Start för högerextremt fotbollslag i Turkiet (… och kampsport på köpet)

Den turkiska fasciströrelsen har som bekant alltid varit ytterst våldsam, med eller utan provokationer från vänster. För att lugna ner delar av huligannationalisterna har det högerextrema partiet MHP tagit initiativ till att starta en idrottsklubb som ska göra fotbollsspelare av potentiella attentatsmän. Resultatet är Türkgücü Ülküspor. För att inte låta traditionen av kampsport och våld inom fasciströrelsen gå till spillo har klubben även en taekwondosektion.

Att initiativet har kommit från MHP betyder knappast att våldet som präglar de högerextrema kommer att tvättas bort. Den nya satsningen bör istället ses som ett svar på en kraftig vänstersvängning på landets fotbollsläktare, där supportergrupper med Carsi i spetsen har lyft in vänsterrörelserna på arenorna och även bidragit till att göra det motsatta.

Nyuppflyttade Kardemir Karabükspor deltog i första maj-manifestationerna

Med två matcher kvar i den turkiska andraligan i fotboll är det klart att klassiska Kardemir Karabükspor, som fostrat spelare som Ibrahim Üzülmez och Hakan Ünsal, åter spelar i den högsta divisionen. Förutom att fira detta har Karabüks A-lag även passat på att delta i manifestationerna under första maj på Taksim-torget tillsammans med arbetarna. Är det månne Carsi-effekten som på kort tid flyttat den turkiska fotbollskulturen vänsterut på den politiska skalan?

Turkiska fackförbund kraftsamlar inför Taksim-firande

Nu står det klart att de sex stora fackliga konfederationerna Türk-İş, Hak-İş, DISK, Memur-Sen, Kamu-Sen och KESK kommer att fira första maj på det beröma Taksim-torget i centrala Istanbul. Vänsterpartier och demokratiska NGO:s lär tillkomma.

Det återstår att se hur firandet artar sig. Förra årets upptakt, där man ville undvika 2008 års terrorliknande framfart från polisens sida, var kantad av många turer. Men det slutade lyckligt och ett historiskt viktigt firande på Taksim var ett faktum – utan polistillstånd.

Nu är alltså det första viktiga steget inför årets firande taget.

Om solidaritetsmanifestationen för TEKEL-arbetarna den 20 februari

Det har gått närmare en vecka, men det är inte förrän nu jag själv sett lite bilder och en rapport på turkiska om vår solidaritetsmanifestation (i 15 minusgrader!) för TEKEL-arbetarna i Turkiet. Här finns den.

Pressmeddelandet som skickades ut: 

Solidarisera med de turkiska arbetarna
Sedan i december pågår en av de mest omfattande fackliga konflikterna i Turkiet. Sedan det förra sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL lagt ner en betydande del av sin verksamhet har 12 000 arbetare slängs ut från fabrikerna till att välja mellan arbetslöshet och tillfälliga, osäkra anställningar under den så kallade 4 c-lagen. Anledningen till detta är privatiseringen av TEKEL och de mest kritiska fackförbunden är Turk-Is, DISK och KESK.  

Protesterna har varit många och landets sex största fackliga konfederationer har sedan starten av konflikten arbetat hårt för arbetarnas rättigheter. Manifestationer utanför det största fackförbundet Turk-Is’ lokaler har ägt rum sedan december och aktiviteterna nådde sin kulmen när tiotusentals arbetare gick ut vad som i det närmaste var en generalstrejk de 4 februari, där arbetsvägran och demonstrationer ägde rum på 81 platser i landet. Under tiden har även hungerstrejker, där hundratals arbetare deltar, ägt rum i sådan omfattning att flera har hamnat på sjukhus på grund av dåligt hälsotillstånd.

Konflikten tycks vara olöslig trots fackförbundens uppmaningar om en dialog med regeringen. Det styrande AKP, med Recep Tayyip Erdogan i spetsen, har med all tydlighet visat att inga eftergifter kommer att äga rum. Vid en presskonferens i Ankara kallade Erdogan fackens protester för ”orättfärdiga” och ”ideologiska”. Strejkens och konfliktens betydelse har successivt ökat i och med att AKP:s marknadsliberala ekonomi, de kränkta fackliga rättigheterna och tidigare våldsamma ingripanden mot arbetare under exempelvis förstamajdemonstrationer och IMF-protester har gjort regimen alltmer impopulär.

Att konflikten utmanar regeringen gör att drastiska åtgärder från regeringens sida kan väntas. Regeringen har lovat att ”ingripa” mot arbetarna i slutet av februari. Detta betyder med stor sannolikhet att protesterande arbetare med våld kommer att tas bort från gatorna, samtidigt som deras krav inte beaktas. Med bakgrund av detta ber vi alla demokratiska krafter att solidarisera sig med TEKEL-arbetarna. Solidaritetsarbetet har innefattat exempelvis en rad vänsterpartier i Europa, samt Europeiska vänsterpartiet, venezolanska arbetare och stora fackliga organisationer som ETUC och IUF.
Vår förhoppning är att dessa viktiga insatser även ska innefatta facken och de politiska rörelserna i Sverige. Den 20 februari har proklamerats som den stora solidaritetsdagen för TEKEL-arbetarna och stora demonstrationer väntas i huvudstaden Ankara under parollen ”Vinner TEKEL-arbetarna, vinner folket”. Den dagen ska arbetarna veta att även vi brinner för deras kamp. Därför ska vi också demonstrera för att stödja Tekel-arbetarnas kamp 

Svensk-turkiska kultur- & konstföreningen
Kulturcentrum för Aleviterna i Sverige

Svensk-Turkisk Solidaritets- och Kulturförening

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.

Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

Strejk utmanar turkisk regering

Stor artikel i Flamman om TEKEL-strejken.

Anledningen till konflikten, som började i december, är privatiseringen av Tekel som inneburit att arbetare fått sparken när fabriker börjat läggas ner. De drabbade har erbjudits tillfälliga jobb med osäkra anställningar och lägre lön. Valet står mellan att bli arbetslösa eller att få tillfälliga jobb med inskränkta rättigheter.
Aktionerna tappade kraft då mindre fackförbund drog sig ur inför den 4 februari. Detta beror främst på att arbetarna står mot AKP-regeringen, som satt hård press mot både facken och sympatisörer. I Ankara hotade guvernören Kemal Önal bland annat med att aktionerna var ”illegala” och att de som stödde strejken kunde ”räkna med konsekvenser”.
Facken har svarat att aktionerna ligger i linje med konstitutionen och påminde allmänheten om att Turkiet har fällts i Europadomstolen för mänskliga rättigheter för överträdelser i liknande fall.

Läs hela här.

Det gamla vanliga för vänsterstudenter i Turkiet

Du går på universitetet och upptäcker att en skum person filmar och fotograferar studenterna. Du går fram och frågar vem han är och upptäcker att han är nervös och har något att dölja. Allt tyder på att personen olagligen vistas på universitetet i syfte att samla in information till polis eller militär om vänsteraktiviteter. Du överlämnar honom till rättväsendet. Som inte gör någonting åt saken.

Några månader senare omhändertas ett tiotal elever på grund av misstankar om att de ingår i en socialistisk studentförening. Fem skickas till så kallade F-typsfängelser, högsäkerhetsanläggningar som skulle göra alla auktoritära ledare i världen gröna av avund. Och bland bevismaterialet och anklagelserna om illegal politisk verksamhet finns följande punkter:

– Medlemskap i den fullt lagliga fackliga organisationen Genc-Sen.
– Deltagande vid förstamajfiranden.
– Att ha skrivit ”revolution” (Devrim) på en idrottsläktare på universitetet.
– Deltagande vid fackliga demonstrationer.
– Att ha skanderat ”det är kris” (Kriz var kriz) vid en manifestation, om finanskrisen.
– Innehav av en rad böcker, ex. Det kommunistiska manifestet, en Marx-biografi och Mahir, Deniz, Ibo (en av mina favoritböcker, köpt helt lagligt i centrala Istanbul!)

Den rättsliga processen fortsätter och 16 studenter riskerar hårda straff, med fängelsedomar i upp till 13 år.

Att detta är helt sjukt behöver väl knappast påpekas. Och att detta inte nämns i större medier, varken i Turkiet eller omvärlden är heller inget nytt. Att det inte uppmärksammas i Turkiet är normalt. Det är snudd på vardagsmat. Men progressiva i Sverige och övriga Europa har ett ansvar. För bristen på demokrati drabbar inte bara landets sydöstra del. Men av någon anledning lyfter få vänsterpolitiker övergrepp som drabbar vänstern i Ankara, Istanbul eller andra områden i centrala eller västra Turkiet.

Min besvikelse är dubbel och rör inte bara studenterna, men även TEKEL-arbetarna som kämpar för sina fackliga och mänskliga rättigheter med hungerstrejker och arbetsvägran. Mer om det kommer i morgondagens Flamman! Jag sätter en hundring på att ingen vänsterpolitiker lyfter ett finger för arbetarna före artikelns publicering, trots att konflikten har pågått sedan i december och att många försökt lyfta problemet. Sätter någon emot?

källa: Turnusol

Läs även Det kommunistiska manifetet – ett bevis för brott i Turkiet

Aleviter ställer krav

I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.

Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.

Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.

Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:

Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.

Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.

Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.

Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.

Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.

Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.

För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.

Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.

Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.

Om Süleyman Celebi och de turkiska facken i Arbetaren

Artikeln om den nyligen skjutne fackledaren Süleyman Celebi, fackförbundet DISK och Turkiets situation i största allmänhet publicerades i veckans Arbetaren.

DISK, Revolutionära Arbetarfackens Konfederation, är det mest inflytelserika radikala fackförbundet i Turkiet. DISK bildades 1967, och Çelebi som har varit politiskt aktiv sedan 1960-talet och även har suttit i fängelse för sitt fackliga arbete, menar att DISK har en viktig roll i det turkiska samhället av flera skäl.
– Vi är inte ett fackförbund av enbart ekonomiska skäl. Vi har ett ansvar att ge förtryckta en röst. DISK arbetar även för demokratin, därför kan man inte säga att vi bara bedriver ett klassiskt fackligt arbete, säger han.

Läs allt här.