socialism

Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

/ EC / 2 kommentarer

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.

Uppsats och seminarium om populism och Nederländerna

/ EC / 1 kommentar

Bättre sent än aldrig som man säger. I samband med det nederländska valet nyligen gjorde Arbetarrörelsens tankesmedja en satsning genom att publicera en skrift Vart går Europa? Om politik, populism och socialdemokratins återkomst i Nederländerna och arrangera ett seminarium om valresultatet där jag själv deltog tillsammans med Tommy Svensson från A-smedjan och Torsten Nilsson, journalist och expert på nederländsk politik.

Som bekant var valet intressant på grund av utvecklingen på vänsterkanten. Arbetarpartiet (PvdA) stod för en imponerande återkomst i valrörelsen, medan den radikala vänstern i Socialistiska partiet (SP) gjorde ett sämre val än väntat jämfört med opinionsmätningarna. Då min egen masteruppsats i statsvetenskap handlar om SP:s förhållande till populismen fanns det en hel del att diskutera. Partier med populistiska förtecken kan uppfattas som sympatiska av stora väljarskaror, samtidigt som det (särskilt under kristider) är svårt att välja oprövade kort i stor omfattning när det väl är valdag. Visst är kriser gynnsamma för systemkritiska partier. Men det räcker inte för att vinna val. Detta var en av anledningarna till att SP inte nådde hela vägen fram. Sannolikt har dessutom partiledaren Emile Roemer helt rätt när han hänvisar till att SP föll på att man inte lyckades övertyga väljarna om partiets regeringsduglighet. Valresultatet är dock knappast ensidigt negativt för SP. I skriften om Nederländerna skriver jag:

Faktum är att ett väljarstöd runt tio procent kan visa sig vara idealiskt för att stärka legitimiteten som ett trovärdigt alternativ, samtidigt som partiet kan behålla utgångspositionen som en proteströrelse utanför det traditionella politiska etablissemanget. SP:s framtida utveckling avgörs av partiets förmåga att bedriva en lika aktiv och effektiv politik på alla nivåer även i fortsättningen.

Det återstår att se om detta stämmer. Tills vidare kan ni läsa uppsatsen Socialistiska partiet i Nederländerna och den sällsynta populismen från vänster – en fallstudie om ni undrar varför SP kan betecknas som populistiskt. Där och i Vart går Europa? argumenterar jag även för att det finns goda skäl att på allvar börja tala om en populistisk vänster i Europa.

Nytt försök – samtal om valet i Nederländerna

/ EC / Lämna en kommentar

Lunchseminarium och färsk rapport om S-framgången i Holland:

Exemplet Holland mitt i eurokrisen

Välkommen till lunchseminarium på Arbetarrörelsens tankesmedja om politik och ekonomi i Europa utifrån exemplet Holland, ett land som präglats av stark eurokritik och såväl höger- som vänsterpopulism. Valet blev dock inte den framgång holländska Vänsterpartiet räknat med. Även främlingsfientlige Geert Wilders misslyckades.
Frilansjournalist Torsten Nilsson, kännare av nederländsk politik, presenterar en analys den politiska situationen i Nederländerna efter valet den 12 september. Ekim Caglar, Palmecentret, som skrivit magisteruppsats om populism och A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson kommenterar situationen i Europa mot bakgrund av eurokrisen och det holländska exemplet.

Samtalsledare: Tommy Svensson.

Plats: Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusgatan 16, 3 tr, vid Norra Latins skolgård i Sthlm.
Tid: Tisdag 25 september, kl 11.30-13.00.
Vi bjuder på lätt lunch.

Anmälan: info@ts.lo.se

[Obs! Inställt!] Samtal om det nederländska valet

/ EC / Lämna en kommentar

Samtalet inställt p.g.a. sjukdom. Nytt datum kommer snart!

På fredag talar jag om nederländska Socialistiska partiets förväntade framgångar och rörelsens förhållningssätt till populistisk politik. Kom förbi, ät lite frukost och lyssna på ett politiskt samtal!

_______

Ödesval i Nederländerna i eurokrisens spår

Den 12 september hålls nyval i Nederländerna. Valet ser ut att bli en framgång för eurokritiska partier, framför allt Socialistiska partiet (V:s motsvarighet) som kan bli landets största parti. Valet kan få stor påverkan på eurosamarbetet.

Frilansjournalist Torsten Nilsson, kännare av nederländsk politik, presenterar en analys av läget inför valet.

Ekim Caglar, Palmecentret,  som skrivit magisteruppsats om Socialistiska partiet, och A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson kommenterar.

Välkommen till vårt frukostseminarium fredagen 31 augusti 9.00-10.00.

Frukost serveras från 08.30.

Plats är A-smedjans kansli, Barnhusgatan 16, vid Norra Bantorget i Stockholm.

Anmälan till info@ts.lo.se senast 30 augusti.

Arbetarrörelsens tankesmedja http://www.a-smedjan.se Tommy Svensson Kommunikationschef 0709 54 90 00 08 796 25 27 tommy.svensson@ts.lo.se

Ett liv på vänsterkanten (farväl Metin Kurt)

/ EC / Lämna en kommentar

”Jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare” var ett uttryck som satirikern Aziz Nesin ofta tillskrev apolitiska personer. I den turkiska kontexten finns det dock ett lysande undantag, Galatasarays legendariske vänsterytter Metin Kurt. Efter en tids sjukdom gick Kurt bort igår, 64 år gammal. Därmed är vänsterfotbollen också en profil fattigare.

Metin Kurt

Metin Kurt

Metin Kurt var sin generations rebell. Som en offensiv kraft i landslaget (26 landskamper mellan 1968-1975) och Galatasaray var hans plats däremot aldrig ohotad. Kurts politiska aktivitet renderade i en rad disciplinära åtgärder, och i en del fall i rena häxjakter. Metin var socialisten som spenderade ett helt liv på vänsterkanten. Otymplig både för sina ideal och sin snabbhet. Han strejkade för fotbollsarbetarnas rättigheter i syfte att stärka amatörspelarnas status, bekämpade användningen av dopning med hänvisning till klubbledningarnas girighet på bekostnad av spelarnas hälsa, bildade fackföreningar för idrottsutövare och var vid en period aktiv som politisk sportjournalist. Men framförallt var han symbolen för en annan (fotbolls)värld.

Mot slutet av sitt liv var Metin aktiv i Turkiska kommunistpartiet (TKP) och kandiderade i parlamentsvalet ifjol på partiets listor. Han deltog även regelbundet vid arrangemang mot den moderna fotbollen. Idag blir vänstergrupper allt synligare på Galatasarays läktare, inte minst genom ultrasgruppen TekYumruk. Dessa supportrar har mist en aktiv kamrat och en gammal idol. Därför är det med stor sorg som stafettpinnen nu har överlämnats.

Kommentarer kring repressionen mot fackligt aktiva i Turkiet

/ EC / 3 kommentarer

71 personer arresterades i veckan, i något som får medeltida häxjakter och inkvisitionen att framstå som en tebjudning. Arbetaren uppmärksammade detta och gjorde en intervju med mig för att reda ut begreppen.

Varför vill regeringen tysta fackföreningen Kesk?

– Enligt Kesks generalsekreterare Ismail Hakki Tombul beror arresteringarna på två saker. Dels menar han att det är en hämnd för en strejk Kesk genomförde den 21 december. Strejken var en protest mot en ny konservativ utbildningsreform som bland annat tillåter yngre elever att välja religiösa kurser. Och dels är Kesk en obekväm röst i frågor som rör olika minoriteters rättigheter. De förespråkar bland annat en fredlig lösning på kurdfrågan.

Resten av intervjun går att läsa här.

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

/ EC / Lämna en kommentar

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Varför det smärtar den 6 maj

/ EC / 24 kommentarer

Deniz Gezmiş (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Yusuf Aslan (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Hüseyin İnan (f. 1949 – d. 6 maj 1972)

Därför. Särskilt känslosamt är det i år på grund av Halit Çelenks bortgång häromdagen. Çelenk var de tre revolutionärernas advokat och en mycket omtyckt figur i vänsterkretsar i egenskap av försvarare av de aktivister som kom att hängas den där dagen för exakt 39 år sedan.

Läs gärna EMEP:s artikel från 2009 som beskriver historien om de tre avrättade.