Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.
_______________________

Inför valrörelsens slutspurt ser Sverigedemokraterna (SD) ut att fortsätta på den inslagna vägen. Känsloargument och högerpopulism har trots allt gjort SD till ett stabilt parti runt 10 procent i opinionsmätningarna.

Nyligen presenterade SD en ny presentationsfilm, samtidigt som Sverigedemokratisk ungdom lanserade en video för att locka unga tjejer till ungdomsförbundet. I valfilmen återfinns illvilliga politiker som är i maskopi med landets medier för att mörka sanningar. Budskapet är att SD, det rena inslaget i politiken, slåss mot eliten. Partiet tror nämligen inte på ”etablissemangets oskrivna regler”, får vi veta. Det är SD mot resten av Sverige, där detta resten tycker i princip lika i alla frågor. Vi är i en extrem kris i ”det förfallna Sverige”. Denna bild framgår även tydligt i SDU-filmen.De populistiska dragen är övertydliga. Den akademiska forskningen kring populism är enig i att populismens kärnvärden utgörs av framförallt av ett karaktärsdrag; populisterna anser sig vara ”folkets röst” mot den korrupta ”eliten”. Därutöver finns det variationer i definitionerna, med populistiska kännetecken som en populistisk rörelses vilja att ge sken av en extrem samhällskris som bara de egna kan rädda folket från eller ständiga referenser till en förlorad guldålder (heartland), dit populisterna vill ta ”sitt folk” och leva i harmoni som på den gamla goda tiden.

Ovanstående inslag från SD:s valrörelse, och partiets politik i övrigt, visar att man bär starka populistiska drag i sin krisretorik (”Sverige är på väg att förloras”), sin misstänksamhet mot de traditionella politiska institutionerna (”sjuklöver”-maskopin) och sin förkärlek för ett illa definierat folk, som försvaras mot en lika illa definierad elit.

Populism är gångbart just eftersom trianguleringen är en numera etablerad form av politikföring bland landets två största partier. Utrymmet för variationer är litet och alternativen till synes få då de mindre partierna i egenskap av potentiella regeringspartners inte kan ta ut riktigt radikala svängar. När SD spelar på en form av systemkritik (som snarare är systembevarande ifråga om ekonomisk politik och rasistiska strukturer) är det en form av populism som hittills har varit framgångsrik just för att andra stora visioner knappt existerar.

Visserligen tar övriga sju riksdagspartier kategoriskt avstånd från SD. Men känslan av att ett annat än det nuvarande samhället kan skapas och ett mer inkluderande politiskt landskap är möjligt levereras inte av partierna. Det lämnar ett tomrum som populister – progressiva eller reaktionära – enkelt kan fylla. I detta läge har de progressiva en skyldighet att skapa drömmar och visioner i en tid då politiska partier i allt större utsträckning förlorar sin legitimitet i form av medlemmar och engagemang.

Att partier som Feministiskt Initiativ (F!) växer är ingen slump. F! flörtar skickligt med populismen. Den misstänksamma udden mot det politiska etablissemanget kan utrönas redan i namnet. F! gör anspråk på att vara en rörelse och en plattform för ”de andra”, snarare än att vilja vara ännu ett parti bland andra. Möten blir homepartyn och kampanjerna en fest i större utsträckning än traditionell opinionsbildning. Enkla budskap som ”Ut med rasisterna, in med feministerna” går hem. Därför uppfattas F! som fräscht, samtidigt som den vanliga kritiken om frånvaro av erfarenhet och orealistiska mål inte biter. Det är just det som är poängen – progressiva partier med populistiska förtecken tilltalar politiskt medvetna antipolitiker.

F!:s framgångar har visat att det inte alltid är rätt att prioritera redovisningar över hur varje reform ska finansieras. Att göra det är inget negativt, men det är samtidigt inte alltid viktigast. Vid sidan av tröga och pragmatiska partier behövs det även nytänkare (helst radikaler) och medborgare med visioner som ibland är större än vad som får plats i valurnorna. Det är denna grupp som har visat att progressiva populister (även utanför F!) faktiskt har en viktig funktion att fylla, ty de utgör den enda riktiga motbild som presenteras mot SD:s falska systemkritik.

Den tysk-brittiske sociologen Ralf Dahrendorf sa en gång att den enes populist är den andres demokrat. Att populism är ett bespottat begrepp gör den inte värdelös som ett verktyg för att fördjupa demokratin. Att kategorisera olika rörelser som populistiska är ibland missvisande, men citatet vittnar om något som ofta glöms bort – populism och fördjupad demokrati, skillnaden är inte alltid glasklar.

Det finns en livsviktig utomparlamentarisk antifascistisk kamp mot högerextrema rörelser i Sverige. Parlamentariskt kompletteras den bäst med en förståelse för att populism är ett kraftfullt politiskt verktyg som dagens politik redan genomsyras av. Att inte använda sådana knep är att ge upp.

Om några veckor går vi till val i ett parlamentariskt landskap där visionära partier lyser med sin frånvaro. Vi som ser strukturer som ett problem och ett systemskifte som eftersträvansvärt är ofta partilösa. Därför är en utmanande progressiv populism och enskilda kandidater någorlunda attraktiva alternativ i hopp om att skapa ett mänskligare samhälle.

Ekim Caglar