Läktarkultur, politik, fotboll – och hästkapplöpning

Foto: Jenny Högström Berntson

Nyligen var jag i Göteborg för att spela in ett avsnitt av podden Inside the Box. Det blev ett fint samtal lett av Björn Lindgren där jag bland annat berättade mer om utställningen Ultra, läktarkulturen runt Medelhavet och exempel på när supportrar har varit en central samhällsaktörer i protester. För egen del var det dock mest intressant att lyssna på antikvetaren Adam Norbergs berättelser om politiserade hästkapplöpningar och gladiatorstrider under antiken.

Inside the Box produceras av Göteborgs universitet (Centrum för kritiska kulturarvsstudier) och Världskulturmuseet i Göteborg, i samarbete med Folkuniversitetet.

Utställning: Ultra – fotboll och politik vid Medelhavet

Frågan som kom ifjol var lika spännande som överraskande. En utställning som beskriver ultrasrörelser runtom Medelhavet, ur ett samhälleligt perspektiv… går det att göra utställning av det? Det går tydligen, med hjälp av kunnig och engagerad personal på Medelhavsmuseet och en projektgrupp bestående av Ragnhild Ekner, Helena Hägglund, Carl Rommel och mig. Till detta har Giovanni Ambrosio, italiensk fotograf, och Sèbastien Louis, fransk historiker, bidragit med material.

Resultatet är utställningen Ultra – Fotboll och politik vid Medelhavet, som erbjuder historiska och nutida nedslag med fördjupande inslag som ringar in ultraskulturen och dess kopplingar till olika former av samhällsprocesser. Öppningen sker den 11 december, där jag och flera som har arbetat med utställningen kommer att medverka i samtal. Kom förbi då eller senare, det blir kul. Utställningen går att besöka under hela 2022.

Turkisk fotboll och politik i Sveriges Radio

Medverkade nyligen i en av mina favoritpoddar och talade om turkisk fotboll, klubbkultur och politik. Det blev ett 20 minuter långt samtal i podden FotbollsArena om allt ifrån Arda Turan till folkliga fotbollsprotester under Gezi-demonstrationerna 2013. Förhoppningsvis blev det ett fördjupande samtal om de många banden mellan idrott och samhälle i Turkiet.

I Aftonbladet kultur om fotboll och nationalism

Det finns mycket att säga om den nationella yra 32 länder kommer att uppleva under världens största idrottsarrangemang. VM är politiskt även utan diskussioner om korruption, propaganda och inhumana förhållanden vid arenabyggen. Ett givet ämne rör den roll fotboll spelar i frågor om nationsskapande och politiska konflikter.

När nationella värden läggs i landskamperna uppstår risken för chauvinistiska uppsving. Fotbollen är inte den grundläggande orsaken till krig och konflikter. Det vågar inte ens fotbollens belackare påstå. Ett inkast påverkar inte klasskillnader. Ett skruvat inlägg är ingen militär upprustning. Ett pressat skott i krysset går inte att tolka som en krigsförklaring.

Men med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar som pyr i ett samhälle kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter.

Inte ens ett helt tidningsuppslag räcker för att göra ämnet fullständig rättvisa, men temat är något jag kommer att återkomma till i andra former i framtiden. Men tills vidare, läs gärna artikeln här.

Kommentarer om Östersunds resa i Europa

Östersunds framgångar i Europa har nog inte undgått någon. Under sommaren och hösten har jag fått chansen att beskriva den historiska och politiska kontext som lagets motståndare har verkat i.

I kvalspelet mot Galatasaray berättade jag bland annat om klubbens klassprofil och den politiska turbulensen i laget de senaste åren i Dagens Nyheter. I returmatchen kommenterade jag de kurdiska protester som avbröt matchen i Östersunds-Posten. Därefter, då Östersund hamnade i en politiskt fascinerande grupp i Europa League, förklarade jag både varför Zorja Luhansk alltid spelade bortamatcher av politiska skäl och hur Athletic Bilbao blivit ett politiskt flaggskepp för baskerna.

Vad som väntar Östersund i framtiden vet ingen, men vid intressant motstånd i det vidare Europa-spelet finns det all anledning att åter berätta de politiska historier som finns i fotbollen.

Fotbollssamtal på Stockholms universitet

Aristoteles, fotboll och våld

Datum: 24 maj 2017 16:30 24 maj 2017 18:00
Plats: Gula villan, Stockholms universitet

Institutionens studenter och personal hälsas välkomna till vårterminens utspark i Gula villan. Det blir författarsamtal med Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten, följt av mingel.

Är det egentligen genom sport människan når katharsis? Vad ska vi då i så fall med konsten till? Får en humanist som nischar sig mot sport fler och bättre jobb? Och varför är humaniorans kärlek till sporten i det närmaste obesvarad?

Möt författarna Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar i ett samtal om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten. Isobels bok Om sport och våld och Ekims bok Propagandafotboll kommer finnas till försäljning.

Propagandafotboll på Stockholms litteraturmässa

Under Stockholms litteraturmässa kommer följande författarsamtal arrangeras, där boken Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson möter Propagandafotboll.

_______

Fotbollens språk – om globalisering, industrialisering och politik

Fotbollen engagerar miljoner på en marknad som aldrig tycks mattas av. Därför är fotbollen världens kanske mest populära kulturyttring. Genom fotbollsklubbar bärs historia, tradition och kultur vidare, något som bidrar till att ge idrotten en betydande samhällelig funktion. Via klubbarnas kultur kan vi också se trender och ett språk som förändras i takt med att fotbollen har industrialiserats och globaliserats. Var har fotbollens industrialisering och globalisering tagit sporten idag?

Vad kännetecknar fotbollens språk? Vad säger exempelvis klubbarnas emblem oss och hur har de förändrats över tid? Hur bär klubbarna vidare sin kultur? Och hur används fotbollen som ett politiskt redskap?

Medverkande: Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent, Leonard Jägerskiöld Nilsson, sportjournalist och producent

DATUM/TID: 6/5 kl 16.15
PLATS: Kulturhuset, Biblioteksscenen, plan 2
ARR: Leopard förlag

Att ställa sig utanför och döma förändrar inte supporterkulturen

Artikeln ursprungligen publicerad i Flamman.

_________________________________

”Låt han dö” ekade det på Tele2 Arena i ett Stockholms-derby medan en spelare låg medvetslös på gräset. Lägg därtill flera Facebook-inlägg som vittnade om supportrar i tunnelbanan som vrålade könsord och panikslog barn så har du bakgrunden till Twitterstormen och ett par SVT-debatter om att läktarkulturen inom fotbollen är problematisk.

Dödsramsan, så kallar Aftonbladet den, är inte någon bokstavlig vädjan om att spelare ska avlida. Könsorden är produkter av ett sexistiskt samhälle som i sin renaste form företräds av fulla män i grupp. Suggestiv stämning och gruppmentalitet kan till och med rycka med normkritiker. Sådan är tyvärr vardagen, både på läktare och i samhället. Råa uttryck kan vara punkigt uppfriskande. Andra, som könsorden, är bara unkna.

Att fördöma vidriga uttryck och beteenden är lätt. Pekpinnar långt från läktarna bidrar dock bara till att cementera bunkermentaliteten. Den ökanda Millwall-klackens ramsa (och mentalitet) ”no one likes us, we don’t care” har sedan länge spritt sig internationellt. Vad kan då göras om tweets inte löser problemet?

Repression? Per Gudmundson förordar (SvD 28/9 2015) exempelvis att ståplatsläktare ska ersättas med numrerade sittplatser vid bråk, att publik filmas och klubbar straffas med tomma läktare vid bengalbränningar. Han utesluter inte lagstiftning som ett sätt att uppnå detta. Gudmundson är inte unik.

Alternativet till straffhetsen är att stödja det begränsade men likväl existerande förändringsarbetet. Att fördöma enskilda ramsor är bekvämt, men hur många progressiva läktargrupper och kampanjer har kritikerna aktivt stöttat? I Sverige finns sedan 2013 bland annat ”Fotbollssupportrar mot homofobi” som har samarbetat med flera klackar. Det har lett till nyttiga samtal om homofobins (och ibland sexismens) destruktiva roll på läktarna. Internationella exempel på normförändrande supporterrörelser för flyktinghjälp, antirasism och jämställdhet kan inspirera supportrarna ytterligare.

Värderingar förändras smärtsamt långsamt på grund av ett fundamentalt problem i supporterlivet – den förhärskande föreställningen om att fotboll och politik inte hör ihop. Med få undantag gäller detta alla svenska läktare, något som försvårar kampen mot rasism, sexism och homofobi.

Verktygen för förändring skiljer sig åt. Vissa förespråkar repressiva lösningar som kan ge resultat på kort sikt men lämnar de grundläggande frågorna orörda. Men läktarnas befrielse måste vara dess eget verk, där samhällsengagerade supportrar stöds av tyckarna. Bara då kan debatten bidra till en progressiv läktarkultur.

Fotbollsskildring om en av idrottens sista hjältar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________

En annan fotboll med röd legend på bänken

Red or Dead
David Peace
Faber & Faber, 2014

Socialisten Bill Shankly ledde Liverpool till både ligasegrar och internationella cuptriumfer. Men viktigast var att han bar en supporters hjärta, något författaren David Peace försöker fånga.

”Somliga tror att fotboll är på liv och död, men jag är besviken på sådana attityder. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så.” Att porträttera en citatmaskin som den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly kan tyckas tacksamt. Boken om Shankly, den skotske arbetarsonen som står som staty utanför klubbens arena Anfield Road, lägger ribban högt. För vad kan egentligen sägas om fotboll som spelades för ett halvsekel sedan? Statistiken går att googla fram och målen i många fall möjliga att hitta på Youtube. En hel del, visar det sig.
David Peace, bland annat känd för sina fyra Red Riding-romaner, är rätt författare i rätt genre. Efter kritikerrosade Damned Utd, om tränarprofilen Brian Cloughs korta sejour som tränare för Leeds United, är uppdraget att skriva om en av Storbritanniens största tränare ett naturligt steg. Han går med förföriska steg in i den genuina fotbollen, där presskonferensen handlade om mer än floskler och sponsorsloggor i bakgrunden av podiet, rakt in i en tämligen oglamourös värld i en av världens bästa ligor.
Shankly sa en gång att ”den socialism jag tror på innebär att alla kämpar för varandra, och att alla delar på belöningen, det är så jag ser på livet”. Red or Dead ger dock den sportintresserade läsaren mer än en politisk publik utan förkunskaper om fotbollsvärlden. Ändå har boken alla förutsättningar att vara den litterära bibeln om motsatsen till den så kallade ”moderna fotbollen”, där spelare och tränare är produkter på en marknad, där övergångssummor och löner är astronomiska, där vinstintressen styr.

Red or Dead är levande som roman och faktaspäckad som en encyklopedi. Varje säsong, varje match görs intressant. Knepet är Peaces upprepande, meditativa mantran om laguppställningar och publiksiffror. Allt som går att läsa som torr fakta på internet blir plötsligt en saga med ett slut som till och med kalenderbitaren i mig låtsas inte veta slutet på.
Över 700 sidor senare är det svårt att riktigt veta vad man har läst. Var det en biografi i klass med hyperintressanta och insiderinfospäckade Alex Ferguson: My Autobiography? Eller var det en litterär gestaltning av en fotbollsromantiker, likt Nick Hornbys klassiska Fever Pitch? Kanske var det en sammanvävning av livets stora frågor och själva spelet, ungefär som i Mathias Roux pärla Socrate en crampons?
Jag vet faktiskt inte. Och jag bryr mig inte. Red or Dead får den mest likgiltiga att förstå vad fotbollen gör med människor. Supportrarna har hamnat offside i takt med kommersialiseringen av fotbollen. Utvecklingen tycks ha varit densamma för en allt äldre och ensammare Shankly på sjuttiotalet. När Shankly var förbrukad fanns det inte längre någon plats kvar i Liverpool. Mötet med klubb­ordföranden i samband med sortin beskrev han själv som att ”tala med en elektrisk stol”. I huvudet på Shankly hittar du en passion och en lojalitet som är dömd att aldrig löna sig. Kärleken till frun Nessie och hans otvetydiga socialistiska övertygelser tycks snarast finnas där för att de har gått att kombinera med livet som fotbollstränare och taktiker.

Shankly var aldrig till salu. I en tid när den moderna fotbollen i allt större utsträckning ser supportrar som kunder är romantikern Shankly, vars största dröm var att fira på Liverpools legendariska läktarsektion The Kop, en figur vars blotta existens i dagens fotboll hade varit ett uppror. Under romanens stilistiskt nästan fulländade ytan finns det en diskret subversiv underton, där kärleken till sporten och värden existerar trots det enkla faktum att varje match måste vinnas. Shankly var själva sinnebilden för det många supportrar i dag saknar. Han är personen som kanske bättre än någon annan har beskrivit problemet med den moderna fotbollen.
”I en fotbollsklubb finns det en helig treenighet – spelarna, tränarna och supportrarna. Direktörerna kommer inte in i den, de är bara där för att skriva på checkarna.”
En sådan person är både värd att skildra och sakna.

Ekim Caglar