Recensionen publicerad i senaste numret av Socialistisk debatt.

__________________

Per Svensson
Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.
Liberal idédebatt #1, 2014, Liberal Debatt

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Det börjar redan i titeln. Jag blir provocerad. När den obildade pöbeln en gång för alla ska lära sig allt om den missförstådda liberalismen resulterar det ofta i att liberaler bortser från sin makt och därmed sitt ansvar. Som ett bortskämt barn sitter liberalen och tjurar över att den inte får vara med och leka, trots dess centrala roll i alla spelregler. Jag vill ju ge liberalismen en chans, men det där barnet är verkligen ocharmigt.

Bunkermentaliteten är genomgående och fyller en funktion. Genom att ifrågasätta ifrågasättandet av liberalism och ett påklistrat oppositionellt perspektiv är det naturligt att liberaler slipper undan ansvar för en rådande ordning av kristider och dess effekter. Allt gott – så som fri rösträtt eller fri rörlighet – är liberalt, medan ett ekonomiskt system som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga i på både individ- och statsnivå förklaras vara irrelevant att diskutera. Ett sönderfallande grekiskt samhälle har således inget med (marknads)liberalers ansvar att göra. Så blir även teknokratiska kupper, påhejade av den berömda trojkan, i länder som Italien och Grekland helt enkelt ointressanta att behandla.

Svenssons skrift är en studie i hegemoni. Makt över dagordningen och ramarna för diskussioner behöver som bekant inte alltid ske med våld. Mjuk makt kan även utövas genom att ständigt låta som en avvikare och idealist trots att det råder en liberal hegemoni, nästan till fullo ekonomiskt och till stora delar på den politiska arenan i åtminstone EU. Liberalismen framställs som en ideologi utan slutmål, utan någon glasklar bild av hur ett drömsamhälle ska se ut. Så kan frågor om hur mycket angrepp på demokratin liberaler tål på ett smidigt sätt undvikas. Permanenta liberala defekter bortser vi från.

Det framstår som ett liberalt komplex att inte se det problematiska i att marknadsekonomin slår demokratin i spillror, inte minst i den globala ekonomiska krisens efterdyningar. Annars kan vi kalla det världsfrånvändhet. När Svensson erkänner att liberala partiers svaghet är att de sällan har någon bas i folkliga rörelser och att liberalismen förlitar sig till individens tanke- och handlingsförmåga uppstår frågan om detta helt enkelt är svaret på att liberaler inte ser de samhällen de lever i. Kanske har de aldrig sett FAS3-offer. Kanske har de aldrig attackerats av nazister. Kanske räcker det med att med några ord kritisera att den politiska frihet som ständigt inskränks i EU (exempelvis Spaniens hårda demonstrationslagar eller hotet mot det fria ordet i Ungern) när man läser Dagens Nyheter vid frukosten. Strejkare skjuts ihjäl i trettiotal för att försvara gruvbolag i Sydafrika. Och visst är det säkert småtrist att fabriker i exempelvis Bangladesh kan kollapsa och lämna tusentals döda arbetare efter sig vid ett och samma tillfälle, men inte någonstans problematiseras ett globalt ekonomiskt liberalt system som fortfarande har svårt att väga upp övervikten för profit framför människovärde. Istället hyllas kapitalismen som ”har gjort tillvaron tuffare för människor för många människor i de europeiska välfärdsstaterna har den gjort livet oändligt mycket ljusare för oräkneliga människor i andra delar av världen: Kina, Indien, Brasilien”. Det är naturligtvis tacksamt att berätta det för svenska liberaler och inte den kinesiske gruvarbetaren som riskerar att sprängas till döds på arbetsplatsen eller den brasilianske kåkstadsbo vars hus jämnas med marken för att bereda plats åt sommarens fotbolls-VM i jakt på pengar och PR.

Men beskrivningen skaver. 2014 kommer man inte längre undan med att försöka hålla isär ekonomisk och politisk demokrati. Svensson problematiserar i liten utsträckning och parerar dåligt när han torrt konstaterar att liberalism och kapitalism inte är samma sak. Han prioriterar istället att diskutera frågor om traditionella politiska institutioner. Därför är det inte konstigt att Svensson och andra liberaler är oförstående inför det faktum att demokratin urholkas på liberalernas egen europeiska hemmaplan, ofta ivrigt påhejade genom regeringskoalitioner och ledarsidor.

Men det är trots allt ett faktum att liberalismen fortfarande bär på ett relevant tankegods. När ekonomiska intressen slår ut – eller dödar – människor, inskränker friheter och sätter den parlamentariska demokratin åt sidan borde det vara en stridsfråga för ärliga liberaler. En ökande högerextremism och ett övervakningssamhälle är andra områden där liberala idéer om individens oinskränkbara rättigheter fyller en potentiellt positiv funktion på hemmaplan.

Så skulle det kunna vara. Även om det om hundra år i liberala kretsar säkert kommer att heta att liberalerna stod på barrikaderna för demokrati även under de mörka krisåren är det mycket lite som tyder på att så verkligen är fallet.

Per Svensson gör anspråk på att förklara varför alla hatar liberaler. Men han missar den viktigaste källan till kritiken – att liberaler ofta har valt makten och att vara åskådare till ett historiskt mörker framför liberala principer. Det är inget att hata någon för, men jag medger att det är irriterande.

Ekim Caglar