Öppnar Gezi-arkivet

Jag kollar ofta på de där bilderna. Ja, Gezi-upproret är det största som har hänt mig både politiskt och journalistiskt. Det är också en given milstolpe i Turkiets historia. Därför finns det heller ingen anledning att låta bilder från upproret samla damm i kameran. Somliga bilder är redan publicerade, andra har legat där och plockats fram med jämna mellanrum för föreläsningar eller som ett botemedel mot rastlöshet.

När Gezi-upproret firar ett år är det dags att öppna arkivet. Hela albumet är fritt att använda och går att hitta här.

Ett politiskt slagfält på de turkiska läktarna

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________________

Upproret flyttar in på de turkiska läktarna

Under vårens protester i Turkiet ekade fotbollsramsor på barrikaderna. Ultras, de mest passionerade supportrarna, var en del av motståndet och bittra fotbollsrivaler enades mot regeringen. När turkiska fotbollsligan nu drar igång tvivlar därför ingen på att en ny upprorsfas inleds.

ISTANBUL

Årskortet som ger tillträde till alla matcher brukar bokas med stora sportsliga förväntningar. Sedan sommarens landsomfattande resning – eller ”Gezi-upproret” som det kallas efter den park som hotades med rivning i Taksim i centrala Istanbul – är även det politiska trycket närvarande när vi köar för biljetter. Motvilligt skriver tusentals människor under avtalet för årskortet till Istanbul-klubben Beşiktaş matcher. Varken jag eller kamrater från ultrasgruppen Çarşı vill förbinda oss att inte ropa politiska slagord på läktarna, något klubben tvingar oss till. Vi handskriver vårt undantag längst ner på pappret: ”vi går med på allt, utom stycket som begränsar åsikts- och yttrandefriheten.” Det kan i värsta fall innebära ett indraget årskort, något som de flesta av oss räknar med eftersom de politiska slagorden kommer att eka på många läktare under säsongen.

Att klubben vidtar åtgärder för att hindra politiska uttryck är inte förvånande. Çarşı blev med sin kamp på barrikaderna och sina demonstrationer med tiotusentals deltagare under Gezi-upproret en av de klarast lysande stjärnorna på upprorshimlen. Karaktäristisk humor, progressiva ställningstaganden och förmågan att alltid stå på benen i fronten under såväl första maj som Gezi har gjort Çarşı till landets mest omdiskuterade sociala rörelse på läktarna. Çarşıs roll innebär inte att Istanbuls två andra storklubbars supportrar, tillhörande Galatasaray och Fenerbahçe, inte deltog i upproret. Det är de tre lagen som ingår i den fiktiva klubben Istanbul United, ett begrepp som började användas när bittra rivaler bokstavligen knöt ihop laghalsdukar och kämpade sida vid sida mot polisen under sommaren, bara några veckor efter att huliganismen hade krävt ett liv när Galatasaray-supportrar knivhuggit en Fenerbahçe-anhängare till döds.

Motståndet mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğan blev den enande faktorn för supportrarna, något som skrämde regeringspartiet AKP. Situationen liknar Egypten under den arabiska våren när landets ultras, främst från klubbarna Al-Ahly och Zamalek, blev fanbärare på Tahrir-torget i protesterna mot Hosni Mubarak. Även i Turkiet följer tidigare fotbollsfrånvända upprorssympatisörer i dag utvecklingen på läktarna. Få blev förvånade över att inrikesminister Muammer Gülers annonserade att ett förbud mot politiska slagord på läktarna var på väg. När ungdoms- och idrottsminister Suat Kılıç dessutom sa att han ”inte vill skrämma er [supportrarna] med polis och gendarmeri, ni får se till att sköta er”, fick kommentaren en direkt oroande effekt bland fotbollsanhängarna. Dagarna före säsongspremiären gjorde Kılıç ytterligare ett utspel med budskapet att ”de som gör läktarna till en politisk arena får betala ett rättsligt pris”. ”Vi är en stat som har kämpat mot terror i 30 år. Det kan ske protester en eller två gånger, men den tredje gången får vi kontroll över situationen”, förklarade Kılıç och meddelade att staten bara behöver 24 timmar för att identifiera demonstrerande fotbollssupportrar på och i anslutning till arenorna. Till sin hjälp har regeringen bland annat ett elektroniskt biljettsystem som tvingar supportrar att registrera sig för att köpa biljetter, samt en nyligen aviserad satsning på ökad kamerabevakning på landets arenor.

När läktarna nu kokar väntar supportrarna på nästa våg av repression. Det lär ske med polisvåld och nya lagar eller i värsta fall med attacker från beväpnade regeringsanhängare, exempelvis från Istanbul-klubben Kasimpasa (premiärminister Erdoğans hemkvarter) vars supportrar jagade demonstranter med knivar och andra tillhyggen under Gezi-upproret. Nu är ligan igång. Beşiktaş första mål följdes av Gezi-ramsan Bu daha başlangıç mücadeleye devam, ”Det här är bara början, kampen fortsätter”. Slagorden ekade under hela matchen. Liknande protester rapporterades från Galatasarays premiärmatch. Tusentals människor trotsar återigen regeringen, denna gång på läktarna. Och ett alltmer auktoritärt AKP hoppas att säsongen snart är över.

Ekim Caglar

Subversivt protestdrickande i Turkiet

Den senaste tiden har varit påfrestande för turkiska alkoholkonsumenter. Skattehöjningen på alkoholhaltiga varor har ökat priserna enormt och det rapporteras till och med att apoteksvaror innehållande alkohol beläggs med restriktioner.

Den allt mer konservativa synen på alkohol har även drabbat sportvärlden. Ett av Turkiets mest framgångsrika basketlag genom tiderna, Efes Pilsen, kan bli tvungna att lägga ner verksamheten eftersom ölsponsporens namn gör att klubben påverkas av nya

Protest, demonstration, revolt

Protest, demonstration, revolt

alkohollagar.

Det är bara att lägga ihop 1 + 1. Till och med kapten Haddock fick anpassa sig, genom att fimpa cigaretten, för att anpassa sig till det mer moraliskt riktiga Turkiet. Så det är inte bara människor som får se sin frihet att bruka alkohol och tobak begränsas, även seriefigurer drabbas.

Ni kan röra vad ni vill, men inte folks raki eller Efes. Nu är det dock nog.  Men glöm alla trista demonstrationer där du antingen får stryk av polisen eller möts av likgiltighet i massmedier. Visserligen är budskap som ”budgethål kan inte fyllas med alkohol” fyndiga, men det krävs något som mobiliserar massorna.

Det är där Facebook-eventet ”Vi dricker för AKP”  (AKP’ye içiyoruz) dragits igång, med snart 100 000 deltagare på bara några timmar. Målet är att dricka alkohol den 29 januari i protest mot högerregeringen AKP och den konservativa alkoholpolitiken. Plats? Där det finns alkohol. Således kan vi dricka för Turkiets räkning även från Sverige.

Den bästa av två världar möts – aktivismen består helt enkelt i att njuta av alkoholhaltiga drycker. Låt oss alla skåla den 29:e januari.

Uppdatering! Det ursprungliga eventet lades ner av okänd anledning, men kampanjen fortsätter via denna nystartade sida. Drygt 100 000 deltagare försvann, men det är bara att samla alla krafter igen. Här finns också en fanpage till stöd för kampanjen och i denna artikel nämns den.

Uppdatering 2! Sidan har nu visat sig styras av regeringsvänliga som snabbt har ändrat namn på eventet till ”vi som ska rösta på AKP”. Smart drag att lura så många alkoholentusiaster. Mindre smart är att man har varit direkt delaktiga i att mobilisera alkoholkonsumenter som ändå går in för att dricka den 29:e!

Sparta, Sparta, Sparta!

Ibland är det bättre att byta miljö när det går att arbeta på annan ort. Slippa all post-election-ångest. Andan hämtades i Prag. Finkultur i form av Franz Kafka och Mozart, vars relationer till Prag är vida kända, lämnades åt sidan. Teater på tjeckiska har jag heller inget att hämta från. Så jag investerade mina pengar i fotbollsbiljetter.

I hällregn vandrade jag över Vltava. Rakt genom en enorm park. Allt för att komma till Generali Arena. Sparta Prag, Tjeckiens utan tvekan mest framgångsrika och kända klubb, skulle ta emot Mladá Boleslav. Nynazistiskt klotter till trots, vad kan jag göra annat än fascineras av den klubb som fostrat eller utvecklat spelare som Oldřich Nejedlý, Tomáš Skuhravý, Horst Siegl, Pavel Nedvěd och Tomáš Rosický? Laget som felaktigt förknippas med enbart den vinröda dressen när de ursprungliga färgerna är blått (för Europa), rött (för den kungliga staden Prag) och gult (av okänd anledning) är en gigant på sitt sätt och har åldrats med värdighet med sina snart 117 år.

Utvecklingen är annars som den vi har blivit vana vid. Den globaliserade världsfotbollen lockar bort yngre talanger till ligor med mer pengar – och ersätts med billiga spelare från fattigare länder, där främst Afrika. När EU 2004 utvidgades med Tjeckien och nio ytterligare statet blev även det en bidragande orsak till att tjeckiska spelare blev mer åtråvärda på den europeiska marknaden, oavsett kvalitet. Detta eftersom EU-länders spelare kan räknas som inhemska i EU-länder. Intressant med Sparta är annars att tränaren Jozef Chovanec även är ordförande i klubben, vilket gör föreningen någorlunda immun mot inkompetenta oligarker med smak för att leka med anrika lag.

Idag återfinns dessutom Tomáš Řepka och Libor Sionko, två rutinerade spelare med stor erfarenhet från landslagsspel och Europa-äventyr. De symboliserar lojaliteten och rutinen, medan Václav Kadlec symboliserar framtiden. Som en kvick och teknisk herre, vars första mål kom som 16-åring, är han idag en av Spartas mer tongivande spelare och lär snart spela i en större klubb i en betydligt bättre liga.

Matchen då? Absolut ingenting minnesvärt. Ett slumpmål genom Opiela ger Mladá Boleslav en 1-0-ledning strax före paus, medan Sparta får jaga livet ur sig i regnet. En enorm forcering i andra halvlek betalade slutligen av sig när ivorianen Bony Wilfried hängde i luften och vrickade in 1-1 i matchens slutskede. Sådant kan man lika gärna uppleva via Livescore.com. Men Sparta gav mig det jag sökte efter ändå, och det redan innan matchen.

Relationen mellan supportrar och klubbar är ofta ansträngd, speciellt om det visar sig att läktarna består av alltför passionerade grupper. I fallet med Sparta Prag tycks klubb och läktare leva i en märkligare symbios. När klubbhymnen dånar över Generali Arena träder runt tio ultras fram från spelargången, alla med flaggor i megamått. I en egendomlig ritual äntrar supportrarna scenen och visar upp sina färger. En gissning är att det är de mildare grupperna som representeras, medan de nazianstuckna grupperna i klacken (däribland Falanga, med ett namn som doftar spansk och polsk fascism) får anses vara de något hårdare. Kanske tillhörde mannen i den vidriga di Canio-tröjan någon av grupperna. Klart är att rivaliteten med Bohemians och Slavia är djup.

Ritualen

Lite mycket cirkus med ballonger, men två tifon är generöst


Sparta gör intryck trots under 7 000 åskådare och frånvaron av bengaler eller rök. Mycket mer än en tapper skara Mladá Boleslav-anhängare som endast mäktar med att trumma fantasilöst. ”Sparta, Sparta, Sparta”-ramsan gör i all sin enkelhet Spartas storhet rättvisa. Och jag är glad för att ha upplevt denna klassiska klubb på plats. ”Tjeckisk fotboll för supportrarna”, fick jag en ramsa översatt till. Dagen efter upplevde jag den igen när jag åkte till stadsdelen Slavia för att se kultklubben Bohemians. Mer om det i nästa inlägg.

Imorgon spelar Sparta Prag borta mot CSKA Moskva i Europa League. Sparta, Sparta, Sparta!

Släppseminarium för Tvärdrags fotbollspolitiska nummer

Aight, den som vill höra fotboll snackas med en politisk underton kan boka in torsdagskvällen. Mingla, lyssna och njut.

Torsdag 10 juni kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Röd avspark

Tvärdrag storsatsar för att fira in sommaren och på torsdag hänger på ABF Stockholms takterass. Sol, servering, politik, fotboll och glädje utlovas. Kom dit vid kl 18.

Tre skribenter ur numret samtalar under kvällen. Följande;

ANNA HELLGREN; Myten om den rena sporten
JOHAN CRONEMAN; Jag minns alla mina fotbollsmatcher och hur de brukade beröra mig
EKIM ÇAGLAR; När folkhemmet var blåvitt

Under ledning av Tvärdrags redaktör DANIEL SUHONEN.

Välkomna!

// Tvärdrag redaktion i samarbete med ABF Stockholm

Längre presentation här.

Fiaskofirandet

Då min vän Hossein Nayebagha nämnde det insåg jag hur kul det egentligen var.

Fener trodde att de vann guld, medan Bursaspor tog hem det på annan ort. Bilder på firandet av ett guld som aldrig bärgades. Njut.

Eller som en Besiktas-supporter och vän sa direkt efter matchen. ”Ekim, undrar om de ens vet att vi vann förra året. Bäst att berätta.”

Jag bangar romantiken i turkisk fotboll

Det historiska har skett. De tre stora, d.v.s. Istanbul-lagen Beşiktaş, Galatasaray och Fenerbahçe, har denna säsong inte vunnit ligan. Den fjärde klubben i landet, Trabzonspor, får numera sällskap av Bursaspor som de enda mästarna utanför Istanbul i den turkiska ligans historia – och detta 26 år sedan Trabzons senaste triumf.

Bursaspor har varit med och gett turkisk fotboll stjärnor som Hakan Şükür. Man har värvat namnkunniga spelare till ligan genom åren, med allt ifrån Ionel Ganea till Ivan Ergic idag. Staden är trevlig och modern. Klubben har också en av landets eldigaste klackar och en lång historia av spel i högsta divisionen. Bursa har dessutom fostrat spelare som kommer att ge det turkiska landslaget fler av dess favoritprodukt; små, knubbiga, men ack så tekniska mittfältare, i och med Volkan Şens stora genombrott.
Extra sympatier fick många, däribland jag, när Bursa vände nere i andradivisionen, för att sedan återvända hem till toppen. Men ändå unnar jag inte Bursa denna seger.

Bursa är klubben vars supportrar har trakasserat Diyarbakirspor på grund av dess kurdiska förankring. Det motsatta har också skett, men är knappast acceptabelt åt något håll. Supportrarna har också tagit ställning för Azerbajdzjan i Turkiets landslagsmatcher mot Armenien för att manifestera ett nationalistiskt budskap mot armenierna och till stöd för ”broderfolket” azerier. Bursa är även Turkiets ”femte klubb”, som sagt. Det innebär att mitt Gaziantepspor aldrig blir Anatoliens stjärna i skuggan av Trabzon och Istanbul-klubbarna. Men framförallt är nästa säsongs Europa-spel skrämmande för oss som önskar alla turkiska klubbar framgångar.

Bursaspor kommer, trots segern, få svårt att behålla sina bästa spelare. Likt förra årets succélag Sivasspor lär en form av dykning ske nästa säsong, mest beroende på spelarförsäljningar och en mättnad över att Bursa har nått så långt man kan. Således är det problematiskt att det är Bursa som är ett av lagen som garanteras få representera Turkiet. I Champions League. Ett Bursaspor i ligornas liga skulle aldrig ta mer än tre poäng. Så till och med en Fener-kritisk person som jag själv hade hellre sett den gula kanariefågeln ta hem ligan. Oromantiskt? Ja, för turkisk klubbfotboll är inte vad den var i början av 2000-talet, när Galatasaray tog Europa med storm, Beşiktaş slog Chelsea och mindre klubbar kunde gå långt i viktiga cuper.

Vad ska man göra? Hatten av för Bursa, även om hjärtat säger nej. Ett extra grattis till Ivan Ergic för hans marxistiska åsikter och oerhörda genialitet på planen.

Nyuppflyttade Kardemir Karabükspor deltog i första maj-manifestationerna

Med två matcher kvar i den turkiska andraligan i fotboll är det klart att klassiska Kardemir Karabükspor, som fostrat spelare som Ibrahim Üzülmez och Hakan Ünsal, åter spelar i den högsta divisionen. Förutom att fira detta har Karabüks A-lag även passat på att delta i manifestationerna under första maj på Taksim-torget tillsammans med arbetarna. Är det månne Carsi-effekten som på kort tid flyttat den turkiska fotbollskulturen vänsterut på den politiska skalan?