Erdal Eren (25 september 1964 – 13 december 1980)
Vänsteraktivisten Eren, 16 år, hängdes av Kenan Evrens militärjunta.
”Inte hänga dem? Är det bättre att mata dem?” frågade Evren. Människoföraktet fick ett ansikte.
31 år senare går mördarna fortfarande fria. Kvar finns ett sår som aldrig vill läka.
Deniz Gezmiş (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Yusuf Aslan (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Hüseyin İnan (f. 1949 – d. 6 maj 1972)
Därför. Särskilt känslosamt är det i år på grund av Halit Çelenks bortgång häromdagen. Çelenk var de tre revolutionärernas advokat och en mycket omtyckt figur i vänsterkretsar i egenskap av försvarare av de aktivister som kom att hängas den där dagen för exakt 39 år sedan.
Läs gärna EMEP:s artikel från 2009 som beskriver historien om de tre avrättade.
Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i
Fikri Sönmez
Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.
Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.
Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid
Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president
tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.
I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.
Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.
Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.
När han fick för sig att berätta om området Talimhane visste han att det bara var några hundra meter kvar till Taksim-torget där jag skulle av. Därför passade han på att peka rakt upp mot det berömda taket på hotellet Marmara. ”Det var därifrån de sköt ner mot folkmassorna. Många dog”.
Jag visste naturligtvis om historien och taxichauffören själv hade med all sannolikhet åkt förbi just denna plats ett tiotal gånger per dag i många år utan att behöva tänka på det, men vissa minnen suddas inte ut. Han berättar inte om den berömda statyn, till minne av befrielsekriget, på platsen. Inget om turistattraktioner. Än mindre om rekommenderade restauranger. Han berättar om slakten på över 30 socialister på första maj 1977, vilken brukar kallas ”den andra blodiga söndagen” i den turkiska historien.
Nyss hemkommen från en vistelse i Istanbul är jag än mer övertygad om att det alltid kommer att kännas på det här sättet. För varje plats som bär på storslagna historier vrids hjärtat om för att det även finns minnen och öppna sår som värker. Kanske är det därför man älskar Istanbul. Man behöver inte vara romantisk för att åtminstone förstå att detta är en definitiv källa till fascination.
Det blev lätt patetiskt vid ett av mitt favoritstråk för att köpa böcker, på väg mot Istanbuls universitet från marknads- och butiksområdet som börjar vid Eminönü och slutar där jag befinner mig. Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. ”Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”. Det är inte ens någon logisk och träffsäker metafor och färden fortsätter med Beyazıt-torget. Platsen är betydelsefull och synen magnifik.
Beyazıt är blott en liten del av Istanbul, men den har kommit att bli speciell för sin historia i modern tid. Kanske är det ett sammanträffande att den marxistiska världspoeten och legenden Nazım Hikmet redan 1960 skrev en dikt om den dödade aktivisten Turan Emeksiz här på Beyazıts
torg. Mer skulle komma.
Ibland är det som att få en kniv i hjärtat vid blotta tanken på denna, en av mina favoritplatser. Idag är det nämligen årsdagen av den så kallade blodiga söndagen (Kanlı Pazar) som inträffade 1969 vid Taksim, men som startade vid Beyazıt-torget. Det var en vändpunkt eftersom morden på vänsteraktivisterna Turgut Aytaç och Duran Erdoğan blev ytterligare ett bevis för att stat och reaktionära krafter kunde samarbeta i kampen mot en växande vänster som denna dag hade samlats till en antiimperialistisk demonstration. Bakgrunden till denna skamfläck i historien går att läsa här.
Som om detta inte var nog är Beyazıt också den plats där Turkiets ’68-vänster fick en av sina första stupade kamrater, när Taylan Özgür sköts i huvudet på platsen, något jag nämnde i Gaudemaus nyligen.
Och det här är bara några av många exempel på när historien känns i hela kroppen när man går genom det alltigenom mäktiga Istanbul – städernas stad där varje liten detalj kan ge ändlös glädje, men också förtvivlad sorg.
”Sorarlar bir gün sorarlar…” – Ruhi Su
Den 1 februari är det exakt 32 år sedan Abdi İpekçi mördades av den djupa staten. Redan idag minns vi en annan mördad journalist, Uğur Mumcu, som gick i İpekçis fotspår genom att avslöja oegentligheterna och terrorn skapad av den antikommunistiska kontragerillan. 18 år har gått sedan Mumcus bil sprängdes och en av de mest pålitliga progressiva krafterna inom journalistkåren tystades. På något annat sätt hade det inte gått. Trots tortyr under 1971-juntan och hot genom hela sitt yrkesliv vek han aldrig ner sig.
Än idag vet man inte med säkerhet om vem som ligger bakom dådet. Det har ryktats om CIA, JITEM, den djupa staten/Ergenekon och islamistgrupper – Mumcu granskade själv alla dessa mörka krafter. Kanske var det en kombination av flera. Men förlora gjorde vi oavsett. Och det var inte bara hans närmaste som förlorade, utan alla som ville att Turkiet skulle vara en modern, sekulär och demokratisk stat.
Orden tillhör Kenan Evren och riktade sig mot dem som motsatte sig avrättningen av politiska aktivister under 1980-juntan. Ett av offren var den då 16-årige marxisten Erdal Eren.
Nej, Evren. Ni matade inte någon under juntan. Ni hängde. Men Erdal lever kvar ändå, bland annat genom att få skolor döpta efter sig av aktivister. En liten tröst när rekordslakten 1980 nyligen firade 30 år.
När hundratals aleviter slaktades av religiösa fascister i Maraş 1978 jobbade vänstern och progressivt sinnade för att något liknande aldrig skulle hända igen. Dersim/Tunceli fanns redan i minnet och att barn och kvinnor var extra utsatta visade på det absurda med de högerextrema fanatikernas utbrott. Min mamma, själv alevit, brukar berätta om stämningen i Turkiet strax efter massakern i Maraş. Hur främmande människor tror att inga aleviter finns i närheten och hyllar massmorden. En sådan episod ägde rum på ett tåg på den turkiska landsbygden strax efter slakten. Då många turkiska namn bär på kulturella, religiösa och politiska identiteter trodde sig det nyfunna sällskapet ha hamnat i en tågkupé med ickealeviter. Berättelsen tycktes aldrig ta slut.
Att de hade slaktat vilt.
Att de borde ha varit med.
Att blodet bokstavligen flöt på gatorna.
Att man borde ha utrotat resten också.
Sådant gick att höra. Att staten eller högern skulle ha lärt sig en läxa när allt hade spårat ur hade varit för mycket begärt. Inte konstigt att det som inte fick hända igen skedde 1993. Den 2 juli i Madimak-hotellet tände religiösa fundamentalister en eld för att bränna inne alevitiska intellektuella som samlats i Sivas för att anordna en kulturfestival. Ett i princip obefintligt polisingripande säkerställde att dödsfall skulle ske. 35 personer dog. Världskända författare som Aziz Nesin klarade sig med nöd och näppe ut. Folksångaren/poeten, och tillika nära vän till min pappa, Nesimi Çimen fångades av lågorna och fanns bland dödsoffren. Massakern är ett öppet sår – för inte kan väl människor brinna som tändstickor och glömmas bort? Och vem kan lova att detta inte kommer att ske igen när fundamentalisterna idag knappast är svagare än 1993? I Gazi slaktades fler aleviter 1995. Frågan är vem eller vilka som tänker sätta punkt för alla de liv som gått åt.
Sivas brinner fortfarande i våra hjärtan. De skyldiga har inte ställts inför svars och reaktionära krafter har fortfarande inte gjort aleviter till sina jämlikar. Sivas och Maraş kommer är därför aktuellt.
Det enda som kan dämpa sorgen är försoning och upprättelse. Ett steg i rätt riktning är att göra Madimak-hotellet till ett museum. Låt detta aldrig få ske igen.
Läs mer om aleviters aktuella krav här.
Varför arresteras 30 fackliga aktivister från KESK, däribland flera ur ledarskapet, tror ni? Att delta vid ett 
arrangemang för att hedra den gamla revolutionären Mahir Çayan (högertolkning av hans rörelse THKP-C här) och Güler Zere räcker tydligen som brott, trots dessa personers kamp för demokrati, jämlikhet och socialism – värden som Turkiet än idag är i behov av. Till råga på allt är det antiterrorstyrkor som arresterar. Aktivisterna tycks ännu inte vara släppta och KESK har under flera dagar ordnat aktiviteter, med bland annat sittstrejker, för att protestera mot behandlingen.
I det dagliga nyhetsflödet glöms fackförbunden i Turkiet bort. Talar man om bristen på demokrati i landet är det en bra ände att börja i, inte minst efter de senaste dagarnas händelser. För förtrycket mot fackförbunden är systematiskt och de senaste åren har tusentals aktivister och ledare fått smaka på statens repression. Det finns en enklare förklaring – under DISK:s fackliga ledarskap har arbetarrörelsen fått nytt självförtroende och på allvar börjat utmana regeringen. 1 maj-turerna var den senaste stora segern. Så när människor tröttnat på AKP:s nyliberala ekonomiska politik och fler får sympatier för facken, inte minst efter TEKEL-arbetarnas strid, är regeringen illa tvungna att använda sina trubbiga, antidemokratiska verktyg för att trycka ner arbetarrörelsen.
Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.
I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.
Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.
Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.
Vila i frid Ali och Duran.
Du går på universitetet och upptäcker att en skum person filmar och fotograferar studenterna. Du går fram och frågar vem han är och upptäcker att han är nervös och har något att dölja. Allt tyder på att personen olagligen vistas på universitetet i syfte att samla in information till polis eller militär om vänsteraktiviteter. Du överlämnar honom till rättväsendet. Som inte gör någonting åt saken.
Några månader senare omhändertas ett tiotal elever på grund av misstankar om att de ingår i en socialistisk studentförening. Fem skickas till så kallade F-typsfängelser, högsäkerhetsanläggningar som skulle göra alla auktoritära ledare i världen gröna av avund. Och bland bevismaterialet och anklagelserna om illegal politisk verksamhet finns följande punkter:
– Medlemskap i den fullt lagliga fackliga organisationen Genc-Sen.
– Deltagande vid förstamajfiranden.
– Att ha skrivit ”revolution” (Devrim) på en idrottsläktare på universitetet.
– Deltagande vid fackliga demonstrationer.
– Att ha skanderat ”det är kris” (Kriz var kriz) vid en manifestation, om finanskrisen.
– Innehav av en rad böcker, ex. Det kommunistiska manifestet, en Marx-biografi och Mahir, Deniz, Ibo (en av mina favoritböcker, köpt helt lagligt i centrala Istanbul!)
Den rättsliga processen fortsätter och 16 studenter riskerar hårda straff, med fängelsedomar i upp till 13 år.
Att detta är helt sjukt behöver väl knappast påpekas. Och att detta inte nämns i större medier, varken i Turkiet eller omvärlden är heller inget nytt. Att det inte uppmärksammas i Turkiet är normalt. Det är snudd på vardagsmat. Men progressiva i Sverige och övriga Europa har ett ansvar. För bristen på demokrati drabbar inte bara landets sydöstra del. Men av någon anledning lyfter få vänsterpolitiker övergrepp som drabbar vänstern i Ankara, Istanbul eller andra områden i centrala eller västra Turkiet.
Min besvikelse är dubbel och rör inte bara studenterna, men även TEKEL-arbetarna som kämpar för sina fackliga och mänskliga rättigheter med hungerstrejker och arbetsvägran. Mer om det kommer i morgondagens Flamman! Jag sätter en hundring på att ingen vänsterpolitiker lyfter ett finger för arbetarna före artikelns publicering, trots att konflikten har pågått sedan i december och att många försökt lyfta problemet. Sätter någon emot?
källa: Turnusol
Läs även Det kommunistiska manifetet – ett bevis för brott i Turkiet
Ekim Çağlar 
