler, ljudläckor som avslöjar krigsplaner mot Syrien och en mindre splittrad opposition gick det inte den här gången heller. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och regeringspartiet AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi) klaradCumhuriyet Halk Partisie testet och gick stärkta ur lokalvalen i Turkiet 30 mars.

Idag finns det åtminstone två CHP (Cumhuriyet Halk Partisi), det största oppositionspartiet. Det ena lägret står stadigt bakom de sex principer som stipulerades av Mustafa Kemal Atatürk; republikanism, populism, sekularism, reformism, nationalism och etatism. Det är här de klassiska kemalisterna tar plats, de som än idag motsätter sig avetnifieringen av den turkiska konstitutionen och erkännandet av kulturella rättigheter för landets minoriteter. Detta medan de så kallade progressiva förnyarna är beredda att ifrågasätta varje princip i syfte att demokratisera Turkiet. Därför företräds CHP idag av allt ifrån fascister med kurdskräck till revolutionära socialister.

Inkonsekvens är oförlåtligt. När Kemal Kılıçdaroğlu blev partiledare 2010 var han tydlig. Han tog ställning för partivänstern och ville göra upp med nationalistiska och militaristiska åsikter som föregångaren Deniz Baykal företrädde. Fyra år senare ser vi en håglös Kılıçdaroğlu, en byråkrat med dålig fingertoppskänsla som febrilt försöker balansera mellan partiets flyglar. Ena dagen citerar han Atatürk för att i nästa tala sig varm om kurdiska rättigheter.

Frånvaron av en sammanhållen ideologisk linje gör att CHP nästan enbart får röster från sina kärnväljare; landets sekulära medelklass vid kustområden i västra och södra Turkiet. Det är även anledningen till att lokalvalets två viktigaste kandidater, i Istanbul och Ankara, båda hämtades från andra partier strax före valet i hopp om att fälla AKP. Mustafa Sarıgül, progressiv populist, och ex-fascisten Mansur Yavaş i Ankara blev sinnebilden för CHP:s taktik som Kılıçdaroğlu beskrev med ”har vi en kandidat utanför partiet som kan få en enda röst mer än våra egna så nomineras denne”. Någon ideologisk kompass fanns inte i partihögkvarteret. Den populistiska taktiken räckte inte då AKP vann och ökade till 43.2 procent i valet. När CHP visserligen växte från 23.1 till 25.6 procent var det bara i områden där partiet redan var starkt där rösterna ökade. Kvar finns ett CHP som varken har någon ideologi eller borgmästarposter i landets två största städer.

Fjolårets landsomfattande uppror med utgångspunkt i Gezi-parken har resulterat i att medborgare i Turkiet litar till sin egen förmåga att sätta dagordningen, när den är samlad. Miljoner såg att det går att skaka om en till synes orubblig regering, bara organiseringen sker på egna villkor. Därför har de traditionella politiska organisationerna svårt att dra nytta av Gezi-upproret. När Gezi-sympatisörer säger ”det går inte att rösta bort något som inte har röstats fram” betyder det att upprorets arkitekter inte villkorslöst kommer att stödja en oppositon för att till varje pris bli av med Erdoğan. Denna antipolitiska nerv kan bara mötas med interna demokratiska strukturer och en politik som står för ett alternativ.

CHP missbedömde upproret. Gezi innebar att människor och rörelser med olika åsikter mobiliserade för ett gemensamt mål – att försvaga AKP. Att islamister och sekulära, att turkiska och kurdiska nationalister stod sida vid sida betyder inte att samma mångfald är att eftersträva i landets största oppositionsparti. I CHP:s fall har inklusion blandats ihop med populism, i brist på en tydlig ideologi som partiet kan mobilisera kring. Därför haltar CHP exempelvis i frågor rörande ekonomi och har ingen utarbetad progressiv profil, trots att AKP:s nyliberala rovdrift skördar liv. Det enda allmänheten med säkerhet kan veta är att CHP inte är AKP.

Inför höstens presidentval blir AKP:s kandidat med all sannolikhet Recep Tayyip Erdoğan. Det står redan nu klart att Turkiets nästa president är konservativ. CHP:s motdrag är ännu inte klart, men det finns en risk att partiet med populism försöker triangulera sig till höger genom att finna gemensamma kandidater med andra läger. Det lär knappast öka partiets legitimitet bland en ung upprorsgeneration som har visat att den vågar ställa krav trots förtryck och uppvisa en politisk kräsenhet även mot oppositionella. Och det ger AKP ett bekvämt utrymme att fortsätta dominera Turkiets politik.

Ekim Caglar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s