Massor av fotboll – och lika mycket propaganda

Fler än bara fotbollssupportrar har nog noterat att idrotten har hamnat i centrum av politiska debatter. Rasistiska uttryck på bulgariska läktare, en katalansk/spansk kris som påverkar fotbollen och inte minst det turkiska landslagets militärhälsningar har aktualiserat frågan om hur fotboll och politik hänger ihop.

I Sveriges Radios podcast FotbollsArena deltog jag i ett samtal tillsammans med redaktionen och ledarskribenten Erik Helmerson om idrottens politiska strukturer och fotbollsspelares (ofta frånvaro) av politiskt engagemang.  Jag fick dessutom medverka i Offsides podcast där jag i några minuter förklarade hur fotbollen har fungerat som en nationalistisk kraft i Turkiet.

Glädjande var också Richard Henrikssons hänvisning till FotbollsArena-diskussionen i hans egen medverkan i podden 3-5-2 och inte minst Tutto Baluttos otroligt fina ord om Propagandafotboll i slutet av det här avsnittet.

Fotbollen har ju, i min mening, alltid varit politisk. Frågan är om det någonsin har varit lika uppenbart som nu.

Turkisk fotboll och politik i Sveriges Radio

Medverkade nyligen i en av mina favoritpoddar och talade om turkisk fotboll, klubbkultur och politik. Det blev ett 20 minuter långt samtal i podden FotbollsArena om allt ifrån Arda Turan till folkliga fotbollsprotester under Gezi-demonstrationerna 2013. Förhoppningsvis blev det ett fördjupande samtal om de många banden mellan idrott och samhälle i Turkiet.

I Aftonbladet kultur om fotboll och nationalism

Det finns mycket att säga om den nationella yra 32 länder kommer att uppleva under världens största idrottsarrangemang. VM är politiskt även utan diskussioner om korruption, propaganda och inhumana förhållanden vid arenabyggen. Ett givet ämne rör den roll fotboll spelar i frågor om nationsskapande och politiska konflikter.

När nationella värden läggs i landskamperna uppstår risken för chauvinistiska uppsving. Fotbollen är inte den grundläggande orsaken till krig och konflikter. Det vågar inte ens fotbollens belackare påstå. Ett inkast påverkar inte klasskillnader. Ett skruvat inlägg är ingen militär upprustning. Ett pressat skott i krysset går inte att tolka som en krigsförklaring.

Men med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar som pyr i ett samhälle kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter.

Inte ens ett helt tidningsuppslag räcker för att göra ämnet fullständig rättvisa, men temat är något jag kommer att återkomma till i andra former i framtiden. Men tills vidare, läs gärna artikeln här.

Kommentarer om Östersunds resa i Europa

Östersunds framgångar i Europa har nog inte undgått någon. Under sommaren och hösten har jag fått chansen att beskriva den historiska och politiska kontext som lagets motståndare har verkat i.

I kvalspelet mot Galatasaray berättade jag bland annat om klubbens klassprofil och den politiska turbulensen i laget de senaste åren i Dagens Nyheter. I returmatchen kommenterade jag de kurdiska protester som avbröt matchen i Östersunds-Posten. Därefter, då Östersund hamnade i en politiskt fascinerande grupp i Europa League, förklarade jag både varför Zorja Luhansk alltid spelade bortamatcher av politiska skäl och hur Athletic Bilbao blivit ett politiskt flaggskepp för baskerna.

Vad som väntar Östersund i framtiden vet ingen, men vid intressant motstånd i det vidare Europa-spelet finns det all anledning att åter berätta de politiska historier som finns i fotbollen.

Propagandafotboll igen och igen

Jag har redan tidigare konstaterat att responsen på Propagandafotboll har överträffat alla förväntningar jag haft. Den senaste tiden har bjudit på en rad positiva möten, recensioner, tillrop och seminarier.

Internationellt var norska Dagbladets recension tydlig redan i rubriksättningen.18766697_1980883268809437_5626619002158108076_o ”REIN OG SKJÆR PROPAGANDAFOTBALL” säger det mesta (recensionen kan klickas upp i ok upplösning på bilden). Turkiska Evrensels långa reportage om boken innebär också att bokens rykte nu kan sägas ha spridas någorlunda internationellt.

Expo har skrivit en artikel med utgångspunkt från boken, medan en recension på dagensbok.com konstaterade att ”fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ‘Propagandafotboll” (betyg 7/10).

Sydsvenskan tog ett dubbelt grepp om boken genom att först konstaterade följande i en recension:

”En alldeles utmärkt och underhållande bok om fotboll och politik och hur politiken då och nu har gestaltat sig också på planen. Allra roligast är de 49 porträtten av spelare som på olika sätt varit politiska aktörer både på och vid sidan av planen. När man som Ekim Caglar bakar in allt sitt kunnande i så mycket passion är det helt omöjligt att inte svepas med.”

Någon månad senare fanns en startelva med enbart spelare från boken uttagna med långa motiveringar i en annan artikel i tidningen.

Tre seminarier med Propagandafotboll har hållits på senare tid. Under rubriken ”Aristoteles, fotboll och våld” samtalade jag med Isobel Hadley-Kamptz på Institutionen för kultur och estetiks utspark på Stockholms universitet, medan det blev bra diskussioner med Moa Svan på ABF-huset om herr- respektive damfotboll och dess politiska aspekter. Under Stockholms litteraturmässa fick jag också chansen att samtala med Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till Fotbollens heraldik (en bok jag själv uppskattar mycket), om fotbollens globalisering och industrialisering.

Och kul också naturligtvis att både samme Jägerskiöld Nilsson och Erik Niva passade på att tipsa om Propagandafotboll i olika intervjuer.

Av alla olika saker som rör Propagandafotboll är nog det faktum att jag har fått chansen att prata i en av mina favoritpoddar det klart roligaste. Sveriges Radios podd FotbollsArena gav generöst med utrymme åt ett samtal om boken 8:45 in i detta avsnitt.

Fotbollssamtal på Stockholms universitet

Aristoteles, fotboll och våld

Datum: 24 maj 2017 16:30 24 maj 2017 18:00
Plats: Gula villan, Stockholms universitet

Institutionens studenter och personal hälsas välkomna till vårterminens utspark i Gula villan. Det blir författarsamtal med Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten, följt av mingel.

Är det egentligen genom sport människan når katharsis? Vad ska vi då i så fall med konsten till? Får en humanist som nischar sig mot sport fler och bättre jobb? Och varför är humaniorans kärlek till sporten i det närmaste obesvarad?

Möt författarna Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar i ett samtal om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten. Isobels bok Om sport och våld och Ekims bok Propagandafotboll kommer finnas till försäljning.

Propagandafotboll på Stockholms litteraturmässa

Under Stockholms litteraturmässa kommer följande författarsamtal arrangeras, där boken Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson möter Propagandafotboll.

_______

Fotbollens språk – om globalisering, industrialisering och politik

Fotbollen engagerar miljoner på en marknad som aldrig tycks mattas av. Därför är fotbollen världens kanske mest populära kulturyttring. Genom fotbollsklubbar bärs historia, tradition och kultur vidare, något som bidrar till att ge idrotten en betydande samhällelig funktion. Via klubbarnas kultur kan vi också se trender och ett språk som förändras i takt med att fotbollen har industrialiserats och globaliserats. Var har fotbollens industrialisering och globalisering tagit sporten idag?

Vad kännetecknar fotbollens språk? Vad säger exempelvis klubbarnas emblem oss och hur har de förändrats över tid? Hur bär klubbarna vidare sin kultur? Och hur används fotbollen som ett politiskt redskap?

Medverkande: Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent, Leonard Jägerskiöld Nilsson, sportjournalist och producent

DATUM/TID: 6/5 kl 16.15
PLATS: Kulturhuset, Biblioteksscenen, plan 2
ARR: Leopard förlag

Föreläsning för Utrikespolitiska föreningen i Uppsala

skarmavbild-2017-02-23-kl-22-27-21

Fotboll är sporten som spelas över hela världen, dess breda folkliga spridning och det stora kapital som fotbollen omsätter gör den till en politisk maktfaktor. Landslag utnyttjas för nationalistiska syften, vilket i sin tur påverkar länders politiska självbild och även dess utrikespolitik. Fotboll används som ett politiskt diplomatiskt verktyg för att knyta vänskapsband länder emellan, så kallad ”fotbollsdiplomati”, där landskamper har blivit en viktig arena för att skapa relationer.

Vilken roll spelar egentligen fotbollen i utrikespolitiska frågor? På vilka sätt kan ett land påverka politiken genom fotboll? Vilken roll spelar fotbollsturneringar som arrangeras i länder med demokratiskt underskott och korruption för den utrikespolitiska arenan?

Lyssna på Ekim Caglar, statsvetare, frilansskribent och författare till boken ”Propagandafotboll”, tala om hur fotboll används för politiska syften, om spelare, tränare och makthavares passningar mellan fotboll och politik.

Varmt välkommen! Facbook-event hittar du här.

I samarbete med Folkuniversitetet.

Datum: 27/2/2017
Tid: 18:15
Plats: Ekonomikum, Hörsal 2
Entré: Gratis för medlemmar, 60 kr för icke-medlemmar. Bli medlem på plats! 100 kr för ett års medlemskap.

Propagandafotboll ute nu

Jag älskar fotboll. Och jag är oerhört intresserad av politik. Därför skrev jag boken Propagandafotboll propaganda1(Leopard förlag, 2017), som bland annat porträtterar 49 fotbollsspelare och tränare som på olika sätt har varit politiskt aktiva. Bokens huvudpersoner hämtas från stora delar av världen och hela det politiska spektrat.

Boken berör fenomen som när fotbollen eller politiken bärs som en accessoar, hur fotbollen förklarar livet och hur latinamerikanska juntor misslyckades med att göra fotbollen till ett verktyg för förtryck. Förutom en stor portion fotboll erbjuder boken kontextualiseringar för att ge en god inblick i den politiska miljö fotbollsaktörerna har verkat i. Det ger en fotbollsbok som också behandlar ämnen som kultur och politisk historia.

Tisdagen den 17:e januari arrangeras releasen där Erik Niva leder ett samtal med mig. Sedan börjar en lång och rolig resa med Propagandafotboll. Boken går att köpa via förlaget eller via vanliga återförsäljare, som till exempel här.

För att komma i kontakt med mig angående föreläsningar eller någon annan typ av medverkan kring frågor som rör boken eller mer allmänt om fotboll och politik, se här.

Gilla också Facebook-sidan för löpande uppdateringar om arrangemang kring boken.

Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.