Välbekant folkhemsporträtt från tränarbänken

Artikeln ursprungligen i Flamman.

___________

Tom Alandh, 2015
Ur Svennis skugga

Porträtten. Det är Tom Alandhs hemmaplan. Vad är mer fascinerande än när vattenbärarna får stå i rampljuset? Assisterande tränare i bronslaget VM 1994 och mångårig andreman bakom stjärnan Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Nu är Tord Grip äntligen i centrum.

Tord gör det inte för pengar. Tord är olik Svennis som bara vill vinna. Tords bokhylla rymmer Nils Ferlin och Göran Greider. Tord har varit bagare. Det är oerhört fint, varmt och sympatiskt. Men också uttjatat.

Jag väntar. När ska begreppet ”folkhem” användas? 32 minuter in i filmen väntar jag inte längre. Det går nästan att mima med när Alandh inleder med ”du representerar ett folkhem i Sverige som inte längre finns” och frågar om Grip håller med. ”Ja, kanske” gör han det, ett mer folkhemskt svar än ”absolut!”.

Det här är 59 långrandiga minuter där Grip anpassas till Alandhs standardram – gripande skildringar av folkhemssvenskar. När magasinet Offside porträtterade elva kultspelare (1/2007) från allsvenskan var dessa minst lika lämpliga representanter för ”den äkta fotbollen” som Grip. I det numret fylldes kvoten för folkhemsspelaren för övrigt av Malmö FF-legenden Bo Larsson. Den här skildringen är helt enkelt gjord många gånger, med andra huvudpersoner.

Så även i filmform. Det framgångsrika IFK Göteborg (eller det socialdemokratiska Sverige) skildrades vackert av Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthén i Fotbollens sista proletärer (2011). Trots en konstlad dramaturgi, där mordet på Olof Palme 1986 blev slutpunkten i filmen trots att Blåvitt vann UEFA-cupen både 1982 och 1987, gjorde dokumentären åtminstone lite rock’n’roll av en välbekant historia om det gamla Sverige.

Ett mer fängslande grepp för att föra in fotbollen i samhället är att som till exempel Erik Niva åka ut till Stockholms förorter för att se vilken segregerad miljö Sveriges nya unga talanger växer upp i (Här föddes det nya AIK, Sportbladet 21 sep 2013). Det är då kärleken till sporten träder fram i en samhällelig kontext som är mer relevant än romantiska bilder av en guldålder. För så är det, nutida företeelser är mer engagerande än nostalgiska betraktelser. Även om allt var bättre förr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s