Recension: Möter dig i Larnaca

Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________

Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011

Politiskt och aktuellt om historiskt mord

Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp  gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.

Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.

Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.

Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.

Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.

Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)

Kommenterar farliga tendenser i Egypten

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________________

Den arabiska våren räckte för att fälla Hosni Mubarak. Den snåriga demokratiseringsprocessens viktigaste milstolpe blir utan tvekan en ny demokratisk konstitution. Så långt är progressiva, övriga demokrater, islamister och militären överens.

700 poliser sparkades nyligen till följd av inblandningen i dödandet av demonstranter under upproret. Ett viktigt steg för att snabbt hela vidöppna sår i det egyptiska samhället, men också ett drag som ökar militärens legitimitet som garanten för att folkliga landvinningar inte ska gå förlorade. I den utvecklingen är den till synes mäktigaste kraften det styrande militära rådet.

De första signalerna inför demokratibygget är allt annat än hoppingivande. Att Tahrir-torget återigen fylls, denna gång för att protestera mot militärens politiska inblandning, är naturlig. Det är det militära rådet som bestämmer ramarna för konstitutionen. Nyligen släppte de en “deklaration om de grundläggande principerna” inför det formella konstitutionsskapandet. Experter, däribland juridikprofessorn Mohamed Nour Farahat vid Zagazig-universitetet som talat till New York Times, pekar med rätta på att militären kommer att vara en maktfaktor som utmanar ett framtida civilt styre och att den väntade frånvaron av insyn i ekonomin ger institutionen politisk autonomi. Tidigare har militära ledare antytt, i exempelvis tidningen al-Masry al-Youm, att intentionen är att bli den centrala politiska aktören.

Som en garant för en kringskuren demokrati och sekularism kan den egyptiska militären få en roll som motsvarande institution haft i Turkiet under många decennier. Denna modell förespråkas explicit av exempelvis generalmajor Mamdouh Shaheen, medlem av det styrande rådet. Militären får slå vakt om staten – eller bli den verkligen staten i staten – bara islamisterna hålls borta, lyder resonemanget. Att detta lätt kan utvecklas till en mardröm vet Turkiets medborgare, inte minst sedan den renodlade militärkonstitutionen från 1982 infördes, som trots ett antal revideringar är ett stort hinder för vidare demokratisk utveckling i landet.

Militärens makt i Egypten är likt Turkiet ett normaltillstånd sedan de båda ländernas självständighet. Turkiet har inte förrän nyligen på allvar lyckats skaka av sig militärens tunga hand över regering och parlament. Kupper, avrättningar, tortyr. Höga pris har betalats på vägen till ett större civilt inflytande.

I Egyptens fall, där etablerade politiska partier inte har något folkligt fotfäste, står allt hopp till att civila kunna utgöra kraften som ska ingripa mot ett allt större auktoritärt inflytande. Klockan klämtar – och den gör det knappast till demokraternas fördel när den militära viljan att styra blir alltmer uppenbar.
Progressiva i Turkiet har länge ropat ”varken sharia eller statskupper”. Det bör vara en varning även för det egyptiska folket.

Ekim Caglar

Till minne av Mehmed Uzun

Det känns inte ett dugg lättare att handskas med förlusten idag än när vår vän gick bort för exakt tre år sedan. Det blir en repris, även om jag ser nu att jag inte tillräckligt påpekade Mehmed amcas kamp mot alla former av chauvinism. Vi förlorade en person som visade var de intellektuella ska stå; fria trots tryck, modiga i en miljö där avvikande röster bestraffas på flera fronter och i opposition mot orättvisor. Vila i frid.
__________________

Den turkietkurdiske författaren Mehmed Uzun, bosatt i Sverige sedan 1977, uppges ha avlidit efter en tids sjukdom i Diyarbakir, Turkiet. Uzun var en av kurdernas främsta bidrag till litteraturen och har förutom sitt författande även blivit känd som en kämpe för kurdernas rättigheter. Han blev 54 år.

Trots sin utsatta roll som politisk flykting deltog Uzun i samhällsdebatter och hade därför omfattande problem med det turkiska rättsväsendet. Redan som 18-åring skulle han för första gången hamna i ett militärfängelse och med en medveten kulturpolitisk kamp för att bekräfta och utveckla det kurdiska språket skulle det komma fler åtal. Från 2000 och framåt eskalerade antalet åtal mot Uzun och hans medarbetare.

Som symbol för en intellektuell kamp för upprättelse var Uzuns bidrag ovärderliga. Trots att han förlorade kampen mot sin sjukdom är han för evigt odödlig som ett av de viktigaste namnen inom kurdisk kultur. Hans böcker finns tillgängliga hos de vanligaste återförsäljarna och rekommenderas varmt.

Som bekant och vän till familjen Uzun, litteraturälskare och sympatisör av rättvisa och solidaritet är det med stor sorg nyheterna har nått oss.

Bok- och filmrecension: Kvinnor utan män

ROMAN
Kvinnor utan män
Shahrnush Parsipur.
Översättning: Johanna Jellback
och Said Moghadam.
Baran förlag, 2010.

FILM
Kvinnor utan män
Regi: Shirin Neshat.
Distribution: Folkets Bio.

Några normativa pekpinnar behövs inte för att lida med kvinnorna i berättelsen. Och då karaktärerna söker sin tillflykt till en ”kvinnornas trädgård” erbjuds paralleller till den medeltida författaren Christine de Pisans vision om Kvinnostaden (La Cité des Dames) där samhället utan männen skulle vara annorlunda, bättre. Tanken är nästan lika gammal som kvinnofrågan. Idén är minst sagt intressant, men den utvecklas inte av Neshat. Här är Parsipur skarpare när hon problematiserar bilden av hur detta miniatyrsamhälle för utsatta kvinnor kan fungera. Genomgående är dock oviljan att ta ställning för visioner karaktäristisk för Kvinnor utan män.

Sammantaget skapar kvinnornas öde i Parsipurs bok och Neshats film en bild av en skur av personlig radikalism i ett Iran som även nu lider av starkt patriarkala strukturer under mullornas styre. Men Neshat når något längre i sin beskrivning av de samhälleliga förutsättningar som fanns för en progressiv politik. Det ger filmen ett övertag.

Resten går att läsa här.

Fatih Terim snart i politiken?

Tja, en kort kommentar i en lång intervju tyder på det. Han säger följande om en eventuell politiskt karriär: ”Jag har långsiktiga planer på att göra nytta för mitt land. När tiden är mogen ska jag dela med mig av detta till allmänheten.”

Att Terim har hyfsade meriter som fotbollstränare är det inget snack om, även om Hiddink lär göra ett bättre jobb på posten som landslagsboss. Hur skulle då Terim vara i politiken? Puh, killen är gammal vän till Mehmet Ağar, en man med litervis med blod på sina händer och ett fruktansvärt mörkt förflutet i den högerextrema djupa staten. Terim kan inte lastas för detta, men som alla turkar åtminstone vet är han en övertygad nationalist. På denna bild gör han exempelvis det gamla fascistpartiet MHP:s hälsning – något som jag själv känner avsmak inför.

Så om det blir partipolitik lär valet blir MHP för Terim. Av tradition är de turkiska partierna uppbyggd kring starka ledare. Den legendariska militanta fascisten Alparslan Türkeş är fortfarande en viktig symbol för MHP och Devlet Bahceli går i dennes fotspår med ett parti som kretsar kring sin basbug. Inget unikt i turkisk politik, detta gäller även CHP, gamla ANAP, AKP och massvis av andra partier också. Men med tanke på Terims vana vid att stå i centrum, där begäret ibland tar över, kan en framtida karriär i MHP bli väldigt intressant. Vem skulle inte vilja se en maktkamp mellan Bahceli och Terim? Titta på videon nedan och börja fantisera…

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.

Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

Osman Baydemirs TEKEL-förslag

Som bekant pågår en av de största fackliga konflikterna i mannaminne i Turkiet. Arbetarna vid sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL har blivit uppsagda i tiotusental och regeringen har visat sin ovilja att agera efter de krav som facken ställer. Det genomförs manifestationer, arbetsvägran och hungerstrejker utan att något egentligen går framåt i förhandlingarna. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogan lovar att ”ingripa”. Med stor sannolikhet kan de protesterande arbetarna som samlas utanför fackens kontor bli bortplockade med våld. Nåja, så långt är allt som vanligt; de radikala facken DISK och KESK bidrar till att det gula fackförbundet Turk-Is, som initierat protesterna, inte vågar backa ur, medan situationen är låst i dialogen med regeringen.

I dagarna har BDP-politikern, Diyarbakirs borgmästare, Osman Baydemir kommit med sitt förslag för att lösa arbetarnas situation och regeringens nyliberala politik. Han föreslår att Turkiets kommuner tar ett större ansvar i att åter sysselsätta de uppsagda arbetarna. Genom att peka på att det finns runt 2500 olika kommunala styren menar han att man helt enkelt kan sprida ut de 12 000 arbetarna som blivit av med jobben vid TEKEL. Baydemir manade vidare till fortsatt dialog och menade att lösningar kan vara i sikte bara regeringen visar mer välvilja. Han menar också att hans kommun Diyarbakir med glädje ställer upp i att ta smällen av avregleringarna av TEKEL.

Utspelet är naturligtvis väldigt solidariskt och allt som kan täcka upp för den situation arbetarna har hamnat i är nyttigt. Men samtidigt lyser systemkritiken och förmågan att kritisera stora delar av regeringspartiet AKP:s ekonomiska politik med sin frånvaro. Lösningen på nyliberalism blir här att skyffla omkring arbetslösa till arbeten, istället för att säkra trygga arbetsvillkoren för landets arbetare. I egenskap av en av de få socialdemokraterna i den turkiska politiken framstår Baydemir ändå, trots tillkortakommanden i grundläggande lösningar, som en frisk fläkt i en konflikt som behöver fler vänner som honom.

Det gamla vanliga för vänsterstudenter i Turkiet

Du går på universitetet och upptäcker att en skum person filmar och fotograferar studenterna. Du går fram och frågar vem han är och upptäcker att han är nervös och har något att dölja. Allt tyder på att personen olagligen vistas på universitetet i syfte att samla in information till polis eller militär om vänsteraktiviteter. Du överlämnar honom till rättväsendet. Som inte gör någonting åt saken.

Några månader senare omhändertas ett tiotal elever på grund av misstankar om att de ingår i en socialistisk studentförening. Fem skickas till så kallade F-typsfängelser, högsäkerhetsanläggningar som skulle göra alla auktoritära ledare i världen gröna av avund. Och bland bevismaterialet och anklagelserna om illegal politisk verksamhet finns följande punkter:

– Medlemskap i den fullt lagliga fackliga organisationen Genc-Sen.
– Deltagande vid förstamajfiranden.
– Att ha skrivit ”revolution” (Devrim) på en idrottsläktare på universitetet.
– Deltagande vid fackliga demonstrationer.
– Att ha skanderat ”det är kris” (Kriz var kriz) vid en manifestation, om finanskrisen.
– Innehav av en rad böcker, ex. Det kommunistiska manifestet, en Marx-biografi och Mahir, Deniz, Ibo (en av mina favoritböcker, köpt helt lagligt i centrala Istanbul!)

Den rättsliga processen fortsätter och 16 studenter riskerar hårda straff, med fängelsedomar i upp till 13 år.

Att detta är helt sjukt behöver väl knappast påpekas. Och att detta inte nämns i större medier, varken i Turkiet eller omvärlden är heller inget nytt. Att det inte uppmärksammas i Turkiet är normalt. Det är snudd på vardagsmat. Men progressiva i Sverige och övriga Europa har ett ansvar. För bristen på demokrati drabbar inte bara landets sydöstra del. Men av någon anledning lyfter få vänsterpolitiker övergrepp som drabbar vänstern i Ankara, Istanbul eller andra områden i centrala eller västra Turkiet.

Min besvikelse är dubbel och rör inte bara studenterna, men även TEKEL-arbetarna som kämpar för sina fackliga och mänskliga rättigheter med hungerstrejker och arbetsvägran. Mer om det kommer i morgondagens Flamman! Jag sätter en hundring på att ingen vänsterpolitiker lyfter ett finger för arbetarna före artikelns publicering, trots att konflikten har pågått sedan i december och att många försökt lyfta problemet. Sätter någon emot?

källa: Turnusol

Läs även Det kommunistiska manifetet – ett bevis för brott i Turkiet