Ett politiskt slagfält på de turkiska läktarna

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________________

Upproret flyttar in på de turkiska läktarna

Under vårens protester i Turkiet ekade fotbollsramsor på barrikaderna. Ultras, de mest passionerade supportrarna, var en del av motståndet och bittra fotbollsrivaler enades mot regeringen. När turkiska fotbollsligan nu drar igång tvivlar därför ingen på att en ny upprorsfas inleds.

ISTANBUL

Årskortet som ger tillträde till alla matcher brukar bokas med stora sportsliga förväntningar. Sedan sommarens landsomfattande resning – eller ”Gezi-upproret” som det kallas efter den park som hotades med rivning i Taksim i centrala Istanbul – är även det politiska trycket närvarande när vi köar för biljetter. Motvilligt skriver tusentals människor under avtalet för årskortet till Istanbul-klubben Beşiktaş matcher. Varken jag eller kamrater från ultrasgruppen Çarşı vill förbinda oss att inte ropa politiska slagord på läktarna, något klubben tvingar oss till. Vi handskriver vårt undantag längst ner på pappret: ”vi går med på allt, utom stycket som begränsar åsikts- och yttrandefriheten.” Det kan i värsta fall innebära ett indraget årskort, något som de flesta av oss räknar med eftersom de politiska slagorden kommer att eka på många läktare under säsongen.

Att klubben vidtar åtgärder för att hindra politiska uttryck är inte förvånande. Çarşı blev med sin kamp på barrikaderna och sina demonstrationer med tiotusentals deltagare under Gezi-upproret en av de klarast lysande stjärnorna på upprorshimlen. Karaktäristisk humor, progressiva ställningstaganden och förmågan att alltid stå på benen i fronten under såväl första maj som Gezi har gjort Çarşı till landets mest omdiskuterade sociala rörelse på läktarna. Çarşıs roll innebär inte att Istanbuls två andra storklubbars supportrar, tillhörande Galatasaray och Fenerbahçe, inte deltog i upproret. Det är de tre lagen som ingår i den fiktiva klubben Istanbul United, ett begrepp som började användas när bittra rivaler bokstavligen knöt ihop laghalsdukar och kämpade sida vid sida mot polisen under sommaren, bara några veckor efter att huliganismen hade krävt ett liv när Galatasaray-supportrar knivhuggit en Fenerbahçe-anhängare till döds.

Motståndet mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğan blev den enande faktorn för supportrarna, något som skrämde regeringspartiet AKP. Situationen liknar Egypten under den arabiska våren när landets ultras, främst från klubbarna Al-Ahly och Zamalek, blev fanbärare på Tahrir-torget i protesterna mot Hosni Mubarak. Även i Turkiet följer tidigare fotbollsfrånvända upprorssympatisörer i dag utvecklingen på läktarna. Få blev förvånade över att inrikesminister Muammer Gülers annonserade att ett förbud mot politiska slagord på läktarna var på väg. När ungdoms- och idrottsminister Suat Kılıç dessutom sa att han ”inte vill skrämma er [supportrarna] med polis och gendarmeri, ni får se till att sköta er”, fick kommentaren en direkt oroande effekt bland fotbollsanhängarna. Dagarna före säsongspremiären gjorde Kılıç ytterligare ett utspel med budskapet att ”de som gör läktarna till en politisk arena får betala ett rättsligt pris”. ”Vi är en stat som har kämpat mot terror i 30 år. Det kan ske protester en eller två gånger, men den tredje gången får vi kontroll över situationen”, förklarade Kılıç och meddelade att staten bara behöver 24 timmar för att identifiera demonstrerande fotbollssupportrar på och i anslutning till arenorna. Till sin hjälp har regeringen bland annat ett elektroniskt biljettsystem som tvingar supportrar att registrera sig för att köpa biljetter, samt en nyligen aviserad satsning på ökad kamerabevakning på landets arenor.

När läktarna nu kokar väntar supportrarna på nästa våg av repression. Det lär ske med polisvåld och nya lagar eller i värsta fall med attacker från beväpnade regeringsanhängare, exempelvis från Istanbul-klubben Kasimpasa (premiärminister Erdoğans hemkvarter) vars supportrar jagade demonstranter med knivar och andra tillhyggen under Gezi-upproret. Nu är ligan igång. Beşiktaş första mål följdes av Gezi-ramsan Bu daha başlangıç mücadeleye devam, ”Det här är bara början, kampen fortsätter”. Slagorden ekade under hela matchen. Liknande protester rapporterades från Galatasarays premiärmatch. Tusentals människor trotsar återigen regeringen, denna gång på läktarna. Och ett alltmer auktoritärt AKP hoppas att säsongen snart är över.

Ekim Caglar

Om ultras’ roll i Gezi-upproret i Josimar

Läser man norska och vill snöa in sig på ämnet subversiva fotbollsläktare kan min artikel i det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar rekommenderas. Presentation av artikeln:

Tyrkia: Den 31. mai eksploderte en folkelig oppstand i Tyrkia. Det var samtidig startskuddet for en historisk enighet mellom bitre Carsi-demonstration (och GS-folk)fotballrivaler. For i spissen av demonstrantene gikk ultras fra Galatasaray, Fenerbache og Besiktas. Bare noen uker tidligere hadde hooliganismen vært gjenstand for store debatter etter at den 20 år gamle Fenerbache-supporteren Burak Yildirim ble stukket ihjel av en gruppe Galatasaray-tilhengere. Men i opprøret mot statsminister Recep Tayyip Erdogan var det supporterne fra de tre erkerivalene som ledet demonstrantene – og det vakte nesten mer oppsikt enn selve opprøret. Snart var avisene fulle av «Istanbul United» – der supporterne fra Istanbuls tre største klubber viste en historisk solidaritet.

Ekim Caglar er statsviter og skribent – og deltok i opprøret. Les hans innside-rapport fra de voldsomme demonstrasjonene i Istanbul.

Artikeln finns ej på nätet, men enskilda ex kan beställas via tidningens hemsida.

Evrensel’de: Direnişçi kim bakalım?

Direnişçi kim bakalım?

Arada sırada eğlenmek güzeldir. Her gün bir yarış, bir hırs, bir koşturma halinde geçerken hayatımız “öfkemiz”, “kızgınlığımız” ve “itirazımız” birikti yıllarca. Çözüm olmadıysa da tribünler oksijen tüpü oldu bu sıkışmışlığın içinde, aynı zamanda coşku ve umut hissettik yeşil sahalarda ve hissettirdik. Çoğumuz için sırf bu yüzden tribünler rahatça nefes aldığımız, stres attığımız yerler oluyor. Her maçın 0-0 başlaması, her maçta kazanma şansımızın olması bu oyuna bu kadar umutla bakmamızın en önemli nedeni belki de. Stad dışında bunu yaşamak pek mümkün olmuyor.

1 Mayıs’ın hemen ardından Evrensel’e yazdığım yazıda “Tribünler artık 1 Mayıs alanına indi” demiştim. Şimdi Gezi Parkı direnişinin merkezinde yine taraftarları ve dillerde yeni milli marş adayı olacak besteyi bulduk: “Sık bakalım, sık bakalım, biber gazı  sık bakalım…”

Direnişin en büyük kazançlarından birisi halkın korku engellerini aşıp sokaklara akması dedik. Ayaklanmamızın soundtracki, tazyikli suyu göğüsleyen siyah elbiseli kadının vücut dilinin haykırdığı tezahürat.

Birlik ve kolektif hareket, coşku ve spontanlık, yaratıcılık ve sivri dil… Tabi ki direniş sadece taraftarlardan ibaret değil ama kimse de taraftarların kattığı renk ve hırsı küçümseyemiyor.  Toplum ve tribün ayrı tutulmaz diyenler için gelecek yıllarda referans olacak bir direniş oluyor işte.

Bu tarihi birliğin en açık ve net olarak göründüğü yer belki de futbol. Birbirine bağlanmış atkılar ve İstanbul United (Birleşmiş İstanbul) kavramının çıkacağını birkaç ay önce kimse düşünemezdi.

Artık direniş sembolü olarak takım kaşkolu veya forması neredeyse parti bayrağı ve Che tişörtü kadar meşru olmuş halde. Tıpkı 2001’de Arjantin’de neoliberal politikaya karşı düzenlenen protestolarda Maradona formalarının hemen her karede görünmesi kadar bariz bir tablo.

POZİTİF TARAFTAR KÜLTÜRÜ

Türkiye liglerinden hemen hemen her takımın atkıları ve formaları ara sıra görünse de burada Çarşı’nın yeri ayrı. Davulcu Vedat ve kepçe kaçırma olayı artık bir efsane. Harbiye’deki bir esnafın başka bir esnafa “Akıllı ol, yoksa Çarşı’yı salarım üzerine” demesi Çarşı’nın gücünün göstergesi. Köyiçi’nden Taksim’e uzayan ve on binleri toplayan Çarşı yürüyüşleri de öyle.

Bunlar elbette “Artık siyasi örgütlenmeyi bırakalım, hepimiz taraftar olursak bu iş tamamdır” diye anlaşılmasın. Ama Gezi Parkı direnişine sadece bir kere uğramış bir insan bile taraftarların yarattığı güvenli ortamı hissetmiştir. Gaz veya ses bombaları atılınca çok sayıda insan hemen “Çarşı nerede ya, gelsinler kurtarsınlar bizi” diye sağa sola baktı mı bakmadı mı mesela?

Hem kendi duruşuna sadık, hem çoğulcudur Beşiktaş taraftarı. Tıpkı meydanlardaki renk kardeşliği gibi. Atkı takasları, farklı formalarla beraber çekilen resimler… Daha bir ay önce holiganizm toplumun en büyük problemlerinden birisi olarak tartışılırken, artık pozitif taraftar kültürünün varlığı benimsenmiş durumda.

Ayrıca bir köşeye yazmakta fayda var: Çarşı bu ayaklanmada ön saflarda yerini aldı, ama buna zaten hep alışıktı. Çarşı ve Halkın Takımı denildiğinde akla ilk gelen şey yaratıcılık, çoğulculuk ve radikal ilerici görüşlerdir. Ekoloji, azınlık hakları, anti faşizm, çocuk sağlığı ve sosyal adalet gibi konularda senelerdir duyarlılık gösteren gruplara sadece “31 Mayıs’tan sonra iyi iş çıkardılar” demek de ayrı bir bilinçsizlik örneği. Çarşı’nın bu son süreçte büyük bedeller ödediğini, gözaltılar ve tutuklamalardan da anlayabiliriz. Aynı şekilde Galatasaray’ın TekYumruk grubunun çocuk kütüphanesi açma kampanyalarını unutup eylemlere sayı olarak Çarşı’dan az kişiyle katıldıkları için grubu eleştirmek haksızlık olur.

31 Mayıs’taki ayaklanmada çok sayıda Fenerbahçeli taraftar da vardı, hala da var. Adana Demirspor, Karşıyaka, Göztepe, Trabzonspor, Bursaspor, Eskişehirspor, Gençlerbirliği, Mersin İdmanyurdu ve sayamayacağımız kadar çok takım taraftarı, ya aldıkları ortak kararla grup halinde ya da direnişi benimsemiş bireyler olarak kulüp renklerine büründü ve direnişte yerini aldı. Orduspor’un o mor atkılarını da gördükten sonra, artık palette bulabileceğimiz tüm renkler sokaklarda diyebilirdik. Gündemden kaçan bir olumsuz örnek ise ellerinde satır ve sopalarla direnişçi avlayan Kasımpaşa sporlular oldular.

Sonunda siyasete de futbol konjonktürleri ve değişkenleri açık bir şekilde ilave edilmiş oldu. Şimdiye kadar çoğu olayda tepeden aşağıya doğru giden bir güç söz konusuydu. Bunun da Türkiye’de belki en bilinen örneği Kenan Evren’in MKE Ankaragücü’nü cunta döneminde 2. Ligi kazanmadan 1. Lig’e taşımasıdır. Portekiz’li diktatör António de Oliveira Salazar demişti ya; “Ülkeyi fado (müzik), fatima (din) ve futbolla yönetiyorum” diye.. Aynı şekilde Benito Mussolini ve Arjantin’li general Jorge Videla gibi isimler de futbolun popülaritesinin farkına varmış ve halkı istedikleri yere yönlendirmek için futbolu etkili bir alet olarak kullanmışlardır. Daha güncel örnekleri de bildiğimiz gibi siyasi amaçları olan iş adamlarının kulüp sahibi olup politik bir platform oluşturması. Silvio Berlusconi (Milan), Mauricio Macri (Boca Juniors) ve Cem Uzan (İstanbulspor ve Adanspor) bunun farkına varmış kişiler arasındadır.

YENİ BİR MAÇA HAZIRLANIYORUZ

Türkiye’de bu aşamalardan sonra daha otonom, duyarlı ve tabandan gelen filizlenmiş bir hareketlilik görüyoruz. “Artık devran döndü” diyecek kadar naif olmasak da alttan gelen (çoğu zaman) olumlu politik baskı da artık bir gerçek.

Evet, futbol taraftarları adım adım siyasete yaklaşıyor. Yaratıcı zeka tezahüratlarla beraber cinsiyetçi küfür içeren sloganlar ve maço kültürü de maalesef bu direnişin içinde yer aldı. Daha tartışılacak çok şey var ama genel anlamda o sokaklarda gördüğünüz formalar çok olumlu bir hal alıyor.

Direnişin şimdiki aşaması çok kritik. İlk zafer sarhoşluğunu bırakıp yeniden seferber olmanın ve farklı metodlarla direnişi sürdürmenin önemini hemen hemen herkes biliyor. İlk günler kazanmaya aç olan kitle için duygusal davranmak kolay oldu. Tribündeymiş gibi kazanacağımıza inanıyoruz ve statta atmosfer nasıl oyuncuları etkiliyorsa, eylemlerle bu direnişi de etkileyebileceğimize inanıyoruz hala. Yeni bir maça hazırlanıyormuşuz gibi.

Dürüst olalım, Haziran ayının başında siz de takım tutar gibi bu direnişi kucaklamadınız mı? O coşkuyla ve umutla da devam edelim.

Ett liv på vänsterkanten (farväl Metin Kurt)

”Jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare” var ett uttryck som satirikern Aziz Nesin ofta tillskrev apolitiska personer. I den turkiska kontexten finns det dock ett lysande undantag, Galatasarays legendariske vänsterytter Metin Kurt. Efter en tids sjukdom gick Kurt bort igår, 64 år gammal. Därmed är vänsterfotbollen också en profil fattigare.

Metin Kurt

Metin Kurt

Metin Kurt var sin generations rebell. Som en offensiv kraft i landslaget (26 landskamper mellan 1968-1975) och Galatasaray var hans plats däremot aldrig ohotad. Kurts politiska aktivitet renderade i en rad disciplinära åtgärder, och i en del fall i rena häxjakter. Metin var socialisten som spenderade ett helt liv på vänsterkanten. Otymplig både för sina ideal och sin snabbhet. Han strejkade för fotbollsarbetarnas rättigheter i syfte att stärka amatörspelarnas status, bekämpade användningen av dopning med hänvisning till klubbledningarnas girighet på bekostnad av spelarnas hälsa, bildade fackföreningar för idrottsutövare och var vid en period aktiv som politisk sportjournalist. Men framförallt var han symbolen för en annan (fotbolls)värld.

Mot slutet av sitt liv var Metin aktiv i Turkiska kommunistpartiet (TKP) och kandiderade i parlamentsvalet ifjol på partiets listor. Han deltog även regelbundet vid arrangemang mot den moderna fotbollen. Idag blir vänstergrupper allt synligare på Galatasarays läktare, inte minst genom ultrasgruppen TekYumruk. Dessa supportrar har mist en aktiv kamrat och en gammal idol. Därför är det med stor sorg som stafettpinnen nu har överlämnats.

Om polska huliganer i Flamman

Texten publicerad den 5 juni i Flamman (Läs även Gregor Flakierskis utsökta text om EM i samma nummer)
_________________________________________

Polska fotbollshuliganer

Det är inte detgenomkommersiella centrala torget som lockar. Inte heller det gotiska slottet Wawel eller de mysiga judiska kvarteren vars hembryggda öl med honungsdoft lämnar en sötsliskig eftersmak. Anledningen till detta hårda prov, där Krakows fyrtiogradiga värme tar musten ur de allra tappraste, är den polska fotbollen. Närmare bestämt den polska läktarkulturen.
Polen är tillsammans med Ukraina värdar för EM-turneringen i fotboll. Det har satt fart på polska politiker. Landets huliganer är i det närmaste världskända för sin våldsamhet. Knivar, yxor och andra tillhyggen är inte ovanliga och situationen i landet jämförs inte sällan med 1980-talets Storbritannien när huliganfirmor regelbundet löpte amok. I mitten av 2000-talet upplevde Polen en ettårsperiod där totalt åtta supportrar knivhöggs ihjäl i närheten av arenorna. Även på senare år har dödsfall inträffat.

Polska politiker svettas. Åtgärderna får vi snart känna av. I all hast slussas vi upp till en lång ringlande kö för att se de regerande mästarna Wisla Krakow möta Lechia Gdansk. Matchen har börjat och den 50 meter långa kön rör sig frustrerande sakta. Nya huliganlagar gör att Wisla Krakow kräver att man först skaffar ett pass till arenan, vilken i sin tur ger rätt att köpa biljetter. Allt sker genom personliga intervjuer. Vad heter jag? Varför är jag här? Vad har jag för passnummer? Kan personen bakom mig flytta på sig när jag fotas?
Proceduren tog 45 minuter och nästan hela första halvlek missades. Wisla-klackens ljudvägg och halsdukshav i rött förstummar. Några våldsamheter syns inte till. Kanske beror det på de båda klubbarnas nära relationer. På den ena kortsidan har Lechia Gdansks supportrar hängt upp en flagga med en överkryssad Che Guevara. Mittemot har Wisla Krakows anhängare en nazistanstucken banderoll – ”White Star Power”. Lechias klack är likt Wislas präglad av högerextrema grupper, vilket är regel snarare än undantag på polska läktare.

Ett relativt lugn runt arenorna har skapats, men det stora kaoset pågår sedan en tid tillbaka ute i skogarna och på landsbygden. Våldet söker sig bort från uppmärksamheten och rör sig bort mot en arrangerad miljö där huliganer kan slå ihjäl varandra ifred. Kvar blir de supportrar som snällt får stå i kö och missa matcher, för att sedan utsättas för mer eller mindre högerextrema budskap på läktarna. Så har problem sopats under mattan. Så blir politikerna nöjda.

EKIM CAGLAR

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Ett brons mer värt än ett guld

Nej, ni som gillar fotbolls-VM gillar inte fotboll. Ni gillar en turnering. Vi som har en hälsa som är beroende av fotbollen tycker inte att de som bara tittar på VM riktigt har förstått grejen. Faktum är att de många icke-entusiaster som vid VM-turneringar helt plötsligt blir intresserade lär oss någonting ändå; man vill aldrig bli en turneringssupporter.

De främsta hjärtattackerna hittills i år framkallades under en turnering som inte hade med fotboll att göra. EuroBasket2011 och 12 dev adams äventyr är alltid en anledning att bänka sig framför tv:n. Denna periodvisa (från-turnering-till-turnering)-entusiasm har jag kunnat motivera med att jag förr ändå har haft ett relativt stort basketintresse, med Efes Pilsen (numera Anadolu Efes) och nattliga NBA-matcher på tv som utgångspunkt.

Varför en annan turnering paralyserar mig har jag dock svårare att förstå. Volleyboll har helt enkelt aldrig varit min grej. Inte vid OS. Inte vid VM. Men nu vid EM har jag slaviskt följt Turkiets damlandslag. Jag har blivit något jag inte har gillat tidigare. Jag har blivit den där turneringssupportern. Och det är jag stolt över. För det här laget har gjort enorma intryck. Att bortse från de samhälleliga signaler de sänder vore dessutom att ljuga.

Låt oss backa bandet några veckor. Den numera klassiska fotbollsmatchen mellan Fenerbahçe och Manisaspor, där bara kvinnor och barn fick beträda läktarna, kunde tolkas på flera sätt. Å ena sidan var det glädjande att se kvinnor ta för sig och representera Fenerbahçe i en miljö som annars är fullkomligt mansdominerad. Det gjorde man bra. Å andra sidan innebar straffet att kvinnor framställdes som väsensskilda från män och oförmögna att vara entusiastiska supportrar ”på gränsen”. Till och med i den positiva särbehandlingen vilar på en konservativ kvinnosyn. Kvinnor tillskrivs helt enkelt egenskaper på ett på många sätt förnedrande sätt. Ett bättre förhållningssätt vore att påpeka att män och kvinnor är tillräckligt lika varandra för att någon åtskillnad inte ska vara aktuell.

Nåja. Poängen är att kvinnor i sporten är ett aktuellt ämne i Turkiet. Därför kom volleybollandslaget som en frisk fläkt. De är ett självklart samtalsämne  i medierna i och med de bragdartade insatserna i årets EM-turnering. Från gruppspelet tog de sig vidare med nöd och näppe efter en avslutande seger mot favoriten Italien. I slutspelet körde man över Spanien, för att sedan gå mot en säker förlust mot en av turneringens huvudfavoriter Ryssland. Där vann Turkiet istället med 3-0. I semifinalen igår höll man så på att vända ett 2-0-underläge, först till 2-2, för att sedan leda sista set under långa perioder. Serbien vann till slut, men Turkiet tog ikväll hem bronsmatchen i en femsetare mot Italien.

Från diskussioner om vilka egenskaper som gör att kvinnorna ändå kan släppas in på fotbollsläktare till att känna en glädje över att ett gäng starka, modiga… eller ja, helt enkelt fantastiska spelare representerar sin sport på bästa möjliga sett. De har kämpat ner motståndare efter motståndare som påstods vara bättre än de själva, och de är 2011 års största idrottsförebilder i Turkiet, tillsammans med den fredskampanjande fotbollsspelaren Arda Turan. Eda Erdem, Neriman Özsoy och Neslihan Darnel. Hela laget. De är alla moderna hjältar som visar att ett land som slits mellan Europa och Mellanöstern kan representeras av framgångsrika och självständiga kvinnor.

Därför är kvällens brons mer än bara ett brons. Mer än ett guld. Det är ett av mina allra finaste idrottsminnen.

Beckhamkritik utan självinsikt

Sportbladet skriver om den kritik som riktas mot David Beckham efter att denne har tagit kontakt med Tottenham för en eventuell hemresa och fortsatt karriär i Premier League. LA Galaxy-supportrar uppges vara rasande och har reagerat med kommentarer som:

Hur skulle det vara om den här själviska grisen skulle spela åtminstone hälften av matcherna under säsongen vid något tillfälle under sitt kontrakt

Och

Tänk om han kunde visa vår klubb lite engagemang och tänk om någon i Galaxy hade stake nog att säga ”Nej, du har ett kontakt!”

Klart berättigade frågor till en spelare som tjänar stora pengar i deras klubb, naturligtvis. Problemet är bara att det är supportrar i en fotbollsliga vida känd för sin plastiga syn på fotboll. Nyligen berättade Fredrik Ljungberg om att han lämnar MLS delvis på grund av frånvaron av passion för fotboll i USA (välkommen till underbara Celtic!) Läktarkulturen är obefintlig i MLS. Klubbarnas rötter och traditioner är obefintliga. De duktiga spelarna utifrån kommer antingen för pengarna eller för äventyret och därför är deras klubblojaliteter naturligt nog obefintliga. Således lider Beckhams kritiker i USA av en dålig sjukdomsinsikt om hur kommersiell deras liga är ur många perspektiv.

Den allra värsta formen av sport är när allt är business. Fotbollen i Europa är på väg att nå sin fulländning, men kampen mot den moderna fotbollen fortsätter. Än så länge har kanske NHL-hockeyn de mest egendomliga (och effektiva) reglerna för att kunna sudda ut kvarlevorna av den gamla passionen i sporten. Klubbar kan flyttas till andra städer med större potential att tillgodose ägarnas intressen. Spelare kan utan förvarning bytas till andra klubbar eller skickas till farmarlag. Och ett system man även har fört över till fotbollen är att klubbarna draftar spelare, det vill säga att de plockar ut talanger i tur och ordning och får ensamrätt på att värva dessa. Kom igen, det är en liga som relativt nyligen har gått ifrån systemet med löpande straffar. Går det att ta den på allvar? Dessutom, de kallar inte ens fotboll för football utan för soccer.

Beckham sticker från en fotbollsliga som påminner om landets hockeysystem i en miljö där plast går före kultur. Han gör det på ett dåligt och jag är inte särskilt förtjust i honom. Och all respekt för enskilda supportrars passion, men vilka är Los Angeles Galaxys supportrar att ifrågasätta Beckham så länge klubben är en del av en liga som MLS?