Om Süleyman Celebi och de turkiska facken i Arbetaren

Artikeln om den nyligen skjutne fackledaren Süleyman Celebi, fackförbundet DISK och Turkiets situation i största allmänhet publicerades i veckans Arbetaren.

DISK, Revolutionära Arbetarfackens Konfederation, är det mest inflytelserika radikala fackförbundet i Turkiet. DISK bildades 1967, och Çelebi som har varit politiskt aktiv sedan 1960-talet och även har suttit i fängelse för sitt fackliga arbete, menar att DISK har en viktig roll i det turkiska samhället av flera skäl.
– Vi är inte ett fackförbund av enbart ekonomiska skäl. Vi har ett ansvar att ge förtryckta en röst. DISK arbetar även för demokratin, därför kan man inte säga att vi bara bedriver ett klassiskt fackligt arbete, säger han.

Läs allt här.

40 år sedan mordet på Taylan Özgür

n725461211_1956561_800

Beyazit, ISTANBUL.
Platsen där vänsteraktivisten Taylan Özgür mördades 23 september 1969. Taylan var studerande vid ODTÜ-universitetet i Ankara och var 22 år när han dödades. Än idag mörkas fakta kring vad som hände för 40 år sedan, men allt pekar på att det var poliser som sköt ner honom.
Mordet på Taylan blev en milstolpe. 68-rörelsen blev mer militant och den växande styrkan i vänstern skulle leda till att en militärjunta installerades 1971.
Varken glömt eller förlåtet.

Varken glömt eller förlåtet

När hela världen, med rätta, lyfter fram statskuppen mot Salvador Allende i Chile den 11 september 1973 lyser andra historiska militära maktövertaganden med sin frånvaro i debatten. Men militärjuntan från 12 september 1980 som  innebar att Kenan Evren installerades som landets ledare är varken glömd eller förlåten.

Evrens meritlista efter statskuppen 1980:
– 650 000 gripna
– 230 000 politiska domar
– Varav nästan 100 000 personer dömdes för medlemskap i politiska rörelser
– 517 avrättningsdomar
– 50 genomförda avrättningar
– Varav en av de avrättade var kommunisten Erdal Eren, 17 år.
– 300 ouppklarade mord som staten troligen stått för
– 171 döda under tortyrförhör
– 299 döda i fängelser
– 14 döda i hungerstrejker
– 14 000 indragna medborgarskap
– En odemokratisk konstitution (som ännu används)

Uppfriskande protester mot sjuk juntaledare i Turkiet

Protester mot Evren

Protester mot Evren

1980-juntans ledare Kenan Evren är ständigt aktuell, trots att han sedan länge dragit sig tillbaka från politiken. Anledningen är att han fortfarande går fri trots alla vidriga brott han begått som landets ledare mellan 1980 och 1983. Nu, 92 år gammal, är han sjuk och vänstern mobiliserade snabbt protester utanför sjukhuset där han ligger. Bland de deltagande partierna fanns ÖDP, som syns på bilden till höger. Och parollerna som ekade bör alla demokrater skriva under på; ”Inte fly, du ska stå till svars”, ”Mördaren Evren ska ställas inför rätta!” och ”Evrens sladd ska dras ut av revolutionärerna!”.

Och visst är det en ärlig önskan om att Evren ska tillfriskna så att han kan ställas inför rätta. Men frågan är om det inte är lika bra att låta honom gå mot den sista vilan med tanke på att det turkiska rättssystemet inte är tillräckligt starkt och progressivt, ett problem även regeringspartiet AKP lider av, för att kunna göra upp med landets mörka förflutna.

Evrens meritlista efter statskuppen 1980:
– 650 000 gripna
– 230 000 politiska domar
– Varav nästan 100 000 personer dömdes för medlemskap i politiska rörelser
– 517 avrättningsdomar
– 50 genomförda avrättningar
– Varav en av de avrättade var kommunisten Erdal Eren, 17 år.
– 300 ouppklarade mord som staten troligen stått för
– 171 döda under tortyrförhör
– 299 döda i fängelser
– 14 döda i hungerstrejker
– 14 000 indragna medborgarskap
– En odemokratisk konstitution (som ännu används)

Tusen erfarenheter och ett hem rikare

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.