Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Recensionen publicerad i senaste numret av Socialistisk debatt.

__________________

Per Svensson
Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.
Liberal idédebatt #1, 2014, Liberal Debatt

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Det börjar redan i titeln. Jag blir provocerad. När den obildade pöbeln en gång för alla ska lära sig allt om den missförstådda liberalismen resulterar det ofta i att liberaler bortser från sin makt och därmed sitt ansvar. Som ett bortskämt barn sitter liberalen och tjurar över att den inte får vara med och leka, trots dess centrala roll i alla spelregler. Jag vill ju ge liberalismen en chans, men det där barnet är verkligen ocharmigt.

Bunkermentaliteten är genomgående och fyller en funktion. Genom att ifrågasätta ifrågasättandet av liberalism och ett påklistrat oppositionellt perspektiv är det naturligt att liberaler slipper undan ansvar för en rådande ordning av kristider och dess effekter. Allt gott – så som fri rösträtt eller fri rörlighet – är liberalt, medan ett ekonomiskt system som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga i på både individ- och statsnivå förklaras vara irrelevant att diskutera. Ett sönderfallande grekiskt samhälle har således inget med (marknads)liberalers ansvar att göra. Så blir även teknokratiska kupper, påhejade av den berömda trojkan, i länder som Italien och Grekland helt enkelt ointressanta att behandla.

Svenssons skrift är en studie i hegemoni. Makt över dagordningen och ramarna för diskussioner behöver som bekant inte alltid ske med våld. Mjuk makt kan även utövas genom att ständigt låta som en avvikare och idealist trots att det råder en liberal hegemoni, nästan till fullo ekonomiskt och till stora delar på den politiska arenan i åtminstone EU. Liberalismen framställs som en ideologi utan slutmål, utan någon glasklar bild av hur ett drömsamhälle ska se ut. Så kan frågor om hur mycket angrepp på demokratin liberaler tål på ett smidigt sätt undvikas. Permanenta liberala defekter bortser vi från.

Det framstår som ett liberalt komplex att inte se det problematiska i att marknadsekonomin slår demokratin i spillror, inte minst i den globala ekonomiska krisens efterdyningar. Annars kan vi kalla det världsfrånvändhet. När Svensson erkänner att liberala partiers svaghet är att de sällan har någon bas i folkliga rörelser och att liberalismen förlitar sig till individens tanke- och handlingsförmåga uppstår frågan om detta helt enkelt är svaret på att liberaler inte ser de samhällen de lever i. Kanske har de aldrig sett FAS3-offer. Kanske har de aldrig attackerats av nazister. Kanske räcker det med att med några ord kritisera att den politiska frihet som ständigt inskränks i EU (exempelvis Spaniens hårda demonstrationslagar eller hotet mot det fria ordet i Ungern) när man läser Dagens Nyheter vid frukosten. Strejkare skjuts ihjäl i trettiotal för att försvara gruvbolag i Sydafrika. Och visst är det säkert småtrist att fabriker i exempelvis Bangladesh kan kollapsa och lämna tusentals döda arbetare efter sig vid ett och samma tillfälle, men inte någonstans problematiseras ett globalt ekonomiskt liberalt system som fortfarande har svårt att väga upp övervikten för profit framför människovärde. Istället hyllas kapitalismen som ”har gjort tillvaron tuffare för människor för många människor i de europeiska välfärdsstaterna har den gjort livet oändligt mycket ljusare för oräkneliga människor i andra delar av världen: Kina, Indien, Brasilien”. Det är naturligtvis tacksamt att berätta det för svenska liberaler och inte den kinesiske gruvarbetaren som riskerar att sprängas till döds på arbetsplatsen eller den brasilianske kåkstadsbo vars hus jämnas med marken för att bereda plats åt sommarens fotbolls-VM i jakt på pengar och PR.

Men beskrivningen skaver. 2014 kommer man inte längre undan med att försöka hålla isär ekonomisk och politisk demokrati. Svensson problematiserar i liten utsträckning och parerar dåligt när han torrt konstaterar att liberalism och kapitalism inte är samma sak. Han prioriterar istället att diskutera frågor om traditionella politiska institutioner. Därför är det inte konstigt att Svensson och andra liberaler är oförstående inför det faktum att demokratin urholkas på liberalernas egen europeiska hemmaplan, ofta ivrigt påhejade genom regeringskoalitioner och ledarsidor.

Men det är trots allt ett faktum att liberalismen fortfarande bär på ett relevant tankegods. När ekonomiska intressen slår ut – eller dödar – människor, inskränker friheter och sätter den parlamentariska demokratin åt sidan borde det vara en stridsfråga för ärliga liberaler. En ökande högerextremism och ett övervakningssamhälle är andra områden där liberala idéer om individens oinskränkbara rättigheter fyller en potentiellt positiv funktion på hemmaplan.

Så skulle det kunna vara. Även om det om hundra år i liberala kretsar säkert kommer att heta att liberalerna stod på barrikaderna för demokrati även under de mörka krisåren är det mycket lite som tyder på att så verkligen är fallet.

Per Svensson gör anspråk på att förklara varför alla hatar liberaler. Men han missar den viktigaste källan till kritiken – att liberaler ofta har valt makten och att vara åskådare till ett historiskt mörker framför liberala principer. Det är inget att hata någon för, men jag medger att det är irriterande.

Ekim Caglar

Nytt försök – samtal om valet i Nederländerna

Lunchseminarium och färsk rapport om S-framgången i Holland:

Exemplet Holland mitt i eurokrisen

Välkommen till lunchseminarium på Arbetarrörelsens tankesmedja om politik och ekonomi i Europa utifrån exemplet Holland, ett land som präglats av stark eurokritik och såväl höger- som vänsterpopulism. Valet blev dock inte den framgång holländska Vänsterpartiet räknat med. Även främlingsfientlige Geert Wilders misslyckades.
Frilansjournalist Torsten Nilsson, kännare av nederländsk politik, presenterar en analys den politiska situationen i Nederländerna efter valet den 12 september. Ekim Caglar, Palmecentret, som skrivit magisteruppsats om populism och A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson kommenterar situationen i Europa mot bakgrund av eurokrisen och det holländska exemplet.

Samtalsledare: Tommy Svensson.

Plats: Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusgatan 16, 3 tr, vid Norra Latins skolgård i Sthlm.
Tid: Tisdag 25 september, kl 11.30-13.00.
Vi bjuder på lätt lunch.

Anmälan: info@ts.lo.se

Vota Danilevicius – politisk satir på hög nivå

Det är som bekant snart dags för val till EU-parlamentet runtom i unionen. Åsikterna kring huruvida omröstningen är viktig eller ej pågår för fullt, inte minst inom vänstern. När jag var i Livorno hade exempelvis partiet Rifondazione Comunista en permanent manifestation som höll i sig åtminstone en vecka. Där hade EU-frågan en framskjuten position och partiet ställer själva upp i valet.

Partito della Rifondazione Comunista
Men en stor del av de personer jag hann träffa i Livorno tillhörde den utomparlamentariska vänstern som åtminstone utåt sett knappast mobiliserar för att lyfta fram olika kandidater i omröstningen. Då det politiska systemet i Italien sedan decennier lider av en fruktansvärt djup förtroendekris är det inte konstigt, precis som det faktum att EU-valet inte lockar intresse på grund av parlamentets löjligt lilla inflytande i det stora maskineriet. Vem ska man rösta på som italienare då? På flera stora träskivor ämnade för partipropaganda, snyggt numrerat så att alla partier får lika mycket utrymme, hade en av våra vänner i Livorno målat ett insiktsfullt budskap, något som kommer att synas tills partierna börjar sätta upp sina affischer.

VOTA DANILEVICIUS
”VOTA DANILEVICIUS” – eller ”RÖSTA DANILEVICIUS” om man så vill. Ett utmärkt sätt att propagera för en kandidat är ju att måla på det här sättet. Det intressanta är att uppmaningen medvetet underminerar den vikt som EU själva försöker att tillskriva parlamentsvalet. Låt oss punkta upp innehållet för att få klarhet i hur kul målningen egentligen är.

Tomas Danilevicius är litauisk medborgare, inte italiensk.
– Tomas Danilevicius är en fotbollsspelare, inte politiker.
– Tomas Danilevicius har mig veterligen aldrig ens talat om politik.
– Tomas Danilevicius är inte någon bra spelare.
Underförstått: Till och med en icke valbar icke-italienare som är inkompetent inom sitt område, som inte ens är politik, är bättre än de politiker som ställer upp i valet.

Och därmed har Livornos underbara ultras ännu en gång både fått mig att skratta och förstå den politiska situationen i Italien.

I Livornos viktiga segermatch mot Sassuolo igår gjorde Danilevicius två mål, lika många som han lyckats göra under resten av säsongen. Kanske är det ett led i sin ”valkampanj” för att ”locka väljare”?

Mer om EU-valet: AftonbladetSVT, DN, DN, DN,  Expressen, Sydsvenskan