Om polska huliganer i Flamman

Texten publicerad den 5 juni i Flamman (Läs även Gregor Flakierskis utsökta text om EM i samma nummer)
_________________________________________

Polska fotbollshuliganer

Det är inte detgenomkommersiella centrala torget som lockar. Inte heller det gotiska slottet Wawel eller de mysiga judiska kvarteren vars hembryggda öl med honungsdoft lämnar en sötsliskig eftersmak. Anledningen till detta hårda prov, där Krakows fyrtiogradiga värme tar musten ur de allra tappraste, är den polska fotbollen. Närmare bestämt den polska läktarkulturen.
Polen är tillsammans med Ukraina värdar för EM-turneringen i fotboll. Det har satt fart på polska politiker. Landets huliganer är i det närmaste världskända för sin våldsamhet. Knivar, yxor och andra tillhyggen är inte ovanliga och situationen i landet jämförs inte sällan med 1980-talets Storbritannien när huliganfirmor regelbundet löpte amok. I mitten av 2000-talet upplevde Polen en ettårsperiod där totalt åtta supportrar knivhöggs ihjäl i närheten av arenorna. Även på senare år har dödsfall inträffat.

Polska politiker svettas. Åtgärderna får vi snart känna av. I all hast slussas vi upp till en lång ringlande kö för att se de regerande mästarna Wisla Krakow möta Lechia Gdansk. Matchen har börjat och den 50 meter långa kön rör sig frustrerande sakta. Nya huliganlagar gör att Wisla Krakow kräver att man först skaffar ett pass till arenan, vilken i sin tur ger rätt att köpa biljetter. Allt sker genom personliga intervjuer. Vad heter jag? Varför är jag här? Vad har jag för passnummer? Kan personen bakom mig flytta på sig när jag fotas?
Proceduren tog 45 minuter och nästan hela första halvlek missades. Wisla-klackens ljudvägg och halsdukshav i rött förstummar. Några våldsamheter syns inte till. Kanske beror det på de båda klubbarnas nära relationer. På den ena kortsidan har Lechia Gdansks supportrar hängt upp en flagga med en överkryssad Che Guevara. Mittemot har Wisla Krakows anhängare en nazistanstucken banderoll – ”White Star Power”. Lechias klack är likt Wislas präglad av högerextrema grupper, vilket är regel snarare än undantag på polska läktare.

Ett relativt lugn runt arenorna har skapats, men det stora kaoset pågår sedan en tid tillbaka ute i skogarna och på landsbygden. Våldet söker sig bort från uppmärksamheten och rör sig bort mot en arrangerad miljö där huliganer kan slå ihjäl varandra ifred. Kvar blir de supportrar som snällt får stå i kö och missa matcher, för att sedan utsättas för mer eller mindre högerextrema budskap på läktarna. Så har problem sopats under mattan. Så blir politikerna nöjda.

EKIM CAGLAR

Sparta, Sparta, Sparta!

Ibland är det bättre att byta miljö när det går att arbeta på annan ort. Slippa all post-election-ångest. Andan hämtades i Prag. Finkultur i form av Franz Kafka och Mozart, vars relationer till Prag är vida kända, lämnades åt sidan. Teater på tjeckiska har jag heller inget att hämta från. Så jag investerade mina pengar i fotbollsbiljetter.

I hällregn vandrade jag över Vltava. Rakt genom en enorm park. Allt för att komma till Generali Arena. Sparta Prag, Tjeckiens utan tvekan mest framgångsrika och kända klubb, skulle ta emot Mladá Boleslav. Nynazistiskt klotter till trots, vad kan jag göra annat än fascineras av den klubb som fostrat eller utvecklat spelare som Oldřich Nejedlý, Tomáš Skuhravý, Horst Siegl, Pavel Nedvěd och Tomáš Rosický? Laget som felaktigt förknippas med enbart den vinröda dressen när de ursprungliga färgerna är blått (för Europa), rött (för den kungliga staden Prag) och gult (av okänd anledning) är en gigant på sitt sätt och har åldrats med värdighet med sina snart 117 år.

Utvecklingen är annars som den vi har blivit vana vid. Den globaliserade världsfotbollen lockar bort yngre talanger till ligor med mer pengar – och ersätts med billiga spelare från fattigare länder, där främst Afrika. När EU 2004 utvidgades med Tjeckien och nio ytterligare statet blev även det en bidragande orsak till att tjeckiska spelare blev mer åtråvärda på den europeiska marknaden, oavsett kvalitet. Detta eftersom EU-länders spelare kan räknas som inhemska i EU-länder. Intressant med Sparta är annars att tränaren Jozef Chovanec även är ordförande i klubben, vilket gör föreningen någorlunda immun mot inkompetenta oligarker med smak för att leka med anrika lag.

Idag återfinns dessutom Tomáš Řepka och Libor Sionko, två rutinerade spelare med stor erfarenhet från landslagsspel och Europa-äventyr. De symboliserar lojaliteten och rutinen, medan Václav Kadlec symboliserar framtiden. Som en kvick och teknisk herre, vars första mål kom som 16-åring, är han idag en av Spartas mer tongivande spelare och lär snart spela i en större klubb i en betydligt bättre liga.

Matchen då? Absolut ingenting minnesvärt. Ett slumpmål genom Opiela ger Mladá Boleslav en 1-0-ledning strax före paus, medan Sparta får jaga livet ur sig i regnet. En enorm forcering i andra halvlek betalade slutligen av sig när ivorianen Bony Wilfried hängde i luften och vrickade in 1-1 i matchens slutskede. Sådant kan man lika gärna uppleva via Livescore.com. Men Sparta gav mig det jag sökte efter ändå, och det redan innan matchen.

Relationen mellan supportrar och klubbar är ofta ansträngd, speciellt om det visar sig att läktarna består av alltför passionerade grupper. I fallet med Sparta Prag tycks klubb och läktare leva i en märkligare symbios. När klubbhymnen dånar över Generali Arena träder runt tio ultras fram från spelargången, alla med flaggor i megamått. I en egendomlig ritual äntrar supportrarna scenen och visar upp sina färger. En gissning är att det är de mildare grupperna som representeras, medan de nazianstuckna grupperna i klacken (däribland Falanga, med ett namn som doftar spansk och polsk fascism) får anses vara de något hårdare. Kanske tillhörde mannen i den vidriga di Canio-tröjan någon av grupperna. Klart är att rivaliteten med Bohemians och Slavia är djup.

Ritualen

Lite mycket cirkus med ballonger, men två tifon är generöst


Sparta gör intryck trots under 7 000 åskådare och frånvaron av bengaler eller rök. Mycket mer än en tapper skara Mladá Boleslav-anhängare som endast mäktar med att trumma fantasilöst. ”Sparta, Sparta, Sparta”-ramsan gör i all sin enkelhet Spartas storhet rättvisa. Och jag är glad för att ha upplevt denna klassiska klubb på plats. ”Tjeckisk fotboll för supportrarna”, fick jag en ramsa översatt till. Dagen efter upplevde jag den igen när jag åkte till stadsdelen Slavia för att se kultklubben Bohemians. Mer om det i nästa inlägg.

Imorgon spelar Sparta Prag borta mot CSKA Moskva i Europa League. Sparta, Sparta, Sparta!

Fiaskofirandet

Då min vän Hossein Nayebagha nämnde det insåg jag hur kul det egentligen var.

Fener trodde att de vann guld, medan Bursaspor tog hem det på annan ort. Bilder på firandet av ett guld som aldrig bärgades. Njut.

Eller som en Besiktas-supporter och vän sa direkt efter matchen. ”Ekim, undrar om de ens vet att vi vann förra året. Bäst att berätta.”

Jag bangar romantiken i turkisk fotboll

Det historiska har skett. De tre stora, d.v.s. Istanbul-lagen Beşiktaş, Galatasaray och Fenerbahçe, har denna säsong inte vunnit ligan. Den fjärde klubben i landet, Trabzonspor, får numera sällskap av Bursaspor som de enda mästarna utanför Istanbul i den turkiska ligans historia – och detta 26 år sedan Trabzons senaste triumf.

Bursaspor har varit med och gett turkisk fotboll stjärnor som Hakan Şükür. Man har värvat namnkunniga spelare till ligan genom åren, med allt ifrån Ionel Ganea till Ivan Ergic idag. Staden är trevlig och modern. Klubben har också en av landets eldigaste klackar och en lång historia av spel i högsta divisionen. Bursa har dessutom fostrat spelare som kommer att ge det turkiska landslaget fler av dess favoritprodukt; små, knubbiga, men ack så tekniska mittfältare, i och med Volkan Şens stora genombrott.
Extra sympatier fick många, däribland jag, när Bursa vände nere i andradivisionen, för att sedan återvända hem till toppen. Men ändå unnar jag inte Bursa denna seger.

Bursa är klubben vars supportrar har trakasserat Diyarbakirspor på grund av dess kurdiska förankring. Det motsatta har också skett, men är knappast acceptabelt åt något håll. Supportrarna har också tagit ställning för Azerbajdzjan i Turkiets landslagsmatcher mot Armenien för att manifestera ett nationalistiskt budskap mot armenierna och till stöd för ”broderfolket” azerier. Bursa är även Turkiets ”femte klubb”, som sagt. Det innebär att mitt Gaziantepspor aldrig blir Anatoliens stjärna i skuggan av Trabzon och Istanbul-klubbarna. Men framförallt är nästa säsongs Europa-spel skrämmande för oss som önskar alla turkiska klubbar framgångar.

Bursaspor kommer, trots segern, få svårt att behålla sina bästa spelare. Likt förra årets succélag Sivasspor lär en form av dykning ske nästa säsong, mest beroende på spelarförsäljningar och en mättnad över att Bursa har nått så långt man kan. Således är det problematiskt att det är Bursa som är ett av lagen som garanteras få representera Turkiet. I Champions League. Ett Bursaspor i ligornas liga skulle aldrig ta mer än tre poäng. Så till och med en Fener-kritisk person som jag själv hade hellre sett den gula kanariefågeln ta hem ligan. Oromantiskt? Ja, för turkisk klubbfotboll är inte vad den var i början av 2000-talet, när Galatasaray tog Europa med storm, Beşiktaş slog Chelsea och mindre klubbar kunde gå långt i viktiga cuper.

Vad ska man göra? Hatten av för Bursa, även om hjärtat säger nej. Ett extra grattis till Ivan Ergic för hans marxistiska åsikter och oerhörda genialitet på planen.

Jag diskuterar fotboll och fascism på Sveriges Radio

Lazio kommer på besök i Sverige, så vi i PLS har opinionsbildat flitigt mot att ingen tycks bry sig om att ett lag med fascistisk prägel hälsar på i Borås den 27:e.

Idag klockan 16 kan man lyssna på när jag diskuterar frågan i Sveriges Radio. Sedan tidigare har vi skrivit en debattartikel i Borås Tidning, som ännu inte ligger uppe på nätet. Och ryktet säger att det i nästa Flamman också blir lite om Lazio. Håll till godo, no pasaran.

Uppdatering: Här kan man lyssna på ett kort sammandrag från intervjun i SR. Och här kan man läsa en kort sammanfattning av intervjun, som lagts in i en annan artikel.

I helgens fotbollsbilaga till Expressen

Har ni möjlighet så brukar Expressens fotbollsbilaga gå att köpa även på söndagar, om återförsäljaren inte gjort sig av med dem. Numret rekommenderas eftersom ett längre reportage med mig och min fotbollsgrupp Partigiani Livornesi Scandinavia finns med. Längre fram ska jag kommentera texten med inscannade bilder. Tills vidare får ni läsa den ovanligt trevliga journalisten Olof Peronius’ material i affären.

Häftiga bilder med doft av ultraskultur utlovas.

Tusen erfarenheter och ett hem rikare

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.

ASI RUH

Med tanke på det senaste inlägget om supportrarna i Besiktas finns det anledning att upplysa mer i ämnet. Det behövs inte någon längre förklaring än en långfilmslång dokumentär om all kultur kring legendariska supportergruppen Carsi. Filmen är på turkiska och otextad, men uppskattare av mentalitetskultur behöver inte orden. Passionen talar för sig själv.

Lägg märke till en personlig favorit. Fem minuter in i filmen sjunger supportrarna ”Gündogdu, hep uyandik stadlara dayandik”-ramsan. Det vackra i detta är att det är en fotbollsversion av den revolutionära sången Gündogdu.