Skräddaren som byggde socialismen

Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i

Fikri Sönmez

Fikri Sönmez

Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.

Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.

Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.

I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.

Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.

Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.

Blodiga söndagen och ett torg fullt av döda att minnas

När han fick för sig att berätta om området Talimhane visste han att det bara var några hundra meter kvar till Taksim-torget där jag skulle av. Därför passade han på att peka rakt upp mot det berömda taket på hotellet Marmara. ”Det var därifrån de sköt ner mot folkmassorna. Många dog”.

Jag visste naturligtvis om historien och taxichauffören själv hade med all sannolikhet åkt förbi just denna plats ett tiotal gånger per dag i många år utan att behöva tänka på det, men vissa minnen suddas inte ut. Han berättar inte om den berömda statyn, till minne av befrielsekriget, på platsen. Inget om turistattraktioner. Än mindre om rekommenderade restauranger. Han berättar om slakten på över 30 socialister på första maj 1977, vilken brukar kallas ”den andra blodiga söndagen” i den turkiska historien.

Nyss hemkommen från en vistelse i Istanbul är jag än mer övertygad om att det alltid kommer att kännas på det här sättet. För varje plats som bär på storslagna historier vrids hjärtat om för att det även finns minnen och öppna sår som värker. Kanske är det därför man älskar Istanbul. Man behöver inte vara romantisk för att åtminstone förstå att detta är en definitiv källa till fascination.

Det blev lätt patetiskt vid ett av mitt favoritstråk för att köpa böcker, på väg mot Istanbuls universitet från marknads- och butiksområdet som börjar vid Eminönü och slutar där jag befinner mig. Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. ”Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”. Det är inte ens någon logisk och träffsäker metafor och färden fortsätter med Beyazıt-torget. Platsen är betydelsefull och synen magnifik.

Beyazıt är blott en liten del av Istanbul, men den har kommit att bli speciell för sin historia i modern tid. Kanske är det ett sammanträffande att den marxistiska världspoeten och legenden Nazım Hikmet redan 1960 skrev en dikt om den dödade aktivisten Turan Emeksiz här på Beyazıts torg. Mer skulle komma.

Ibland är det som att få en kniv i hjärtat vid blotta tanken på denna, en av mina favoritplatser. Idag är det nämligen årsdagen av den så kallade blodiga söndagen (Kanlı Pazar) som inträffade 1969 vid Taksim, men som startade vid Beyazıt-torget. Det var en vändpunkt eftersom morden på vänsteraktivisterna Turgut Aytaç och Duran Erdoğan blev ytterligare ett bevis för att stat och reaktionära krafter kunde samarbeta i kampen mot en växande vänster som denna dag hade samlats till en antiimperialistisk demonstration. Bakgrunden till denna skamfläck i historien går att läsa här.

Som om detta inte var nog är Beyazıt också den plats där Turkiets ’68-vänster fick en av sina första stupade kamrater, när Taylan Özgür sköts i huvudet på platsen, något jag nämnde i Gaudemaus nyligen.

Och det här är bara några av många exempel på när historien känns i hela kroppen när man går genom det alltigenom mäktiga Istanbul – städernas stad där varje liten detalj kan ge ändlös glädje, men också förtvivlad sorg.

Sorarlar bir gün sorarlar…” – Ruhi Su

Att tänka på inför framtiden

Krönika publicerad i senaste Flamman
__________________________________

För övrigt är nästa rond i postvalstraumat inledd. Vi lever under en seglivad borgerlig regering och Sverigedemokraterna har tågat in i riksdagen. En besvikelse av historiska mått har börjat bli vardag. Eftervalsanalyserna är många och ofta kloka. Ibland är de mer lika Ilija Batljans mantra; att Vänsterpartiet är den stora syndabocken i det rödgröna debaclet.

Interna debatter är viktiga och är redan igång. Ofta är det dock lättast att beklaga sig över bristen på dialog och framtidshopp. Även jag har kritiska åsikter om det rödgröna samarbetet, valrörelsen och nu senast även om Vänsterpartiets framtidskommission, men i nuläget är den enskilt viktigaste vad alla kan bidra med för att underlätta en rörelse i en önskad ideologisk riktning. I valrörelsen var de borgerliga och dess trogna mainstreammedier i oväntad utsträckning inriktade på Vänsterpartiet, slagträet för att sänka de rödgröna. Det ökända kommunistkortet spelades ut och nådde inte sällan ahlmarkska nivåer. Lågvattenmärket satte standarden tidigt när Johnny Munkhammar (Aftonbladet 8 februari) menade att Vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea. När det rödgröna samarbetet är lagt på is är en hetsjakt mot vänstern inte lika attraktiv. Nästa steg har dock blivit ett sverigedemokratiskt fokus på vänstern där man själva siktar på att bli rumsrena genom att svartmåla V. Där det behövs hejas ohederliga paralleller på av borgerliga debattörer.

Det är i den kontext vänstern söker en kurs inför framtiden. I en tid då ”förnyelse” ofta flyttar vänstern högerut är det viktigare än någonsin med en rak och tydlig politik med självförtroende. Det är lätt att förstå att en borgerlig hegemoni i medier ser gillande på utflykter till höger. En mer moderat politik skulle visserligen belönas av borgerliga medier, men gjorde det på intet sätt av väljarna. Låt oss inte glömma bort det.

Min eftervalsanalys i turkiska BirGün

Ett inlägg som bara lär intressera de läsare som kan turkiska. Häromdagen publicerades min eftervalsanalys med fokus på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, med en diskussion om framtiden i den turkiska vänstertidningen BirGün. Om jag orkar drar jag en sammanfattning senare, artikeln finns på länken via PDF eftersom BirGüns hemsida lägger upp i helgen. Nu återstår bara att packa inför en påfrestande helg…

Sarsilan Isveç solunun arayifllari (Ekim Caglar) – BirGün 11 Ekim 2010

Google Translate kullanmaya gerek kalmadı, türkçe bilen okurlarım. Seçim sonrası İsveç solu üzerine BirGün’de yayınlanan makalemi okumak için linke basın. Bir kerelik de olsa bir kıyak çekelim dedik…

När folkhemmet var blåvitt

Ser att Tvärdrag lagt upp mitt IFK Göteborg-reportage på nätet. Många tänkvärda idéer från legender som Håkan Mild, Roger Gustafsson, Ruben Svensson, Bebben och Torbjörn Nilsson. Läs, läs.

Bollen är död – i alla fall som folkrörelse, tänker nog de flesta. Finns det någon
själ kvar i en sport så dränkt i pengar? På 1990-talet var Blåvitt ett undantag i
Europa. Tvärdrag sände Ekim Çaglar för att tala med folk kring IFK Göteborg för
att se om det fortfarande finns någon idealism kvar i fotbollen.

Ladda hem reportaget i sin helhet via länken.

Nationalism tunnar ut solidariteten

Krönika i det senaste numret av Flamman.

För övrigt är allas lika värde allmänt accepterat, inte minst inom vänstern. Det innebär att Obamas planerade Irak-återtåg inte imponerar om soldaterna tar en omväg hem för att kriga vidare mot afghaner. Det medför även att vi ser igenom den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogans ”solidaritet” med minoritetsfolk. Vi vet att omtanken för det turkiska folket uigurer i Kina har en nationalistisk dimension. Erdogan fördömer Kina för etniskt förtryck och folkmord, men minoriteter i det egna landet lever under fortsatt repression.
Även i vänsterns hjärtefrågor tas ibland ställning för det ena förtryckta folkets blod före andras.

Något är fel när man på Sergels torg ser hundratals personer från högergrupper hålla en tyst minut för fyra av Iran avrättade kurdiska aktivister den 9 maj, medan den femte person som avrättades vid samma tillfälle inte nämns. Avrättningarna på Kamangar, Haydarian, Hooli och Vakili är alla värda att belysa, så även den etniska dimensionen av förtrycket mot kurder. Men att baluchiern Mehdi Eslamian inte ärades tyder på att en del blod inte står lika högt i kurs som andras. De flesta manifestationer syftade till solidaritet med alla avrättade. Andra valde att enbart solidarisera sig med kurderna. Som om baluchier inte förtrycks i Iran. I pressmeddelanden och petitioner hamnade dock vänsterrörelser i samma fälla, från både svenskt och kurdiskt håll. Resultatet: fiasko i solidaritet, ovärdigt de många ickenationalistiska och progressiva kurder som kämpar.

Den enes död blev den andres bröd. Avrättningar mot alla folkgrupper fortsätter. I kampen för demokrati och respekten för minoriteter i Iran står vi alla på samma barrikad, men ibland är alla inte jämlikar. Det borde en ickenationalistisk vänster fundera på medan solidariteten givetvis fortgår. För med nationalism blir solidariteten ytterst fattig.

Fascismen vid universiteten fortsätter

Den universitetsstuderande i Muğla som sköts av polis, Şerzan Kurt, avled av sviterna från dådet. Skott i huvudet blev alltså den direkta dödsorsaken för ännu en ung aktivist.

Upprinnelsen till bråket var en politisk konflikt vid Muğla-univeristetet. Två olika studentgrupper, den ena vänster och den andra högerextrem med kopplingar till MHP, gjorde anspråk på att leda det politiska arbetet på universitet. Resultatet: bråk med hundratals inblandade och en polis som gör det jobb fascisterna kan, men slipper göra.

Vid bråk tidigare under året har sex personer skadats vid universitetet, varav tre vid knivöverfall. Och nu fick skolan sitt första dödsfall.

Vila i frid, Şerzan.

Ett steg närmare ett nytt CHP

Kemal Kılıçdaroğlu har som väntat fått stöd av en stor majoritet av de lokala CHP-organisationerna när de fått säga sitt. När CHP väljer fram en ny ledare 22-23 maj. Utmanaren till premiärminister Recep Tayyip Erdogan lär med andra ord bli denna man.


Häromdagen skrev jag om vad som kan hända då.
Och en mer än årsgammal artikel som plötsligt blivit aktuell igen.

Redan nu blåser förändringsvindarna. Cemal Özarslan, ledare i CHP:s progressiva flygel i staden Tunceli/Dersim, har redan luftat sin optimism kring partiets framtida vänstervridning och den eventuella orienteringen bort från nationalismen.

Otrohet skakar om den turkiska politiken

Deniz Baykal

Deniz Baykal

Den politiska kartan över Turkiet ändrades plötsligt när en sexfilm läckte ut. På videon kan man se CHP-partiledaren Deniz Baykal vara otrogen mot sin fru genom sexuellt umgänge med Nesrin Baytok, också hon politiker i samma parti. Det hela ledde till att Baykal avgick och CHP kommer snart att utse en ny partiledare.

Vi skippar den moraliska biten. Det är naturligtvis en rejäl tabbe att gå bakom ryggen på sin fru och ligga med andra, inte minst om partnern ser ut som Baytok. Men den viktigaste förändringen detta för med sig är utan tvekan politisk.

CHP har med korta avbrott styrts av Baykal i hela 18 år. Som en 71-årig veteran är han en av få politiker av den gamla skolan. Det innebär inte bara att man är erfaren. Dessutom har man då en känsla för en turkisk variant av det latinamerikanska begreppet caudillismo. Veteranerna vet hur man tystar den interna partioppositionen. Partiverksamheten bygger helt enkelt på att samlas under en stark ledare som sedan skickar ut direktiv från toppen, vilket fotfolket genomför. Om man vägrar? Då är man inte välkommen. Och ideologiska diskussioner? Glöm det. Mycket få politiker och partier har låtit rejält avvikande åsikter inom partiet höras och CHP är inget undantag, framförallt inte under den benhårde Baykal som i tur och ordning rensat ut socialdemokratiska falanger kring Erdal Inönü,  Murat Karayalçın/Fikri Sağlar och Mustafa Sarıgül.

Utrensningarna har både en ideologisk och en personlig aspekt. Det naturliga är att Baykal motarbetar internoppositionen för att själv kunna styra partiet. Men Baykals styre har också inneburit en kraftig nationalistisk högerförskjutning i partiets politik. Som bäst har CHP stått för en socialdemokratisk väg, vilket man gjorde under exempelvis Bülent Ecevit på 1970-talet. Och som värst har man haft militärkramande xenofober som Baykal vid makten.

Vad många progressivt sinnade i partiet har krävt i många år är en återgång till den politik som präglade rörelsen när SHP och SODEP utgjorde en naturlig vänsterfalang inom CHP. Förhoppningen har varit att även CHP-vänstern kan samlas kring uppstickarnamn som på sikt kunnat hota Baykal. Således har Murat Karayalçıns korta inhopp i CHP i lokalvalen förra året väckt hopp om en förändring. När även den kurdiskättade aleviten Kemal Kılıçdaroğlu stod för tydliga vänsteravvikelser var förändringsvindarna ett faktum. Två nya stjärnor syntes nu i CHP-himlen och båda kunde bli borgmästare, i Ankara respektive Istanbul. AKP-regeringen tog hem båda posterna och Karayalçın drog sig tillbaka, medan Kılıçdaroğlu visade sig vara alltför svag och karaktärslös för att våga säga emot den absurda nationalism som präglar CHP:s ledning. Som många säkert minns var det Kılıçdaroğlu som tyst satt och lyssnade på Onur Öymen ur CHP-eliten när han talade varmt om slakten på aleviter/kurder i Tunceli/Dersim 1938.

Eftersom Kılıçdaroğlu har anpassat sig efter ledningens linje har han kunnat stå i bakgrunden och agerat påläggskalv efter Baykal. Hans tysthet och begränsade konfliktsökanden har börjat ge frukt och nu är Kılıçdaroğlu favorit i spekulationerna om vem som tar över CHP. Om han nu får ta över partiet finns det flera olika scenarier.

1) Kılıçdaroğlu läxas upp och anpassar sig efter villkor om att Baykal-linjen måste hållas. Väljs till ledare för CHP. Partiet ändrar inte politik.
2) Baykals efterträdare blir någon utan några som helst spår av progressivitet i det förflutna. Partiet ändrar inte politik.
3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Att CHP-vänstern får syre genom en annan uppstickare är knappast troligt, så nu är det helt enkelt dags att hålla tummarna för att det blir enligt scenario nummer fyra, eller åtminstone trean. Det är långt ifrån omöjligt. För Turkiet behöver ett socialdemokratiskt parti och det finns en rad kända CHP-namn som väntar på att något sådant ska ske. Detta skulle på siktkunna gynna både den radikala fackliga rörelsen och de ambitiösa (men ännu små) vänsterpartierna.
Med stor sannolikhet skulle även CHP som parti tjäna på detta eftersom det finns en växande potential för vänsterpolitik i landet. Människor som är missnöjda med nyliberala reformer under AKP vill ha ett alternativ som bygger på annat än nationalism och Atatürk-dyrkan. Om CHP som största oppositionsparti överlåter den nationalistiska pajkastningen till högerextrema MHP kan Turkiet få ett naturligt alternativ till regeringen.

En sådan utveckling skulle gynna många redan nu intressanta processer i landet. När CHP hade en viss kurdisk politiker vid namn Ahmet Türk som ledamot i parlametet för partiet var turkar som kurder inom rörelsen exempelvis bland de första att föreslå långgående reformer för att säkra den kurdiska minoritetens rättmätiga rättigheter i landet. Denna anda fanns kvar i SHP, men blev alltmer motarbetad av Baykal med tiden. Dessutom behövs fler än ett halvhjärtat AKP i kampen mot militärens politiska makt i landet. Och kanske allra viktigast är att CHP i grunden är ett parti med en potentiellt socialistisk syn på ekonomin, tack vare traditioner av statism och tidigare socialdemokratiska tendenser.

Så nu står CHP inför ett viktigt vägskäl. Antingen en tynande tillvaro som ett misslyckat militärvänligt nationalistparti eller ett modernt och progressivt alternativ till AKP. Om det blir det senare får vi kanske tacka Nesrin Baytok eller Deniz Baykals sexualdrift för en bättre framtid i Turkiet.