nyliberalism

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

/ EC / Lämna en kommentar

Recensionen publicerad i senaste numret av Socialistisk debatt.

__________________

Per Svensson
Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.
Liberal idédebatt #1, 2014, Liberal Debatt

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Det börjar redan i titeln. Jag blir provocerad. När den obildade pöbeln en gång för alla ska lära sig allt om den missförstådda liberalismen resulterar det ofta i att liberaler bortser från sin makt och därmed sitt ansvar. Som ett bortskämt barn sitter liberalen och tjurar över att den inte får vara med och leka, trots dess centrala roll i alla spelregler. Jag vill ju ge liberalismen en chans, men det där barnet är verkligen ocharmigt.

Bunkermentaliteten är genomgående och fyller en funktion. Genom att ifrågasätta ifrågasättandet av liberalism och ett påklistrat oppositionellt perspektiv är det naturligt att liberaler slipper undan ansvar för en rådande ordning av kristider och dess effekter. Allt gott – så som fri rösträtt eller fri rörlighet – är liberalt, medan ett ekonomiskt system som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga i på både individ- och statsnivå förklaras vara irrelevant att diskutera. Ett sönderfallande grekiskt samhälle har således inget med (marknads)liberalers ansvar att göra. Så blir även teknokratiska kupper, påhejade av den berömda trojkan, i länder som Italien och Grekland helt enkelt ointressanta att behandla.

Svenssons skrift är en studie i hegemoni. Makt över dagordningen och ramarna för diskussioner behöver som bekant inte alltid ske med våld. Mjuk makt kan även utövas genom att ständigt låta som en avvikare och idealist trots att det råder en liberal hegemoni, nästan till fullo ekonomiskt och till stora delar på den politiska arenan i åtminstone EU. Liberalismen framställs som en ideologi utan slutmål, utan någon glasklar bild av hur ett drömsamhälle ska se ut. Så kan frågor om hur mycket angrepp på demokratin liberaler tål på ett smidigt sätt undvikas. Permanenta liberala defekter bortser vi från.

Det framstår som ett liberalt komplex att inte se det problematiska i att marknadsekonomin slår demokratin i spillror, inte minst i den globala ekonomiska krisens efterdyningar. Annars kan vi kalla det världsfrånvändhet. När Svensson erkänner att liberala partiers svaghet är att de sällan har någon bas i folkliga rörelser och att liberalismen förlitar sig till individens tanke- och handlingsförmåga uppstår frågan om detta helt enkelt är svaret på att liberaler inte ser de samhällen de lever i. Kanske har de aldrig sett FAS3-offer. Kanske har de aldrig attackerats av nazister. Kanske räcker det med att med några ord kritisera att den politiska frihet som ständigt inskränks i EU (exempelvis Spaniens hårda demonstrationslagar eller hotet mot det fria ordet i Ungern) när man läser Dagens Nyheter vid frukosten. Strejkare skjuts ihjäl i trettiotal för att försvara gruvbolag i Sydafrika. Och visst är det säkert småtrist att fabriker i exempelvis Bangladesh kan kollapsa och lämna tusentals döda arbetare efter sig vid ett och samma tillfälle, men inte någonstans problematiseras ett globalt ekonomiskt liberalt system som fortfarande har svårt att väga upp övervikten för profit framför människovärde. Istället hyllas kapitalismen som ”har gjort tillvaron tuffare för människor för många människor i de europeiska välfärdsstaterna har den gjort livet oändligt mycket ljusare för oräkneliga människor i andra delar av världen: Kina, Indien, Brasilien”. Det är naturligtvis tacksamt att berätta det för svenska liberaler och inte den kinesiske gruvarbetaren som riskerar att sprängas till döds på arbetsplatsen eller den brasilianske kåkstadsbo vars hus jämnas med marken för att bereda plats åt sommarens fotbolls-VM i jakt på pengar och PR.

Men beskrivningen skaver. 2014 kommer man inte längre undan med att försöka hålla isär ekonomisk och politisk demokrati. Svensson problematiserar i liten utsträckning och parerar dåligt när han torrt konstaterar att liberalism och kapitalism inte är samma sak. Han prioriterar istället att diskutera frågor om traditionella politiska institutioner. Därför är det inte konstigt att Svensson och andra liberaler är oförstående inför det faktum att demokratin urholkas på liberalernas egen europeiska hemmaplan, ofta ivrigt påhejade genom regeringskoalitioner och ledarsidor.

Men det är trots allt ett faktum att liberalismen fortfarande bär på ett relevant tankegods. När ekonomiska intressen slår ut – eller dödar – människor, inskränker friheter och sätter den parlamentariska demokratin åt sidan borde det vara en stridsfråga för ärliga liberaler. En ökande högerextremism och ett övervakningssamhälle är andra områden där liberala idéer om individens oinskränkbara rättigheter fyller en potentiellt positiv funktion på hemmaplan.

Så skulle det kunna vara. Även om det om hundra år i liberala kretsar säkert kommer att heta att liberalerna stod på barrikaderna för demokrati även under de mörka krisåren är det mycket lite som tyder på att så verkligen är fallet.

Per Svensson gör anspråk på att förklara varför alla hatar liberaler. Men han missar den viktigaste källan till kritiken – att liberaler ofta har valt makten och att vara åskådare till ett historiskt mörker framför liberala principer. Det är inget att hata någon för, men jag medger att det är irriterande.

Ekim Caglar

Ett manifest för den otrygga klassen

/ EC / Lämna en kommentar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

_____________________

Ett manifest för den otrygga klassen

En nyliberal kollaps öppnar för progressiva alternativ. När den traditionella vänstern inte är subversiv finns det en till stora delar utomparlamentarisk kraft redo att ställa aktuella – och systemkritiska – krav, menar Guy Standing som har blivit en megafon för prekariatet.

Du har inget fast, om ens något, jobb. Därför har du heller inga sociala förmåner. Du har ingen kontroll över din tid. Ett förstahandskontrakt på lägenheten är ren lyx. Framtid kan du knappt stava till. Din vardag och ditt liv är i någon annans händer. Då har du en prekär livssituation.
Tankarna var inte nya när Guy Standings Prekariatet – den nya farliga klassen kom ut på svenska år 2013, men han blev snart en kultfigur.
Medelåldern är lägre än vanligt och Z-salen i ABF-huset i Stockholm är sällsynt full. Guy Standing, professor i utvecklingsstudier vid University of London, knyter näven i luften, talar om basinkomst och en ny farlig klass. I sin nya bok A Precariat Charter ställer han alltmer konkreta krav i hopp om att flytta fram prekariatets positioner.
–  Prekariatet vill inte återvända till ett liv med stabila jobb, fördelning av inkomster eller industrikapitalistiska idéer. Den kräver mer frihet, ett liv där man kan nå sin fulla potential. Säkerhetsaspekten är viktig, att man har kontroll över sin tid, att ha trygghet nog att utveckla sina färdigheter, kontakter och sin kapacitet.

Prekariatet har enligt Guy Standing varit drivande i varierande grad i protester i Tunisien, Egypten, Turkiet, Italien, Brasilien och Spanien, för att nämna några exempel.
– Processen med uppror och protester i världen de senaste åren innebär att man säger ”dra åt helvete” till det politiska etablissemanget. Många säger helt enkelt att de inte ser någon framtid i politikers dagordningar. De säger ”vi vet att ni vill locka folk till era grupper och intressen, men vi tänker inte delta”. Det är det första steget i att förkasta gamla politiska modeller.
Den globala ekonomiska krisen och de ökade klyftorna i samhällen runtom i världen har gynnat dessa teorier. Guy Standing talar med entusiasm om att världen upplever fler massprotester än någonsin internationellt sett. Han talar om en klass som snart bär karaktären av att vara ”för sig” i stället för ”i sig”.
– Efter ett tag förstår prekariatet att om de abdikerar helt från politiken kommer de andra att vinna. Därför är vi nu inne i en intressant fas med nya mobiliseringar. Det viktiga är att de politiska visionerna har börjat komma tillbaka i politiken. Därför är prekariatet en farlig klass – den förkastar inte bara det politiska landskapet, den utformar även en vision om ett bättre samhälle, förklarar Guy Standing engagerat.

Kraven i A Precariat Charter är konsekventa. Marknadiseringen av samhällets alla sfärer bör upphöra. Den nyliberala drömmen om den fria, flexibla kunden (förr medborgaren) ska en gång för alla kastas till historiens skräphög när livet som arbetande fattiga (working poor) blivit en etablerad tillvaro för många. De primitiva rebellerna, prekariatet, formas och utvecklas.
A Precariat Charter framstår som ett manifestutkast för missnöjda runtom i världen, ofta unga, med otrygg tillvaro. Här finns en osäkerhet, en okontrollerbar vardag, medvetenhet, men också ett diskret förakt för traditionella politiska institutioner.
– Medier tolkar ofta röstskolkning som politiskt ointresse. Det är fel! Människor är inte apatiska, de säger att de inte känner igen sig i partierna. Vi måste förstå att de gamla vänstermodellerna har blivit avvisade på samma sätt som nyliberalismen. Det är infantilt att tro på en socialistisk revolution utifrån det som sades för 100 år sedan, säger han och tillägger att han menar att 1900-talets vänster- och arbetarrörelser ofta led av hierarkiska organisationer, paternalism och tröghet.

Vänsterns värden är fortfarande relevanta, insisterar Guy Standing. De marxistiska verktygen likaså. Men han talar även om en ny klasstruktur och klassbaserade krav. Det kräver en ny typ av rörelse. Progressiva måste förstå värdet av kontroll över sitt liv och sin vardag för att vara relevanta. Därför är exempelvis basinkomst symboliskt i kampen mot de för prekariatet ogynnsamma arbetslinjerna, enligt Guy Standing.
Vänstern måste drömma och vara visionär. Det är återkommande i prekariatets kritik mot den traditionella vänstern, menar Guy Standing. De drömmande har länge avfärdats, även internt på vänsterkanten. Deltagande i regeringar och pragmatism har gått före visioner. Men nu finns det ett historiskt tillfälle att ändra dagordningen anser Guy Standing.
– Jämfört med för 20 år sedan har nyliberalismens hegemoni kollapsat. Allt det där pratet om individens framgång, konkurrenskraft och anställningsbarhet skrattar vi åt nu. Det handlar om en förändring av medvetandet. Det är kraftfullt och subversivt, säger Guy Standing medan han bläddrar i sin nya bok och citerar graffitimålningar från los indignados i Spanien för att sammanfatta varför prekariatets visioner är 2010-talets systemkritiska kraft:
– Det värsta vore att gå tillbaka till det gamla.

Ekim Caglar

Debattartikel i SVT Debatt om händelserna i förorterna

/ EC / Lämna en kommentar

En debattartikel om lika medborgerliga rättigheter för alla oavsett kön, klass och etnicitet räcker tydligen för att få fart på hundratals kommentarsfältsriddare. Synd att poängen missas i jakten på syndabockar eftersom grundperspektivet, att vi är medborgare och inte kunder, i slutändan gynnar majoriteten. Vår huvudfiende är nedskärningarna och den inhumana ekonomiska politiken, inte andra folkgrupper, helt enkelt.

________________________

Att leta syndabockar löser inte grundproblemet

Efter upploppen 2005 i Paris besökte några av oss i organisationen Varken hora eller kuvad staden och dess förorter där vi diskuterade integration, jämställdhet och antirasism. Det rådande samhällsklimatet oroade oss. Vi såg tydliga paralleller till vad som höll på att ske i svenska storstäders förorter. Vi påpekade redan då den tickande bomb som fanns i våra förorter. Tyvärr fick vi och många andra rätt.

Gällande lagar och regler för ett rättssamhälle bör de följas när det gäller de senaste dagarnas händelser. Det har höjts röster som kräver krafttag mot vad som skett i Husby. Men vilken sorts krafttag? Att tillämpa och följa rättstatens principer, det vill säga gripa och utkräva ansvar av de personer som gjort sig skyldiga till vandalisering, löser dock inte de problem i området som är upphovet till upploppen.

Att enbart leta efter förövarna under upploppen innebär man prioriterar att peka ut syndabockar. Det innebär att man förtränger eller struntar i hur verkligheten ser ut i våra storstäders förorter, att man bortser från den höga arbetslösheten, den allt snabbare sociala nedrustningen, den försämrade sjukvården och en bostadspolitik som leder till fördjupad segregation och förslumning. Vårdcentralerna är få i förorten men desto fler i Stockholms innerstad. Utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagen har medfört spekulation rörande boenden när det rör sig om något som borde vara en social rättighet. Utförsäljningen av sjukhus och skolor har inneburit svindelaffärer och för skolornas del till lärarbrist och utarmning när det gäller pedagogiska resurser.

Om man verkligen vill komma åt roten till det onda handlar det om gamla synder som inleddes för decennier sedan.

Sociala utmaningar möttes med nedskärningar inom skola vård och omsorg. Detta inleddes redan under socialdemokratiska regeringar men de har förvärrats och fördjupats under det borgerliga styret som kompletterat den med privatiseringar och utförsäljningar för att kunna sänka skatter.

Det som hänt nu är varningssignal om att det finns starka sociala spänningar i det svenska samhället som inte kan avhjälpas med polisingripanden utan kräver en helt annan politik än den som förts gentemot storstädernas förorter. Det går inte längre att förtränga vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Det går inte att lita på att (den sällan ifrågasatta) marknaden klarar av dem. För det gör den inte. Tvärtom.

Integrationspolitiken måste syfta till att ge alla ett fullständigt medborgarskap i den meningen att alla behandlas lika oavsett kön, klasser och etnicitet. Vi är medborgare, inte kunder vars plånbok, kön eller hårfärg ska styra våra förutsättningar i samhället!

Det finns en rad olika hinder som gör att de medborgerliga fri- och rättigheter som erkänns genom konventioner och lagstiftningar i minskande grad praktiseras i verkligheten. Klassklyftorna vidgas. Löneskillnaden mellan könen ökar. Främlingsfientliga krafter är på frammarsch.

Utmaningen nu består i att man unga människor i förorten idag måste ges möjlighet att klara av skolan så att man kan skapa sig en försörjning, förmå föräldrarna att ta del av barnens problem och upphäva diskriminering på arbetsmarknaden, bekämpa patriarkala strukturer som förtrycker unga kvinnor och få dem alla att delta i formandet av det svenska samhället. Och då räcker det inte enstaka projektbaserade satsningar eller olika ”krafttag” mot våld. Det handlar om att åter ge unga förtroende för det samhälle som har svikit dem.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad
Ekim Caglar, styrelsemedlem Varken hora eller kuvad

Europas kulturhuvudstad en historisk plats fattigare?

/ EC / Lämna en kommentar

Istanbul är 2010 års kulturhuvudstad. Men den klassiska biografen Emek Sinemasi (Arbetets bio) riskerar att gå förlorad på grund av en planerad rivning till förmån för nya affärer i Beyoglu, i centrala Istanbul. Detta skulle innebära att Istanbul blir drygt 900 biografplatser fattigare, samtidigt som en del av den turkiska filmkulturen försvinner.

De senaste dagarna har protester mobiliserats för att få regeringen att tänka om i frågan. Bland de deltagande återfinns kända ansikten som Güven Kirac och Tuncel Kurtiz, som en gång i tiden var verksam i Sverige. Ett kul inslag var att fotbollslaget Besiktas’ ultrasgrupp Carsi också deltog i de demonstrationer som lockade tusentals deltagare i Istanbul. Protesterna uppges för övrigt vara de största i kultursammanhang sedan 1970-talet.

Om solidaritetsmanifestationen för TEKEL-arbetarna den 20 februari

/ EC / Lämna en kommentar

Det har gått närmare en vecka, men det är inte förrän nu jag själv sett lite bilder och en rapport på turkiska om vår solidaritetsmanifestation (i 15 minusgrader!) för TEKEL-arbetarna i Turkiet. Här finns den.

Pressmeddelandet som skickades ut: 

Solidarisera med de turkiska arbetarna
Sedan i december pågår en av de mest omfattande fackliga konflikterna i Turkiet. Sedan det förra sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL lagt ner en betydande del av sin verksamhet har 12 000 arbetare slängs ut från fabrikerna till att välja mellan arbetslöshet och tillfälliga, osäkra anställningar under den så kallade 4 c-lagen. Anledningen till detta är privatiseringen av TEKEL och de mest kritiska fackförbunden är Turk-Is, DISK och KESK.  

Protesterna har varit många och landets sex största fackliga konfederationer har sedan starten av konflikten arbetat hårt för arbetarnas rättigheter. Manifestationer utanför det största fackförbundet Turk-Is’ lokaler har ägt rum sedan december och aktiviteterna nådde sin kulmen när tiotusentals arbetare gick ut vad som i det närmaste var en generalstrejk de 4 februari, där arbetsvägran och demonstrationer ägde rum på 81 platser i landet. Under tiden har även hungerstrejker, där hundratals arbetare deltar, ägt rum i sådan omfattning att flera har hamnat på sjukhus på grund av dåligt hälsotillstånd.

Konflikten tycks vara olöslig trots fackförbundens uppmaningar om en dialog med regeringen. Det styrande AKP, med Recep Tayyip Erdogan i spetsen, har med all tydlighet visat att inga eftergifter kommer att äga rum. Vid en presskonferens i Ankara kallade Erdogan fackens protester för ”orättfärdiga” och ”ideologiska”. Strejkens och konfliktens betydelse har successivt ökat i och med att AKP:s marknadsliberala ekonomi, de kränkta fackliga rättigheterna och tidigare våldsamma ingripanden mot arbetare under exempelvis förstamajdemonstrationer och IMF-protester har gjort regimen alltmer impopulär.

Att konflikten utmanar regeringen gör att drastiska åtgärder från regeringens sida kan väntas. Regeringen har lovat att ”ingripa” mot arbetarna i slutet av februari. Detta betyder med stor sannolikhet att protesterande arbetare med våld kommer att tas bort från gatorna, samtidigt som deras krav inte beaktas. Med bakgrund av detta ber vi alla demokratiska krafter att solidarisera sig med TEKEL-arbetarna. Solidaritetsarbetet har innefattat exempelvis en rad vänsterpartier i Europa, samt Europeiska vänsterpartiet, venezolanska arbetare och stora fackliga organisationer som ETUC och IUF.
Vår förhoppning är att dessa viktiga insatser även ska innefatta facken och de politiska rörelserna i Sverige. Den 20 februari har proklamerats som den stora solidaritetsdagen för TEKEL-arbetarna och stora demonstrationer väntas i huvudstaden Ankara under parollen ”Vinner TEKEL-arbetarna, vinner folket”. Den dagen ska arbetarna veta att även vi brinner för deras kamp. Därför ska vi också demonstrera för att stödja Tekel-arbetarnas kamp 

Svensk-turkiska kultur- & konstföreningen
Kulturcentrum för Aleviterna i Sverige

Svensk-Turkisk Solidaritets- och Kulturförening

Osman Baydemirs TEKEL-förslag

/ EC / 4 kommentarer

Som bekant pågår en av de största fackliga konflikterna i mannaminne i Turkiet. Arbetarna vid sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL har blivit uppsagda i tiotusental och regeringen har visat sin ovilja att agera efter de krav som facken ställer. Det genomförs manifestationer, arbetsvägran och hungerstrejker utan att något egentligen går framåt i förhandlingarna. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogan lovar att ”ingripa”. Med stor sannolikhet kan de protesterande arbetarna som samlas utanför fackens kontor bli bortplockade med våld. Nåja, så långt är allt som vanligt; de radikala facken DISK och KESK bidrar till att det gula fackförbundet Turk-Is, som initierat protesterna, inte vågar backa ur, medan situationen är låst i dialogen med regeringen.

I dagarna har BDP-politikern, Diyarbakirs borgmästare, Osman Baydemir kommit med sitt förslag för att lösa arbetarnas situation och regeringens nyliberala politik. Han föreslår att Turkiets kommuner tar ett större ansvar i att åter sysselsätta de uppsagda arbetarna. Genom att peka på att det finns runt 2500 olika kommunala styren menar han att man helt enkelt kan sprida ut de 12 000 arbetarna som blivit av med jobben vid TEKEL. Baydemir manade vidare till fortsatt dialog och menade att lösningar kan vara i sikte bara regeringen visar mer välvilja. Han menar också att hans kommun Diyarbakir med glädje ställer upp i att ta smällen av avregleringarna av TEKEL.

Utspelet är naturligtvis väldigt solidariskt och allt som kan täcka upp för den situation arbetarna har hamnat i är nyttigt. Men samtidigt lyser systemkritiken och förmågan att kritisera stora delar av regeringspartiet AKP:s ekonomiska politik med sin frånvaro. Lösningen på nyliberalism blir här att skyffla omkring arbetslösa till arbeten, istället för att säkra trygga arbetsvillkoren för landets arbetare. I egenskap av en av de få socialdemokraterna i den turkiska politiken framstår Baydemir ändå, trots tillkortakommanden i grundläggande lösningar, som en frisk fläkt i en konflikt som behöver fler vänner som honom.

Strejk utmanar turkisk regering

/ EC / 3 kommentarer

Stor artikel i Flamman om TEKEL-strejken.

Anledningen till konflikten, som började i december, är privatiseringen av Tekel som inneburit att arbetare fått sparken när fabriker börjat läggas ner. De drabbade har erbjudits tillfälliga jobb med osäkra anställningar och lägre lön. Valet står mellan att bli arbetslösa eller att få tillfälliga jobb med inskränkta rättigheter.
Aktionerna tappade kraft då mindre fackförbund drog sig ur inför den 4 februari. Detta beror främst på att arbetarna står mot AKP-regeringen, som satt hård press mot både facken och sympatisörer. I Ankara hotade guvernören Kemal Önal bland annat med att aktionerna var ”illegala” och att de som stödde strejken kunde ”räkna med konsekvenser”.
Facken har svarat att aktionerna ligger i linje med konstitutionen och påminde allmänheten om att Turkiet har fällts i Europadomstolen för mänskliga rättigheter för överträdelser i liknande fall.

Läs hela här.

Om Palme och socialdemokratin i Tvärdrag

/ EC / Lämna en kommentar

Den som läser den socialdemokratiska tidningen Tvärdrag kan ta del av en kritisk essä om socialdemokratin under och efter Olof Palme. Underlaget för texten har varit en bok där Olof Palme, Bruno Kreisky och Willy Brandt diskuterar den demokratiska socialismen.

Tidningen rekommenderas även för folk som står vänster om socialdemokratin. Mitt eget bidrag i det här numret vittnar om den ideologiska bredd, inte minst åt vänster, Tvärdrag erbjuder.

Reklam för det nya numret här.