Välbekant folkhemsporträtt från tränarbänken

Artikeln ursprungligen i Flamman.

___________

Tom Alandh, 2015
Ur Svennis skugga

Porträtten. Det är Tom Alandhs hemmaplan. Vad är mer fascinerande än när vattenbärarna får stå i rampljuset? Assisterande tränare i bronslaget VM 1994 och mångårig andreman bakom stjärnan Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Nu är Tord Grip äntligen i centrum.

Tord gör det inte för pengar. Tord är olik Svennis som bara vill vinna. Tords bokhylla rymmer Nils Ferlin och Göran Greider. Tord har varit bagare. Det är oerhört fint, varmt och sympatiskt. Men också uttjatat.

Jag väntar. När ska begreppet ”folkhem” användas? 32 minuter in i filmen väntar jag inte längre. Det går nästan att mima med när Alandh inleder med ”du representerar ett folkhem i Sverige som inte längre finns” och frågar om Grip håller med. ”Ja, kanske” gör han det, ett mer folkhemskt svar än ”absolut!”.

Det här är 59 långrandiga minuter där Grip anpassas till Alandhs standardram – gripande skildringar av folkhemssvenskar. När magasinet Offside porträtterade elva kultspelare (1/2007) från allsvenskan var dessa minst lika lämpliga representanter för ”den äkta fotbollen” som Grip. I det numret fylldes kvoten för folkhemsspelaren för övrigt av Malmö FF-legenden Bo Larsson. Den här skildringen är helt enkelt gjord många gånger, med andra huvudpersoner.

Så även i filmform. Det framgångsrika IFK Göteborg (eller det socialdemokratiska Sverige) skildrades vackert av Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthén i Fotbollens sista proletärer (2011). Trots en konstlad dramaturgi, där mordet på Olof Palme 1986 blev slutpunkten i filmen trots att Blåvitt vann UEFA-cupen både 1982 och 1987, gjorde dokumentären åtminstone lite rock’n’roll av en välbekant historia om det gamla Sverige.

Ett mer fängslande grepp för att föra in fotbollen i samhället är att som till exempel Erik Niva åka ut till Stockholms förorter för att se vilken segregerad miljö Sveriges nya unga talanger växer upp i (Här föddes det nya AIK, Sportbladet 21 sep 2013). Det är då kärleken till sporten träder fram i en samhällelig kontext som är mer relevant än romantiska bilder av en guldålder. För så är det, nutida företeelser är mer engagerande än nostalgiska betraktelser. Även om allt var bättre förr.

Mångbottnat zombienörderi

Artikeln även publicerad i det senaste numret av Flamman.
______________

Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen
Apart förlag, 2014
Herman Geijer (illustrationer: Jimmy Wallin)

Mångbottnat zombienörderi

Tanken är kittlande. Hur hade en själv reagerat vid en zombieapokalyps? Som någon Mad Max-typ, cool och beredd att möta alla faror. Hoppas jag. I själva verket är överlevaren en skogsmulletyp som tar vara på naturens grödor, undviker faror och vet hur länge vattnet i dunken håller sig färskt. Det är en besvikelse.

Den dag vi behöver varandra, när zombieapokalypsen är här, kommer människan uppenbarligen påminnas om ett och annat, så som vikten av kollektivt handlande. Den vetskapen som pedagogiskt förklaras, tillsammans med zombieinramningen, är inte bara nörderi. Det är folkbildning.

Hur kriser -och troligen apokalypser- för människor närmare varandra är tydligt. Bokens exempel om hur den ekonomiska/politiska krisen i Argentina runt millennieskiftet gjorde att fler människor insåg att ensam inte är stark är en bekräftelse av det som antyds. Vi är beroende av varandra. Zombieapokalypsen, som nog får kategoriseras som en ”inte så akut kris”, kan vara en förutsättning att förstå drastiska omställningar människor kan behöva. Det är ett effektivt grepp att gestalta det avlägsna snarare än att lyfta reella hot, då många trubbas av och där kunskapen om en kommande katastrof gör oss relativt passiva.

De praktiska råden inför zombieapokalypsen är nyttiga. I bakgrunden ligger en domedagsförberedelse som är relevant för alla som erkänner exempelvis den globala uppvärmningen. Fungerande el, affärer, kollektivtrafik eller samhället i stort är ingen självklarhet, varken vid naturkatastrofer eller när de levande döda utgör akut livsfara.

Men zombieapokalypsen är inte bara en metafor för framtida katastrofer. Zombien kan, som i till exempel George A Romeros filmer, användas för sociala budskap. Så kan Night of the Living Dead vara ett inlägg i debatten om 1960-talets rasism i USA, Dawn of the Dead kritisera konsumtionssamhället och Land of the Dead skildra ett regelrätt zombieuppror, som författaren Herman Geijer anser kan tolkas som trasproletariatets resning. Sådana är zombies; ganska hjärndöda och skräckinjagande, men inte sällan också mångfacetterade och föremål för politiska allegorier.

Ekim Caglar

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Recensionen publicerad i senaste numret av Socialistisk debatt.

__________________

Per Svensson
Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.
Liberal idédebatt #1, 2014, Liberal Debatt

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Det börjar redan i titeln. Jag blir provocerad. När den obildade pöbeln en gång för alla ska lära sig allt om den missförstådda liberalismen resulterar det ofta i att liberaler bortser från sin makt och därmed sitt ansvar. Som ett bortskämt barn sitter liberalen och tjurar över att den inte får vara med och leka, trots dess centrala roll i alla spelregler. Jag vill ju ge liberalismen en chans, men det där barnet är verkligen ocharmigt.

Bunkermentaliteten är genomgående och fyller en funktion. Genom att ifrågasätta ifrågasättandet av liberalism och ett påklistrat oppositionellt perspektiv är det naturligt att liberaler slipper undan ansvar för en rådande ordning av kristider och dess effekter. Allt gott – så som fri rösträtt eller fri rörlighet – är liberalt, medan ett ekonomiskt system som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga i på både individ- och statsnivå förklaras vara irrelevant att diskutera. Ett sönderfallande grekiskt samhälle har således inget med (marknads)liberalers ansvar att göra. Så blir även teknokratiska kupper, påhejade av den berömda trojkan, i länder som Italien och Grekland helt enkelt ointressanta att behandla.

Svenssons skrift är en studie i hegemoni. Makt över dagordningen och ramarna för diskussioner behöver som bekant inte alltid ske med våld. Mjuk makt kan även utövas genom att ständigt låta som en avvikare och idealist trots att det råder en liberal hegemoni, nästan till fullo ekonomiskt och till stora delar på den politiska arenan i åtminstone EU. Liberalismen framställs som en ideologi utan slutmål, utan någon glasklar bild av hur ett drömsamhälle ska se ut. Så kan frågor om hur mycket angrepp på demokratin liberaler tål på ett smidigt sätt undvikas. Permanenta liberala defekter bortser vi från.

Det framstår som ett liberalt komplex att inte se det problematiska i att marknadsekonomin slår demokratin i spillror, inte minst i den globala ekonomiska krisens efterdyningar. Annars kan vi kalla det världsfrånvändhet. När Svensson erkänner att liberala partiers svaghet är att de sällan har någon bas i folkliga rörelser och att liberalismen förlitar sig till individens tanke- och handlingsförmåga uppstår frågan om detta helt enkelt är svaret på att liberaler inte ser de samhällen de lever i. Kanske har de aldrig sett FAS3-offer. Kanske har de aldrig attackerats av nazister. Kanske räcker det med att med några ord kritisera att den politiska frihet som ständigt inskränks i EU (exempelvis Spaniens hårda demonstrationslagar eller hotet mot det fria ordet i Ungern) när man läser Dagens Nyheter vid frukosten. Strejkare skjuts ihjäl i trettiotal för att försvara gruvbolag i Sydafrika. Och visst är det säkert småtrist att fabriker i exempelvis Bangladesh kan kollapsa och lämna tusentals döda arbetare efter sig vid ett och samma tillfälle, men inte någonstans problematiseras ett globalt ekonomiskt liberalt system som fortfarande har svårt att väga upp övervikten för profit framför människovärde. Istället hyllas kapitalismen som ”har gjort tillvaron tuffare för människor för många människor i de europeiska välfärdsstaterna har den gjort livet oändligt mycket ljusare för oräkneliga människor i andra delar av världen: Kina, Indien, Brasilien”. Det är naturligtvis tacksamt att berätta det för svenska liberaler och inte den kinesiske gruvarbetaren som riskerar att sprängas till döds på arbetsplatsen eller den brasilianske kåkstadsbo vars hus jämnas med marken för att bereda plats åt sommarens fotbolls-VM i jakt på pengar och PR.

Men beskrivningen skaver. 2014 kommer man inte längre undan med att försöka hålla isär ekonomisk och politisk demokrati. Svensson problematiserar i liten utsträckning och parerar dåligt när han torrt konstaterar att liberalism och kapitalism inte är samma sak. Han prioriterar istället att diskutera frågor om traditionella politiska institutioner. Därför är det inte konstigt att Svensson och andra liberaler är oförstående inför det faktum att demokratin urholkas på liberalernas egen europeiska hemmaplan, ofta ivrigt påhejade genom regeringskoalitioner och ledarsidor.

Men det är trots allt ett faktum att liberalismen fortfarande bär på ett relevant tankegods. När ekonomiska intressen slår ut – eller dödar – människor, inskränker friheter och sätter den parlamentariska demokratin åt sidan borde det vara en stridsfråga för ärliga liberaler. En ökande högerextremism och ett övervakningssamhälle är andra områden där liberala idéer om individens oinskränkbara rättigheter fyller en potentiellt positiv funktion på hemmaplan.

Så skulle det kunna vara. Även om det om hundra år i liberala kretsar säkert kommer att heta att liberalerna stod på barrikaderna för demokrati även under de mörka krisåren är det mycket lite som tyder på att så verkligen är fallet.

Per Svensson gör anspråk på att förklara varför alla hatar liberaler. Men han missar den viktigaste källan till kritiken – att liberaler ofta har valt makten och att vara åskådare till ett historiskt mörker framför liberala principer. Det är inget att hata någon för, men jag medger att det är irriterande.

Ekim Caglar

Fotbollsskildring om en av idrottens sista hjältar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________

En annan fotboll med röd legend på bänken

Red or Dead
David Peace
Faber & Faber, 2014

Socialisten Bill Shankly ledde Liverpool till både ligasegrar och internationella cuptriumfer. Men viktigast var att han bar en supporters hjärta, något författaren David Peace försöker fånga.

”Somliga tror att fotboll är på liv och död, men jag är besviken på sådana attityder. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så.” Att porträttera en citatmaskin som den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly kan tyckas tacksamt. Boken om Shankly, den skotske arbetarsonen som står som staty utanför klubbens arena Anfield Road, lägger ribban högt. För vad kan egentligen sägas om fotboll som spelades för ett halvsekel sedan? Statistiken går att googla fram och målen i många fall möjliga att hitta på Youtube. En hel del, visar det sig.
David Peace, bland annat känd för sina fyra Red Riding-romaner, är rätt författare i rätt genre. Efter kritikerrosade Damned Utd, om tränarprofilen Brian Cloughs korta sejour som tränare för Leeds United, är uppdraget att skriva om en av Storbritanniens största tränare ett naturligt steg. Han går med förföriska steg in i den genuina fotbollen, där presskonferensen handlade om mer än floskler och sponsorsloggor i bakgrunden av podiet, rakt in i en tämligen oglamourös värld i en av världens bästa ligor.
Shankly sa en gång att ”den socialism jag tror på innebär att alla kämpar för varandra, och att alla delar på belöningen, det är så jag ser på livet”. Red or Dead ger dock den sportintresserade läsaren mer än en politisk publik utan förkunskaper om fotbollsvärlden. Ändå har boken alla förutsättningar att vara den litterära bibeln om motsatsen till den så kallade ”moderna fotbollen”, där spelare och tränare är produkter på en marknad, där övergångssummor och löner är astronomiska, där vinstintressen styr.

Red or Dead är levande som roman och faktaspäckad som en encyklopedi. Varje säsong, varje match görs intressant. Knepet är Peaces upprepande, meditativa mantran om laguppställningar och publiksiffror. Allt som går att läsa som torr fakta på internet blir plötsligt en saga med ett slut som till och med kalenderbitaren i mig låtsas inte veta slutet på.
Över 700 sidor senare är det svårt att riktigt veta vad man har läst. Var det en biografi i klass med hyperintressanta och insiderinfospäckade Alex Ferguson: My Autobiography? Eller var det en litterär gestaltning av en fotbollsromantiker, likt Nick Hornbys klassiska Fever Pitch? Kanske var det en sammanvävning av livets stora frågor och själva spelet, ungefär som i Mathias Roux pärla Socrate en crampons?
Jag vet faktiskt inte. Och jag bryr mig inte. Red or Dead får den mest likgiltiga att förstå vad fotbollen gör med människor. Supportrarna har hamnat offside i takt med kommersialiseringen av fotbollen. Utvecklingen tycks ha varit densamma för en allt äldre och ensammare Shankly på sjuttiotalet. När Shankly var förbrukad fanns det inte längre någon plats kvar i Liverpool. Mötet med klubb­ordföranden i samband med sortin beskrev han själv som att ”tala med en elektrisk stol”. I huvudet på Shankly hittar du en passion och en lojalitet som är dömd att aldrig löna sig. Kärleken till frun Nessie och hans otvetydiga socialistiska övertygelser tycks snarast finnas där för att de har gått att kombinera med livet som fotbollstränare och taktiker.

Shankly var aldrig till salu. I en tid när den moderna fotbollen i allt större utsträckning ser supportrar som kunder är romantikern Shankly, vars största dröm var att fira på Liverpools legendariska läktarsektion The Kop, en figur vars blotta existens i dagens fotboll hade varit ett uppror. Under romanens stilistiskt nästan fulländade ytan finns det en diskret subversiv underton, där kärleken till sporten och värden existerar trots det enkla faktum att varje match måste vinnas. Shankly var själva sinnebilden för det många supportrar i dag saknar. Han är personen som kanske bättre än någon annan har beskrivit problemet med den moderna fotbollen.
”I en fotbollsklubb finns det en helig treenighet – spelarna, tränarna och supportrarna. Direktörerna kommer inte in i den, de är bara där för att skriva på checkarna.”
En sådan person är både värd att skildra och sakna.

Ekim Caglar

Ett politiskt slagfält på de turkiska läktarna

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________________

Upproret flyttar in på de turkiska läktarna

Under vårens protester i Turkiet ekade fotbollsramsor på barrikaderna. Ultras, de mest passionerade supportrarna, var en del av motståndet och bittra fotbollsrivaler enades mot regeringen. När turkiska fotbollsligan nu drar igång tvivlar därför ingen på att en ny upprorsfas inleds.

ISTANBUL

Årskortet som ger tillträde till alla matcher brukar bokas med stora sportsliga förväntningar. Sedan sommarens landsomfattande resning – eller ”Gezi-upproret” som det kallas efter den park som hotades med rivning i Taksim i centrala Istanbul – är även det politiska trycket närvarande när vi köar för biljetter. Motvilligt skriver tusentals människor under avtalet för årskortet till Istanbul-klubben Beşiktaş matcher. Varken jag eller kamrater från ultrasgruppen Çarşı vill förbinda oss att inte ropa politiska slagord på läktarna, något klubben tvingar oss till. Vi handskriver vårt undantag längst ner på pappret: ”vi går med på allt, utom stycket som begränsar åsikts- och yttrandefriheten.” Det kan i värsta fall innebära ett indraget årskort, något som de flesta av oss räknar med eftersom de politiska slagorden kommer att eka på många läktare under säsongen.

Att klubben vidtar åtgärder för att hindra politiska uttryck är inte förvånande. Çarşı blev med sin kamp på barrikaderna och sina demonstrationer med tiotusentals deltagare under Gezi-upproret en av de klarast lysande stjärnorna på upprorshimlen. Karaktäristisk humor, progressiva ställningstaganden och förmågan att alltid stå på benen i fronten under såväl första maj som Gezi har gjort Çarşı till landets mest omdiskuterade sociala rörelse på läktarna. Çarşıs roll innebär inte att Istanbuls två andra storklubbars supportrar, tillhörande Galatasaray och Fenerbahçe, inte deltog i upproret. Det är de tre lagen som ingår i den fiktiva klubben Istanbul United, ett begrepp som började användas när bittra rivaler bokstavligen knöt ihop laghalsdukar och kämpade sida vid sida mot polisen under sommaren, bara några veckor efter att huliganismen hade krävt ett liv när Galatasaray-supportrar knivhuggit en Fenerbahçe-anhängare till döds.

Motståndet mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğan blev den enande faktorn för supportrarna, något som skrämde regeringspartiet AKP. Situationen liknar Egypten under den arabiska våren när landets ultras, främst från klubbarna Al-Ahly och Zamalek, blev fanbärare på Tahrir-torget i protesterna mot Hosni Mubarak. Även i Turkiet följer tidigare fotbollsfrånvända upprorssympatisörer i dag utvecklingen på läktarna. Få blev förvånade över att inrikesminister Muammer Gülers annonserade att ett förbud mot politiska slagord på läktarna var på väg. När ungdoms- och idrottsminister Suat Kılıç dessutom sa att han ”inte vill skrämma er [supportrarna] med polis och gendarmeri, ni får se till att sköta er”, fick kommentaren en direkt oroande effekt bland fotbollsanhängarna. Dagarna före säsongspremiären gjorde Kılıç ytterligare ett utspel med budskapet att ”de som gör läktarna till en politisk arena får betala ett rättsligt pris”. ”Vi är en stat som har kämpat mot terror i 30 år. Det kan ske protester en eller två gånger, men den tredje gången får vi kontroll över situationen”, förklarade Kılıç och meddelade att staten bara behöver 24 timmar för att identifiera demonstrerande fotbollssupportrar på och i anslutning till arenorna. Till sin hjälp har regeringen bland annat ett elektroniskt biljettsystem som tvingar supportrar att registrera sig för att köpa biljetter, samt en nyligen aviserad satsning på ökad kamerabevakning på landets arenor.

När läktarna nu kokar väntar supportrarna på nästa våg av repression. Det lär ske med polisvåld och nya lagar eller i värsta fall med attacker från beväpnade regeringsanhängare, exempelvis från Istanbul-klubben Kasimpasa (premiärminister Erdoğans hemkvarter) vars supportrar jagade demonstranter med knivar och andra tillhyggen under Gezi-upproret. Nu är ligan igång. Beşiktaş första mål följdes av Gezi-ramsan Bu daha başlangıç mücadeleye devam, ”Det här är bara början, kampen fortsätter”. Slagorden ekade under hela matchen. Liknande protester rapporterades från Galatasarays premiärmatch. Tusentals människor trotsar återigen regeringen, denna gång på läktarna. Och ett alltmer auktoritärt AKP hoppas att säsongen snart är över.

Ekim Caglar

Om ultras’ roll i Gezi-upproret i Josimar

Läser man norska och vill snöa in sig på ämnet subversiva fotbollsläktare kan min artikel i det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar rekommenderas. Presentation av artikeln:

Tyrkia: Den 31. mai eksploderte en folkelig oppstand i Tyrkia. Det var samtidig startskuddet for en historisk enighet mellom bitre Carsi-demonstration (och GS-folk)fotballrivaler. For i spissen av demonstrantene gikk ultras fra Galatasaray, Fenerbache og Besiktas. Bare noen uker tidligere hadde hooliganismen vært gjenstand for store debatter etter at den 20 år gamle Fenerbache-supporteren Burak Yildirim ble stukket ihjel av en gruppe Galatasaray-tilhengere. Men i opprøret mot statsminister Recep Tayyip Erdogan var det supporterne fra de tre erkerivalene som ledet demonstrantene – og det vakte nesten mer oppsikt enn selve opprøret. Snart var avisene fulle av «Istanbul United» – der supporterne fra Istanbuls tre største klubber viste en historisk solidaritet.

Ekim Caglar er statsviter og skribent – og deltok i opprøret. Les hans innside-rapport fra de voldsomme demonstrasjonene i Istanbul.

Artikeln finns ej på nätet, men enskilda ex kan beställas via tidningens hemsida.

Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.

Ett liv på vänsterkanten (farväl Metin Kurt)

”Jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare” var ett uttryck som satirikern Aziz Nesin ofta tillskrev apolitiska personer. I den turkiska kontexten finns det dock ett lysande undantag, Galatasarays legendariske vänsterytter Metin Kurt. Efter en tids sjukdom gick Kurt bort igår, 64 år gammal. Därmed är vänsterfotbollen också en profil fattigare.

Metin Kurt

Metin Kurt

Metin Kurt var sin generations rebell. Som en offensiv kraft i landslaget (26 landskamper mellan 1968-1975) och Galatasaray var hans plats däremot aldrig ohotad. Kurts politiska aktivitet renderade i en rad disciplinära åtgärder, och i en del fall i rena häxjakter. Metin var socialisten som spenderade ett helt liv på vänsterkanten. Otymplig både för sina ideal och sin snabbhet. Han strejkade för fotbollsarbetarnas rättigheter i syfte att stärka amatörspelarnas status, bekämpade användningen av dopning med hänvisning till klubbledningarnas girighet på bekostnad av spelarnas hälsa, bildade fackföreningar för idrottsutövare och var vid en period aktiv som politisk sportjournalist. Men framförallt var han symbolen för en annan (fotbolls)värld.

Mot slutet av sitt liv var Metin aktiv i Turkiska kommunistpartiet (TKP) och kandiderade i parlamentsvalet ifjol på partiets listor. Han deltog även regelbundet vid arrangemang mot den moderna fotbollen. Idag blir vänstergrupper allt synligare på Galatasarays läktare, inte minst genom ultrasgruppen TekYumruk. Dessa supportrar har mist en aktiv kamrat och en gammal idol. Därför är det med stor sorg som stafettpinnen nu har överlämnats.

Recension: Möter dig i Larnaca

Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________

Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011

Politiskt och aktuellt om historiskt mord

Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp  gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.

Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.

Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.

Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.

Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.

Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)