Min respekt för dansk fotboll bygger på en uppväxt med minnen från laudrupsk brödamagi och ett sent uppvaknande som Bröndby-sympatisör. Som barn brukade jag skriva brev till klubbar runtom i Europa för att be om autografer. Att Odense sände bilder på samtliga spelare plus tränaren Troels Bech, med prydligt skrivna autografer med tusch imponerade. Dagarna efter att brevet öppnades hade jag tveklöst sagt att Odense var mitt lag i Danmark. Långt senare fick jag uppleva mittfältaren Hany Mukhtars bländande spel och Bröndbys makalösa vändning mot FC Köpenhamn. I en nordisk kontext var matchupplevelsen på Bröndby Stadion 2018 bland det bästa jag varit med om. Supporter? Nej. Men Bröndby har en speciell plats i mitt fotbollshjärta.

Att Fotboll i krig och fred har fått en av sina bästa recensioner i Berlingske Tidende-anknutna Weekendavisen gör det inte sämre. Boken beskrivs som ”en af de senere års mest interessante skandinaviske fodboldbøger”. Att bokens språk dessutom lyfts som ett plus är naturligtvis extra glädjande. Kort därefter publicerade också tidskriften Atlas en längre artikel om den moderna fotbollen, med utgångspunkt från Fotboll i krig och fred. Det gör inte suget efter att se Bröndby på plats mindre direkt.