Fotboll i krig och fred på danska

Min respekt för dansk fotboll bygger på en uppväxt med minnen från laudrupsk brödamagi och ett sent uppvaknande som Bröndby-sympatisör. Som barn brukade jag skriva brev till klubbar runtom i Europa för att be om autografer. Att Odense sände bilder på samtliga spelare plus tränaren Troels Bech, med prydligt skrivna autografer med tusch imponerade. Dagarna efter att brevet öppnades hade jag tveklöst sagt att Odense var mitt lag i Danmark. Långt senare fick jag uppleva mittfältaren Hany Mukhtars bländande spel och Bröndbys makalösa vändning mot FC Köpenhamn. I en nordisk kontext var matchupplevelsen på Bröndby Stadion 2018 bland det bästa jag varit med om. Supporter? Nej. Men Bröndby har en speciell plats i mitt fotbollshjärta.

Att Fotboll i krig och fred har fått en av sina bästa recensioner i Berlingske Tidende-anknutna Weekendavisen gör det inte sämre. Boken beskrivs som ”en af de senere års mest interessante skandinaviske fodboldbøger”. Att bokens språk dessutom lyfts som ett plus är naturligtvis extra glädjande. Kort därefter publicerade också tidskriften Atlas en längre artikel om den moderna fotbollen, med utgångspunkt från Fotboll i krig och fred. Det gör inte suget efter att se Bröndby på plats mindre direkt.

Kommentarer om Östersunds resa i Europa

Östersunds framgångar i Europa har nog inte undgått någon. Under sommaren och hösten har jag fått chansen att beskriva den historiska och politiska kontext som lagets motståndare har verkat i.

I kvalspelet mot Galatasaray berättade jag bland annat om klubbens klassprofil och den politiska turbulensen i laget de senaste åren i Dagens Nyheter. I returmatchen kommenterade jag de kurdiska protester som avbröt matchen i Östersunds-Posten. Därefter, då Östersund hamnade i en politiskt fascinerande grupp i Europa League, förklarade jag både varför Zorja Luhansk alltid spelade bortamatcher av politiska skäl och hur Athletic Bilbao blivit ett politiskt flaggskepp för baskerna.

Vad som väntar Östersund i framtiden vet ingen, men vid intressant motstånd i det vidare Europa-spelet finns det all anledning att åter berätta de politiska historier som finns i fotbollen.

Propagandafotboll igen och igen

Jag har redan tidigare konstaterat att responsen på Propagandafotboll har överträffat alla förväntningar jag haft. Den senaste tiden har bjudit på en rad positiva möten, recensioner, tillrop och seminarier.

Internationellt var norska Dagbladets recension tydlig redan i rubriksättningen.18766697_1980883268809437_5626619002158108076_o ”REIN OG SKJÆR PROPAGANDAFOTBALL” säger det mesta (recensionen kan klickas upp i ok upplösning på bilden). Turkiska Evrensels långa reportage om boken innebär också att bokens rykte nu kan sägas ha spridas någorlunda internationellt.

Expo har skrivit en artikel med utgångspunkt från boken, medan en recension på dagensbok.com konstaterade att ”fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ‘Propagandafotboll” (betyg 7/10).

Sydsvenskan tog ett dubbelt grepp om boken genom att först konstaterade följande i en recension:

”En alldeles utmärkt och underhållande bok om fotboll och politik och hur politiken då och nu har gestaltat sig också på planen. Allra roligast är de 49 porträtten av spelare som på olika sätt varit politiska aktörer både på och vid sidan av planen. När man som Ekim Caglar bakar in allt sitt kunnande i så mycket passion är det helt omöjligt att inte svepas med.”

Någon månad senare fanns en startelva med enbart spelare från boken uttagna med långa motiveringar i en annan artikel i tidningen.

Tre seminarier med Propagandafotboll har hållits på senare tid. Under rubriken ”Aristoteles, fotboll och våld” samtalade jag med Isobel Hadley-Kamptz på Institutionen för kultur och estetiks utspark på Stockholms universitet, medan det blev bra diskussioner med Moa Svan på ABF-huset om herr- respektive damfotboll och dess politiska aspekter. Under Stockholms litteraturmässa fick jag också chansen att samtala med Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till Fotbollens heraldik (en bok jag själv uppskattar mycket), om fotbollens globalisering och industrialisering.

Och kul också naturligtvis att både samme Jägerskiöld Nilsson och Erik Niva passade på att tipsa om Propagandafotboll i olika intervjuer.

Av alla olika saker som rör Propagandafotboll är nog det faktum att jag har fått chansen att prata i en av mina favoritpoddar det klart roligaste. Sveriges Radios podd FotbollsArena gav generöst med utrymme åt ett samtal om boken 8:45 in i detta avsnitt.

Fotbollssamtal på Stockholms universitet

Aristoteles, fotboll och våld

Datum: 24 maj 2017 16:30 24 maj 2017 18:00
Plats: Gula villan, Stockholms universitet

Institutionens studenter och personal hälsas välkomna till vårterminens utspark i Gula villan. Det blir författarsamtal med Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten, följt av mingel.

Är det egentligen genom sport människan når katharsis? Vad ska vi då i så fall med konsten till? Får en humanist som nischar sig mot sport fler och bättre jobb? Och varför är humaniorans kärlek till sporten i det närmaste obesvarad?

Möt författarna Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar i ett samtal om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten. Isobels bok Om sport och våld och Ekims bok Propagandafotboll kommer finnas till försäljning.

Propagandafotboll på Stockholms litteraturmässa

Under Stockholms litteraturmässa kommer följande författarsamtal arrangeras, där boken Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson möter Propagandafotboll.

_______

Fotbollens språk – om globalisering, industrialisering och politik

Fotbollen engagerar miljoner på en marknad som aldrig tycks mattas av. Därför är fotbollen världens kanske mest populära kulturyttring. Genom fotbollsklubbar bärs historia, tradition och kultur vidare, något som bidrar till att ge idrotten en betydande samhällelig funktion. Via klubbarnas kultur kan vi också se trender och ett språk som förändras i takt med att fotbollen har industrialiserats och globaliserats. Var har fotbollens industrialisering och globalisering tagit sporten idag?

Vad kännetecknar fotbollens språk? Vad säger exempelvis klubbarnas emblem oss och hur har de förändrats över tid? Hur bär klubbarna vidare sin kultur? Och hur används fotbollen som ett politiskt redskap?

Medverkande: Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent, Leonard Jägerskiöld Nilsson, sportjournalist och producent

DATUM/TID: 6/5 kl 16.15
PLATS: Kulturhuset, Biblioteksscenen, plan 2
ARR: Leopard förlag

Första vändan Propagandafotboll

En fantastiskt kul releasefest har följts av de första recensionerna av Propagandafotboll. Amerikanska PM Press och norska Josimar (bilden) har uppmärksammat släppet, meda16735191_10154695956701281_1751103872_on Flamman publicerade ett författarporträtt här.

Den första riktiga recensionen var annars Aftonbladet Kulturs matiga text om Propagandafotboll. Förutom flera oerhört smickrande omdömen är Ragnar Strömbergs recension framförallt kul att läsa eftersom den reflekterar över flera av resonemangen och slutsatserna som presenteras i Propagandafotboll.

Den mest positiva recensionen sändes i Gomorron Sverige på SVT nyligen. Magnus Utviks fantastiskt fina recension hittas runt 08.57 här, där han bland annat uttrycker följande:

”Visst visar den här boken att fotboll och politik hör ihop. Det är kul med en författare som älskar och kan sitt ämne och som får en att tränga in i fotbollen så att det inte bara handlar om statistik och målskyttar. Det är skickligt och inspirerande för alla som älskar fotboll. Det märks att författaren är en skicklig journalist.”

En handfull seminarier är också på gång, både i Stockholm och Uppsala. Håll gärna utkik så ses vi snart.

Propagandafotboll ute nu

Jag älskar fotboll. Och jag är oerhört intresserad av politik. Därför skrev jag boken Propagandafotboll propaganda1(Leopard förlag, 2017), som bland annat porträtterar 49 fotbollsspelare och tränare som på olika sätt har varit politiskt aktiva. Bokens huvudpersoner hämtas från stora delar av världen och hela det politiska spektrat.

Boken berör fenomen som när fotbollen eller politiken bärs som en accessoar, hur fotbollen förklarar livet och hur latinamerikanska juntor misslyckades med att göra fotbollen till ett verktyg för förtryck. Förutom en stor portion fotboll erbjuder boken kontextualiseringar för att ge en god inblick i den politiska miljö fotbollsaktörerna har verkat i. Det ger en fotbollsbok som också behandlar ämnen som kultur och politisk historia.

Tisdagen den 17:e januari arrangeras releasen där Erik Niva leder ett samtal med mig. Sedan börjar en lång och rolig resa med Propagandafotboll. Boken går att köpa via förlaget eller via vanliga återförsäljare, som till exempel här.

För att komma i kontakt med mig angående föreläsningar eller någon annan typ av medverkan kring frågor som rör boken eller mer allmänt om fotboll och politik, se här.

Gilla också Facebook-sidan för löpande uppdateringar om arrangemang kring boken.

Sagt och gjort om Propagandafotboll

Recensioner:

Gomorron Sverige (Magnus Utvik):

”Visst visar den här boken att fotboll och politik hör ihop. Det är kul med en författare som älskar och kan sitt ämne och som får en att tränga in i fotbollen så att det inte bara handlar om statistik och målskyttar. Det är skickligt och inspirerande för alla som älskar fotboll. Det märks att författaren är en skicklig journalist.”

Aftonbladet Kultur (Ragnar Strömberg): Spelarna med politik i bollen

Greppet att strukturera boken som en vandring genom ett fotbollshistoriskt porträttgalleri med 49 snabbt tecknade och omsorgsfullt utvalda profiler, är lyckat, främst för att Caglar är en så smittande entusiastisk och kunnig ciceron.

Sydsvenskan (Patrik Svensson): Vänstern och högern spelar fotboll

En alldeles utmärkt och underhållande bok om fotboll och politik och hur politiken då och nu har gestaltat sig också på planen. Allra roligast är de 49 porträtten av spelare som på olika sätt varit politiska aktörer både på och vid sidan av planen. När man som Ekim Caglar bakar in allt sitt kunnande i så mycket passion är det helt omöjligt att inte svepas med.
Östra Småland (Klas Palmqvist): Fotbollsböcker blir bättre utan Zlatan
Allra roligaste överraskningen är Propagandafotboll (Leopard förlag) av statsvetaren Ekim Caglar (…) Propagandafotboll är lärorik, lättillgänglig och till på köpet underhållande, samtidigt som den gör både fotbollen och politiken intressantare.
Dala-Demokraten (Leif -Erik Alqvist): Fotboll som politisk propaganda
En som behandlar detta tema på ett förtjänstfullt sätt är Ekim Caglar i sin bok ”Propagandafotboll”. Och han konkretiserar på ett intressant sätt idrott och politik i form av 49 fotbollsprofiler, spelare, tränare och en domare. (…) Jag menar att Caglar lyckas väl i sitt uppsåt att visa på hur fotboll och politisk propaganda hänger ihop. Och just hans sätt att ta upp levande och döda profiler gör att boken levandegör förhållandet mellan idrott och politik.

Dagbladet (Jan Swensson): Rein og skjær propagandafotboll

Morgenbladet (Marius Lien):

Boken er inspirerende, og viser hvor stor kraft fotballen kan ha også utenfor banen (…) Les denne boken, Terje. Les og lær

Dagens bok (Lena Nöjd):

Därför tror jag att fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ”Propagandafotboll”.

Alba.nu (Christer Wigerfelt): Fotboll – inte bara klacksparkar

Kommentarer/reportage

Evrensel: Propaganda aracı olarak futbol (turkiska)

PM Press: Propaganda Football (engelska)

Flamman: Ett politiskt samlaralbum

Sydsvenskan: Den omöjliga elvan – kärlek, politik och fotboll

Annat sagt:

Expo: ”Caglars bok Propagandafotboll beskriver hur fotbollen varit en politisk kraft i så väl positiv bemärkelse som negativ. Exemplen på supportergrupper, klubbar och spelare osm bjudit diktaturer motstånd, eller som varit flaggskepp för diktaturer är otaliga. Inga överraskande fakta för dne som följer sporten. Men likväl något som behöver påpekas.”

Tutto Balutto: ”Propagandafotboll – det är det bästa som har skrivits i fotbollsväg i Sverige någonsin.”

Tutto Balutto: ”Fotbollslektyr när det är som bäst”

Erik Niva, Sveriges mest prisbelönte sportjournalist: ”Bland nya svenska böcker rekommenderar jag gärna ”Propagandafotboll”, där Ekim Caglar befinner sig i den skärningspunkten mellan fotboll och samhälle där jag trivs allra bäst”

Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till boken Fotbollens heraldik: ”Den bok jag helst slår ett slag för dock är Ekim Caglars Propagandafotboll som på ett smart och roligt sätt berättar om de spelare, tränare och profiler som har eller haft starka politiska anknytningar under karriären.”

Radio/podd:
Sveriges Radio – FotbollsArena: Stjärnspelarna som blev politiker

Sveriges Radio (kurdiska redaktionen, men samtal på svenska): ”Futbol zimanekî hêsan ê entegrebûnê ye”

Svenskafans / La Curva Podcast – ”Saknar politiska ställningstaganden”

Föreläsningar:
Utrikespolitiska Institutet (Stockholm) 16/3 – 2017

Utrikespolitiska Föreningen Uppsala 27/ 2 – 2017

Samtal:
Stockholms universitet (Institutionen för kultur och estetik) – Aristoteles, fotboll och våld (tillsammans med Isobel Hadley-Kamptz) 23/5-  2017

Stockholms Litteraturmässa – Fotbollens språk – om globalisering, industrialisering och politik (tillsammans med Leonard Jägerskiöld Nilsson) 6/5 – 2017

ABF – Ekim Caglar och Moa Svan i ett samtal om fotboll bortom Zlatan (Stockholm) 3/4 – 2017

Att ställa sig utanför och döma förändrar inte supporterkulturen

Artikeln ursprungligen publicerad i Flamman.

_________________________________

”Låt han dö” ekade det på Tele2 Arena i ett Stockholms-derby medan en spelare låg medvetslös på gräset. Lägg därtill flera Facebook-inlägg som vittnade om supportrar i tunnelbanan som vrålade könsord och panikslog barn så har du bakgrunden till Twitterstormen och ett par SVT-debatter om att läktarkulturen inom fotbollen är problematisk.

Dödsramsan, så kallar Aftonbladet den, är inte någon bokstavlig vädjan om att spelare ska avlida. Könsorden är produkter av ett sexistiskt samhälle som i sin renaste form företräds av fulla män i grupp. Suggestiv stämning och gruppmentalitet kan till och med rycka med normkritiker. Sådan är tyvärr vardagen, både på läktare och i samhället. Råa uttryck kan vara punkigt uppfriskande. Andra, som könsorden, är bara unkna.

Att fördöma vidriga uttryck och beteenden är lätt. Pekpinnar långt från läktarna bidrar dock bara till att cementera bunkermentaliteten. Den ökanda Millwall-klackens ramsa (och mentalitet) ”no one likes us, we don’t care” har sedan länge spritt sig internationellt. Vad kan då göras om tweets inte löser problemet?

Repression? Per Gudmundson förordar (SvD 28/9 2015) exempelvis att ståplatsläktare ska ersättas med numrerade sittplatser vid bråk, att publik filmas och klubbar straffas med tomma läktare vid bengalbränningar. Han utesluter inte lagstiftning som ett sätt att uppnå detta. Gudmundson är inte unik.

Alternativet till straffhetsen är att stödja det begränsade men likväl existerande förändringsarbetet. Att fördöma enskilda ramsor är bekvämt, men hur många progressiva läktargrupper och kampanjer har kritikerna aktivt stöttat? I Sverige finns sedan 2013 bland annat ”Fotbollssupportrar mot homofobi” som har samarbetat med flera klackar. Det har lett till nyttiga samtal om homofobins (och ibland sexismens) destruktiva roll på läktarna. Internationella exempel på normförändrande supporterrörelser för flyktinghjälp, antirasism och jämställdhet kan inspirera supportrarna ytterligare.

Värderingar förändras smärtsamt långsamt på grund av ett fundamentalt problem i supporterlivet – den förhärskande föreställningen om att fotboll och politik inte hör ihop. Med få undantag gäller detta alla svenska läktare, något som försvårar kampen mot rasism, sexism och homofobi.

Verktygen för förändring skiljer sig åt. Vissa förespråkar repressiva lösningar som kan ge resultat på kort sikt men lämnar de grundläggande frågorna orörda. Men läktarnas befrielse måste vara dess eget verk, där samhällsengagerade supportrar stöds av tyckarna. Bara då kan debatten bidra till en progressiv läktarkultur.