Aleviter ställer krav

I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.

Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.

Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.

Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:

Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.

Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.

Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.

Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.

Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.

Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.

För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.

Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.

Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.

Ahmet Türk: ”Inrikesministern måste avgå”

Efter polisens vidriga attack mot barn i Hakkari, där det slutade med att  en 14-årig kurd blev brutalt misshandlad av en militärpolis med gevär, kräver nu DTP-politikern Ahmet Türk AKP:s inrikesminister Beşir Atalays avgång.

Om den här händelsen hade skett i en annan, demokratisk nation, hade inrikesministern åtminstone uppträtt hedervärt och avgått. Men sedan händelsen har varken premiärministern eller inrikesministern tagit sig tid att göra ett enda uttalande.

Kritiken är svidande och högst befogad. Den brutalitet som civila utsätts för av polis och militär i Turkiet är ett problem som AKP-regeringen knappast gjort något åt. Trots detta lever regeringen på det avspänningsrykte man lyckats skapa, samtidigt som samma statlig våldsverkan som tidigare fortgår. Därför är Türks påpekande viktigt, även om några omplaceringar eller avhopp i regeringen inte kommer att ske på grund av det brutala överfallet.

Även socialisterna i ÖDP gör rätt och tar avstånd från händelserna i Hakkari.

Folksångaren Asik Ihsani död

Ett av de stora namnen inom den progressiva folkkulturen, Asik Ihsani, har gått bort uppger Sol haber. Han föddes 1932 i Diyarbakir i en fattig familj och emigrerade tidigt till Istanbul för att söka lyckan där. Innan hans karriär tog fart arbetade han bland annat som gruvarbetare, men skulle snart bli en av de stora profilerna i Anatoliens kulturliv.

Ihsani blev redan på 1950-talet en uppskattad figur i den så kallade asik-kulturen, känd för sina progressiva böjningar.

Under vänstervågen på 60-talet började Ihsani sjunga sånger med mer politiskt innehåll och han var själv med i Turkiska arbetarpartiet (Türkiye Isci Partisi, ej att förväxla med kryptofascistiska ”Isci Partisi” ). Han satt i fängelse på 1970-talet och flydde från Turkiet efter 12 september-juntan 1980. Ihsani bodde under lång tid i Frankrike för att sedan återvända till Diyarbakir på 1990-talet. Han hade miljontals lyssnare och har i vänsterkretsar varit en fortsatt populär artist under hela sin karriär.

Tillsammans med en rad andra folksångare tillhör han nu en skara progressiva artister som visserligen lämnat jordelivet, men som för evigt är odödliga genom den musik de gett oss. Vila i frid, Asik Ihsani.

Arresterade för bokinnehav

Det kurdiska vänsterpartiet DTP:s två lokala ledare i Bursa, Erhan Bayram och Hüseyin Diken har arresterats uppger Sol. Anledningen till den nattliga räden för att gripa personerna var enligt Sols artikel att de haft förbjudna böcker som hyllat den förre PKK-ledaren Abdullah Öcalan.

I det senaste lokalvalet fick DTP mindre än två procent av rösterna i Bursa. Med tanke på att en blodig separatism därmed var nära är det med en enorm lättnad som vi därmed får höra om att den stora terroristplanen med innehavet av böcker kunde förhindras.

Nej, men ärligt talat. Det känns lätt surrealistiskt när Hitlers Mein Kampf går att beställa hem som vilken bok som helst, medan politiker plockas in för att äga kontroversiell litteratur.

Några reaktioner på lokalvalet

Det finns massor att säga om valet igår, men i det här inlägget avsätter jag utrymme för att beskriva några spontana reaktioner på resultaten. Kurderna har sagt ifrån i Sydöst. DTP har tagit kontrollen över två tidigare AKP-fästen i Van och Siirt. Samtidigt har man lyckats behålla alla nyckelstäder. Det är stort. Kurderna reagerar inte längre positivt på allmosepolitiken och pseudoreformerna. Min lokala tobakshandlare från Turkiet och jag brukar utbyta några ord om läget i landet. Ofta pratar vi om Galatasarays dagsform och varför Fatih Terim är så svår att gilla. Idag sa vi inte så mycket. Vi log mest och det räckte.

Förutom AKP:s kraftiga tillbakagång är CHP:s framgångar med sin relativa vänstervridning ett skönt faktum. Igår fick vi se att det lönar sig. Ankara och Istanbul som i det närmaste beskrivits som ointagliga AKP-fästen blev utmanade av två rakryggade vänsterpolitiker i form av Kemal Kilicdaroglu och Murat Karayalcin. Framförallt Kilicdaroglu har gjort ett starkt intryck på mig. Medierna pratar redan om en ny Gandhi med sin mjuka framtoning. För mig är han en progressiv antikorruptionspolitiker som har mer att ge. Det återstår att se var CHP:s inkompetente nationalistledare Deniz Baykal placerar Kilicdaroglu. En dag som denna är han symbolen för AKP:s misslyckande, med sin ödmjuka men målmedvetna approach.

Sist lite kort om distriktsvalen i Samandag och Mazgirt. En översättning av den politiska termen gör att vi kan kalla dessa distrikt för kommuner. Dessa två styrs nu av radikala vänsterpartier. Samandag vanns av Frihets- och solidaritetspartiet ÖDP. Även om kommunen är liten så har även politiska bedömare i Turkiet reagerat på denna valframgång. Numera ligger ÖDP:s så kallade ”borg” (kale på turkiska), d.v.s. partiets starka fäste, på Hatay-provinsens västkust.

I Mazgirt var det Arbetspartiet (EMEP, förväxla ej med kryptofascistiska Arbetarpartiet, IP) som vann. Kommunen ligger i Tunceli-provinsen som genom historien alltid varit ett vänsterrebellfäste. Aleviter och kurder dominerar området och är utan tvekan solun kalesi (vänsterns borg). För en hårt kämpande och decimerad radikalvänster är de två kommunala framgångarna enormt glädjande.

Och många minns historien. Den turkiska vänsterns lyckade projekt i Fatsa-kommunen i norra Anatolien på 1970- och 80-talet är i färskt minne. Där vann rörelsen Revolutionära vägen (Devrimci Yol, Dev-Yol) valen 1979 och inrättade en socialistisk kommun som blev en mönstermodell som politiker på nationell nivå fruktade. Efter 1980-juntan var projektet dömt att misslyckas efter hård press från regeringen och militären vilket senare ledde till att alla lokala ledare greps. Flera mördades också när fascismen ändå var i gång. Med dessa öppna sår i minnet är det därför historiskt att kvarlevorna från de gamla vänsterrörelserna överlever och svarar med att plocka hem två kommunala styren. Jag ljuger om jag säger att jag inte är rörd över de resultaten.

Framöver ska jag skriver mer om vänsterprojektet i Fatsa och dess betydelse för dagens vänster här på bloggen och i Flamman kommer en sammanfattande artikel om själva lokalvalen. Håll utkik.