Militarism, nationalism och turkisk fotboll

För den norska fotbollstidskriften Josimar har jag nyligen skrivit en längre artikel som undersöker banden mellan nationalism, militarism och fotboll i Turkiet. Den handlar bland annat om hur kopplingarna mellan en aggressiv utrikespolitik och landslagsspelares militärhälsningar vid målfiranden ser ut, hur landslaget har använts för att bygga en sorts nationell myt och varför politiker under alla tider har försökt att utnyttja fotbollen för olika syften. Artikeln finns med i Josimars färska EM-bibel.

Lös en prenumeration nu, mest för att Josimar är en tidskrift som verkligen tar journalistiken på allvar med sina ambitiösa granskningar och reportage om maktspelet inom internationella förbund och Qatars kommande VM.

Fotboll i krig och fred på danska

Min respekt för dansk fotboll bygger på en uppväxt med minnen från laudrupsk brödamagi och ett sent uppvaknande som Bröndby-sympatisör. Som barn brukade jag skriva brev till klubbar runtom i Europa för att be om autografer. Att Odense sände bilder på samtliga spelare plus tränaren Troels Bech, med prydligt skrivna autografer med tusch imponerade. Dagarna efter att brevet öppnades hade jag tveklöst sagt att Odense var mitt lag i Danmark. Långt senare fick jag uppleva mittfältaren Hany Mukhtars bländande spel och Bröndbys makalösa vändning mot FC Köpenhamn. I en nordisk kontext var matchupplevelsen på Bröndby Stadion 2018 bland det bästa jag varit med om. Supporter? Nej. Men Bröndby har en speciell plats i mitt fotbollshjärta.

Att Fotboll i krig och fred har fått en av sina bästa recensioner i Berlingske Tidende-anknutna Weekendavisen gör det inte sämre. Boken beskrivs som ”en af de senere års mest interessante skandinaviske fodboldbøger”. Att bokens språk dessutom lyfts som ett plus är naturligtvis extra glädjande. Kort därefter publicerade också tidskriften Atlas en längre artikel om den moderna fotbollen, med utgångspunkt från Fotboll i krig och fred. Det gör inte suget efter att se Bröndby på plats mindre direkt.

Samtal, texter och citat

Foto: Magnus Liam Karlsson

Några roliga saker har hänt sedan senaste inlägget här. Jag har till exempel för första gången fått spela fotboll i samband med en bokrelaterad händelse (se bild)! Sara Martinsson (vars bok Knäböj jag verkligen rekommenderar) intervjuade och Magnus Liam Karlsson plåtade när jag berättade om mitt personliga förhållande till fotboll och några av de teman som behandlas i Fotboll i krig och fred. Resultatet blev ett längre reportage i magasinet Rött.

Annars är det alltid lika trevligt att besöka sitt förlag och prata bok. Resultatet blev ett avsnitt i Fri Tanke-podden, med utgångspunkt från boken, men också samtal om personliga preferenser inom fotbollen.

Ingen fotbollspolitisk fråga engagerar så mycket som det kommande VM:et i Qatar. För nätpublikationen Mänsklig Säkerhet skrev jag en artikel för att ge en introduktion till varför VM-turneringar kan vara ett politiskt prestigeprojekt för värdländernas regimer, med fokus på den senaste tidens diskussioner om Qatar. Med det sagt är Johanna Frändén på Aftonbladet den som bäst har fångat protestfrågans komplexitet, här. Fokuset på sponsorerna är både relevant och nödvändigt för att inte snöa in sig på diskussioner om bojkotter som med all sannolikhet ändå aldrig kommer att bli av. Läs den och lös sedan även en prenumeration på det norska fotbollsmagasinet Josimar, som i många år har bedrivit högkvalitativ journalistik, inte minst om Qatar-VM.

Om Qatar är det stora diskussionsämnet när det gäller fotboll och politik så är det mest återkommande i mitt fall turkisk fotbolls relation till staten. Med anledning av Norges kvalmatch mot Turkiet nyligen blev jag intervjuad av Aftenposten om hur makthavare förr och nu har förhållit sig till fotbollen. Artikeln är värd att läsa. Det beror inte på mina blygsamma bidrag utan för att även författaren och medieforskaren Dağhan Irak, som besitter en oerhört gedigen kunskap i ämnet, intervjuas i samma artikel.

Fler spännande projekt är på gång. I dagarna lanseras exempelvis TuttoBaluttos nya webbplats, där jag kommer att skriva texter framöver. Håll utkik!

Ett varv Fotboll i krig och fred

Med tanke på att det inte är någon självklarhet att få en enda recension är det kul att se att Svenska Dagbladets Fredrik Sjöberg skrev långt och intressant om Fotboll i krig och fred. Att se vad andra har funnit värt att kommentera är alltid spännande. Och att läsa rader som ”Hellre läser jag – och Ekim Çaglar bidrar till min självsyn. Hatten av för det” alltid glädjande.

Lika kul var det att tala med Margaretha Levin Blekastad på Norrtelje Tidning för ett längre författarporträtt. Den lokala vinkeln är given eftersom jag är uppvuxen i Rimbo i Norrtälje kommun. Särskilt roligt i sammanhanget är det faktum att jag själv började min skribentbana på samma tidning som 16-åring på ungdomsredaktionen. Artikeln har även återpublicerats med en lite annan vinkel av Gefle Dagblad och Hela Hälsingland. Det är en ynnest att få prata på, även om det tyvärr behöver ske via telefon på grund av rådande pandemi. Men även denna intervju, med Erik Haking på Flamman, blev ett trevligt samtal.

Bland övriga recensioner var omdömet i BTJ-häfte 24, 2020, en glad överraskning, där Staffan Westerlund fann att ”Framställningen bygger på god research och är väldokumenterad, inte minst imponerar den detaljerade, omfattande och utförliga källförteckningen. Språkbehandlingen är utomordentlig, texten är en njutning att läsa. Fotboll i krig och fred är fotbollslitteratur när den är som bäst, mycket välskriven och givande, en fröjd att läsa för varje älskare av fotboll och vad som därtill hör”. Toppbetyget fem av fem värmde oerhört.

I Internationalen beskrivs Fotboll i krig och fred som en ”guldgruva för alla som är det minsta intresserade av fotbollens roll som samhällsfenomen”. Dessutom var den åtminstone 100 sidor för lång.

Vad nästa recension väljer att fokusera på blir lika spännande att se som vilken Dario Argento-film som helst (det är så jag har fördrivit kvällarna den senaste veckan).

UR Samtiden: Fotboll och politik

Det är alltid spännande och utmanande att försöka sammanfatta drygt 350 boksidor och sortera ut det viktigaste. Under 25 minuter samtalade jag med Martina Stenström, operativ chef på Fri Tanke förlag, om några av de teman som behandlas i Fotboll i krig och fred. Titta här eller håll utkik på Kunskapskanalen!

Ny bok: Fotboll i krig och fred

Äntligen! Mitt i allt elände i världen vill jag meddela att min nya bok Fotboll i krig och fred – hundra år av konflikt och dialog (Fri Tanke förlag) nu går att beställa. Den är ett försök att undersöka fotbollens koppling till konflikter men också hur fotbollen främjar fred och dialog.

Boken avhandlar bland annat hur fotbollen bygger upp nationella gemenskaper, leder till konflikter och cementerar nationalistiska myter. Den handlar också om att fotbollen kan motverka etnocentrism, återuppbygga samhällen och främja inkludering.

Jämfört med Propagandafotboll har målbilden varit att fördjupa förståelsen kring vissa särskilda teman, snarare än att täcka av så mycket som möjligt med intressanta profiler. Idéer och teman i större fokus denna gång. Boken lyfter exempel från Sverige, Turkiet, Brasilien, Sydafrika, Japan och en massa andra platser de senaste 100 åren. Det blir bekanta namn som Zlatan Ibrahimovic och Lilian Thuram. Men den berättar även om antikolonial fotboll i Algeriet, palestinska aktivister och kvinnorättskämpar i Afghanistan.

Syftet är att visa att fotbollen måste tas på allvar även av idrottsskeptiker. Och att göra det svårt att blunda för hur politisk fotbollen är. Resultatet: en bok som förhoppningsvis gör det svårt att välja om den ska hamna i idrottshyllan eller bland samhällsböckerna.

Fotbollen ensamt varken räddar eller förstör världen. Samhällsstrukturerna styr vad fotbollen kan bidra med. Med det sagt hoppas jag att boken ger en insikt om hur och när sådant sker.

Fotbollen i krig och fred finns både som inbunden och e-bok på till exempel Bokus och Adlibris. För signerade exemplar, maila ekim.caglar@gmail.com.

En politisk ligaseger

Başakşehirs ligaseger i Turkiet är historisk. Det är det enda alla tycks vara överens om. Başakşehir är blott den sjätte klubben att vinna ligan någonsin. Allt som sägs därutöver är en politisk vattendelare. Om det sportsliga projektet de senaste åren, med en tydlig spelidé och unik tilltro till sina tränare (under många år Abdullah Avcı, men numera Okan Buruk), betonas väntar rättvis kritik på grund av att Başakşehirs starka och otvivelaktiga band till regeringspartiet AKP och president Recep Tayyip Erdoğan underskattas.

Min bild är att det senare har varit en förutsättning för att bygga upp Başakşehirs sportsliga relevans. Det sportsliga förutsätter det politiska i detta fall. Resultatet är ett guld för ett spelskickligt lag med en professionell ledning, men som samtidigt saknar supportrar, klubbsjäl och sympatier, efter att ha backats upp politiskt och ekonomiskt av AKP-nära grupper – och i många fall också av regeringen på ett mer direkt sätt.

Det politiska ligaguldet har jag kommenterat i Sveriges Radio och norska Aftenposten (där kommentarerna från Morten Galåsen, poddare och supporter, är läsvärda). Jag har steg för steg också försökt ge en introduktion till varför ligaguldet är politiskt i denna Twitter-tråd. Som en matig bakgrundsläsning om Başakşehirs politiska sida fungerar annars min artikel i norska Josimar från ifjol.

Massor av fotboll – och lika mycket propaganda

Fler än bara fotbollssupportrar har nog noterat att idrotten har hamnat i centrum av politiska debatter. Rasistiska uttryck på bulgariska läktare, en katalansk/spansk kris som påverkar fotbollen och inte minst det turkiska landslagets militärhälsningar har aktualiserat frågan om hur fotboll och politik hänger ihop.

I Sveriges Radios podcast FotbollsArena deltog jag i ett samtal tillsammans med redaktionen och ledarskribenten Erik Helmerson om idrottens politiska strukturer och fotbollsspelares (ofta frånvaro) av politiskt engagemang.  Jag fick dessutom medverka i Offsides podcast där jag i några minuter förklarade hur fotbollen har fungerat som en nationalistisk kraft i Turkiet.

Glädjande var också Richard Henrikssons hänvisning till FotbollsArena-diskussionen i hans egen medverkan i podden 3-5-2 och inte minst Tutto Baluttos otroligt fina ord om Propagandafotboll i slutet av det här avsnittet.

Fotbollen har ju, i min mening, alltid varit politisk. Frågan är om det någonsin har varit lika uppenbart som nu.

Turkisk fotboll och politik i Josimar

ECApYOlXoAA_pTP

För den som gillar politisk långläsning om fotboll kan jag tipsa om mina 20 000-tal tecken om den turkiska uppstickarklubben Basaksehir från det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar.

Artikeln fokuserar på Basaksehirs politiska kontakter sedan bildandet, med fokus på de senaste årens allt tydligare kopplingar till president Recep Tayyip Erdogans maktparti AKP. Rubriken Presidentens menn säger egentligen allt, men många av detaljerna har aldrig tidigare publicerats utanför Turkiet.

Teckna en prenumeration på kvalitetstidningen Josimar för att både utveckla din norska och läsa mer om Turkiets kanske mest politiska klubb.

Turkisk fotboll och politik i Sveriges Radio

Medverkade nyligen i en av mina favoritpoddar och talade om turkisk fotboll, klubbkultur och politik. Det blev ett 20 minuter långt samtal i podden FotbollsArena om allt ifrån Arda Turan till folkliga fotbollsprotester under Gezi-demonstrationerna 2013. Förhoppningsvis blev det ett fördjupande samtal om de många banden mellan idrott och samhälle i Turkiet.