”Rasism = SD” räcker inte

Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.

_______________________

”Rasism = SD” räcker inte

Visst är den fantastisk, den antirasistiska vågen. Men mitt i hyllningskörerna finns det även behov av att definiera och bredda det vi kallar antirasism.

Att främlingsfientlighet enbart skulle finnas i ett parti, Sverigedemokraterna (SD), är lika troligt som att feminism bara återfinns i Feministiskt initiativ och att miljöengagemang enbart kan tillskrivas Miljöpartiet. Å ena sidan talar många antirasister gärna om att rasism handlar om strukturer, samtidigt som de i praktiken smidigt inskränker det antirasistiska arbetet till att agitera mot Sverigedemokraterna. Gör det, men stanna inte där. För att enbart fokusera på SD är i bästa fall naivt och i värsta fall kontraproduktivt.

Detta betyder inte att SD inte ska bekämpas. Jag vill bidra till att de åker ur riksdagen så fort som möjligt. Sverigedemokraterna bygger upp ett parti som tyvärr tycks etablera sig stadigt i svensk politik med både statligt ekonomiskt stöd och medlemmar, och de har en strategiskt oerhört viktig roll för högerextremismen i landet. De banar vägen för ännu radikalare krafter på den högerextrema scenen och bidrar exempelvis till att hetsen mot muslimer eller romer intensifieras och normaliseras.

Men hetsen har funnits i en annan form redan tidigare. När Säpo i dryga decenniet har prioriterat ner hotet från nazistiska grupper, till förmån för radikala muslimer och antifascister, har det både skapat förutsättningar för mer livaktiga högerextrema rörelser (se till exempel Svenskarnas partis 1 maj-firanden eller Svenska motståndsrörelsens attacker efter några års tystnad), men även en stigmatisering av ”de andra”, muslimer som alltid tycks utgöra ett hot.

Exemplen på hur främlingsfientligheten går att urskönja även från tiden före SD:s inmarsch i riksdagen kan göras många. Finns det inte ett nuvarande regeringsparti som tidigare har gått till val på att införa språktest? Har romer varit accepterade i det svenska samhället tidigare? Var migrationspolitiken perfekt innan 2010? Har Sverige konsekvent och aktivt motarbetat de europeiska murar som idag tvingar ut hela familjer ut på haven, i händerna på människosmugglare? Ta bara med er frågan som en klok kompis ställde: ”tror folk att det inte fanns någon rasism alls innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen?”

Tro mig, jag vill verkligen luta mig tillbaka och tycka att den här antirasistiska vågen är fantastisk på alla sätt. Tusentals människor vänder SD ryggen och visar att den rasistiska propagandan inte är välkommen på skolor, sjukhus och brandstationer. Det är välbehövligt och viktigt, men det räcker inte. Jag vill tro att varje delad länk på Facebook om hur hemska Sverigedemokraterna är skulle innebära att rasismen minskade. Ledsen, men ofta får jag en känsla av att det bara görs för att fronta den egna toleransen och dämpa det egna samvetet när de där länkarna läggs upp. Informationsspridningen är naturligtvis bra, SD är inte som de övriga partierna i sitt öppna förakt mot grupper av människor och det ska vi visa, men det är inte där konflikten avgörs.

Ibland står vi bara och stampar. Det finns till exempel en problematik i att nationalismen blir utgångspunkt för antirasismen. Det är därför det är livsfarligt att ”ta tillbaka” symboler istället för att en gång för alla göra upp med nationalistiska hjärnspöken. Flaggan kan de väl få behålla, den ger mig inget. Nationaldagen och nationalsången likaså. Vi som inte bryr oss om andras etnicitet eller nationstillhörighet har dessutom ett ljummet intresse av att omdefiniera svenskheten. Jag vill inte vara svensk (eller turk för den delen) oavsett om det går att vara svartskalle (med mörkbrunt hår) eller inte samtidigt som man är svensk.

Låt oss inte bara kämpa mot Sverigedemokraterna. Få med alla rasistiska strukturer och åsikter som reproduceras i olika utsträckning bland alla riksdagspartiernas politiker och väljare om du menar allvar. Se till vilken politik och vilket samhälle som har skapat en våg av öppet människoförakt i nästan hela Europa. Gör något åt tunnelseendet och bestäm om du verkligen vill ha ett nytt samhälle utan rasism. För visst är det enklare att inskränka antirasismen till att enbart motarbeta SD. Men det hjälper tyvärr föga om roten till rasismen inte rycks upp vid dess rötter.

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent. Sitter även i styrelsen för den feministiska och antirasistiska organisationen Varken hora eller kuvad.

Recension: Möter dig i Larnaca

Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________

Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011

Politiskt och aktuellt om historiskt mord

Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp  gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.

Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.

Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.

Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.

Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.

Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)

Krönika: ”Är du lönsam lille student?”

Publicerad i det senaste numret av Flamman.
_____________________________

Det föraktfulla är lätt att genomskåda i Svenskt Näringslivs färska rapport Konsten att strula till ett liv. De fortsätter i samma arbete-ger-frihet-anda som tidigare. Nu föreslår man att universitetsstuderande som går utbildningar som har mindre chans att leda till jobb ska bestraffas med lägre studiemedel. Istället ska man skuldsätta sig i större utsträckning. Vinsten som genereras av många kurser är för litet, helt enkelt. Det gäller att producera. Göra vinst. Skapa mervärde.

Teater och konst
bidrar tydligen inte tillräckligt mycket till samhällsnyttan. ”Slöstudier” som Svenskt Näringsliv talar om är ett frontalangrepp mot humanistiska och konstinriktade ämnen. Det här är sprängstoff. Jag blir provocerad. Inte för att jag är osäker på om mina år av statsvetenskapliga studier på universitetet räknas som lönsamma nog eller ej. Inte heller för att människor med kulturförakt utan att skämmas ohämmat visar sin antipati.
Det är de tydligt blottade mekanismerna att straffa människor för deras livsval som är svårast att smälta. Att tydligt ställa vinstkrav på varje enskild student likaså. Inte bara de arbetslösa, även de som kan bli utan jobb i framtiden bör straffas! Det är inte bara kulturvärlden som bör rasa över sådana förslag.

Mer behöver
det inte ältas. Det finns ändå något positivt i det hela. Vill Svenskt Näringsliv lobba för att ta ett stort steg för att hindra människors förutsättningar till självförverkligande, samtidigt som man underskattar flera ämnens vikt för samhället får de väl göra det. Eller vänta. Vi kanske kan tacka, till och med. Tacka för varningen om att det finns starka krafter som är beredda att stå över ens axel på universitetsbiblioteken för att fråga ”är du lönsam, lille student?”. Och framförallt, tack för att ni påminner oss om att frihet kommer från vänster.

Ekim Caglar

Att tänka på inför framtiden

Krönika publicerad i senaste Flamman
__________________________________

För övrigt är nästa rond i postvalstraumat inledd. Vi lever under en seglivad borgerlig regering och Sverigedemokraterna har tågat in i riksdagen. En besvikelse av historiska mått har börjat bli vardag. Eftervalsanalyserna är många och ofta kloka. Ibland är de mer lika Ilija Batljans mantra; att Vänsterpartiet är den stora syndabocken i det rödgröna debaclet.

Interna debatter är viktiga och är redan igång. Ofta är det dock lättast att beklaga sig över bristen på dialog och framtidshopp. Även jag har kritiska åsikter om det rödgröna samarbetet, valrörelsen och nu senast även om Vänsterpartiets framtidskommission, men i nuläget är den enskilt viktigaste vad alla kan bidra med för att underlätta en rörelse i en önskad ideologisk riktning. I valrörelsen var de borgerliga och dess trogna mainstreammedier i oväntad utsträckning inriktade på Vänsterpartiet, slagträet för att sänka de rödgröna. Det ökända kommunistkortet spelades ut och nådde inte sällan ahlmarkska nivåer. Lågvattenmärket satte standarden tidigt när Johnny Munkhammar (Aftonbladet 8 februari) menade att Vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea. När det rödgröna samarbetet är lagt på is är en hetsjakt mot vänstern inte lika attraktiv. Nästa steg har dock blivit ett sverigedemokratiskt fokus på vänstern där man själva siktar på att bli rumsrena genom att svartmåla V. Där det behövs hejas ohederliga paralleller på av borgerliga debattörer.

Det är i den kontext vänstern söker en kurs inför framtiden. I en tid då ”förnyelse” ofta flyttar vänstern högerut är det viktigare än någonsin med en rak och tydlig politik med självförtroende. Det är lätt att förstå att en borgerlig hegemoni i medier ser gillande på utflykter till höger. En mer moderat politik skulle visserligen belönas av borgerliga medier, men gjorde det på intet sätt av väljarna. Låt oss inte glömma bort det.

Min eftervalsanalys i turkiska BirGün

Ett inlägg som bara lär intressera de läsare som kan turkiska. Häromdagen publicerades min eftervalsanalys med fokus på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, med en diskussion om framtiden i den turkiska vänstertidningen BirGün. Om jag orkar drar jag en sammanfattning senare, artikeln finns på länken via PDF eftersom BirGüns hemsida lägger upp i helgen. Nu återstår bara att packa inför en påfrestande helg…

Sarsilan Isveç solunun arayifllari (Ekim Caglar) – BirGün 11 Ekim 2010

Google Translate kullanmaya gerek kalmadı, türkçe bilen okurlarım. Seçim sonrası İsveç solu üzerine BirGün’de yayınlanan makalemi okumak için linke basın. Bir kerelik de olsa bir kıyak çekelim dedik…

Ny bekantskap levererar

Konstigt nog finns det inte så mycket att berätta om Almedalen, förutom lite Littorin-skvaller igår. Lite fotboll med Tvärdrag ikväll och en massa bjudluncher, samt VHEK:s kommande aktiviteter är helt klart höjdpunkterna. Inget mer om det just nu.

Däremot blev jag häromdagen i Stockholm intervjuad av en fil. dr-student från Turkiet, Bahar, bland annat verksam vid Uppsala universitet som jag själv just har lämnat. Hon forskar i ämnet kurdisk och turkisk nationalism i diasporan, ett fruktansvärt intressant och viktigt forskningsobjekt. Diskussionen handlade mycket om hur turkar och kurder uppfattar varandra i utlandet och hur det politiska engagemanget i forna hemländer (med citationstecken i mitt eget fall) formas i Sverige. Två timmar, många skratt och massor av nya lärdomar senare var det över. Ska bli intressant att se resultatet med tanke på hur omgivningen i de politiska miljöerna bland turkar och kurder i Sverige funkar i dessa frågor. Antingen lär jag bli en av få som står för demokratiska och klart vänsterradikala värderingar utan nationalistiska inslag, eller framstå som en obotlig optimist rörande vänsterns roll, samtidigt som besvikna undertoner riktas mot den turkiska regeringen.

Eftersom en del av er läsare faktiskt förstår turkiska är det på sin plats att rekommendera två av Bahars artiklar i den akademiska tidskriften Ataum. Den första handlar om Sverigedemokraterna, medan den andra behandlar ett beslut om homosexuellas rättigheter i Portugal. Intressant läsning som visar att folk har bra koll på Sverigedemokraterna utomlands.

För icke turkisktalande kan det sägas att rubriken är väldigt talande. ”Till och med i Sverige”, det vill säga att även ett tolerant land som Sverige numera har intoleranta partier på frammarsch. Bra jobbat av en av sommarens trevligare bekantskaper, Bahar.

Mer debatt om fotbollspolitik

Kul våg med mycket fotboll och politik nu. Vårt senaste nummer med Tvärdrag där jag varit gästredaktör har fått gott genomslag och nu har Markus Hankins på Expressen/GT använt delar av mitt Blåvitt-reportage för att argumentera för att fotboll och politik verkligen hör ihop.

I höst är det både kommunal- och riksdagsval i ett för ungdomar allt tuffare samhällsklimat, så därför vill jag ställa en fråga till alla lokala och nationella politiker:
## Hur tänker ert parti satsa på idrott och ungdomsfotboll?
Frågan kommer i en tid då arbetslösheten bland unga är rekordhög och där Göteborgsförorter som Tynnered, Kortedala, Biskopsgården och Backa stod i brand under största delen av förra sommaren.
Vart saker har gått fel är politikerna väldigt oense om.
Men att någonting inte står rätt till bland dagens ungdomar blir allt mer tydligt för de flesta.
På många vis är det en bortglömd generation av ungdomar som bara har en väg ur destruktiva umgängen, speciellt i storstädernas förorter.
Den utvägen är ofta den lokala fotbollsklubben.
Där hittar Anders och Ahmed ett samhälle inom samhället, en plats som lär svenska ungdomar värderingar som kamratskap, lagspel och fair play. En värld som erbjuder vår ungdomsgenerations fritidsgårdar, i klubbhus och på fotbollsplaner.

Läs hela här.

När folkhemmet var blåvitt

Ser att Tvärdrag lagt upp mitt IFK Göteborg-reportage på nätet. Många tänkvärda idéer från legender som Håkan Mild, Roger Gustafsson, Ruben Svensson, Bebben och Torbjörn Nilsson. Läs, läs.

Bollen är död – i alla fall som folkrörelse, tänker nog de flesta. Finns det någon
själ kvar i en sport så dränkt i pengar? På 1990-talet var Blåvitt ett undantag i
Europa. Tvärdrag sände Ekim Çaglar för att tala med folk kring IFK Göteborg för
att se om det fortfarande finns någon idealism kvar i fotbollen.

Ladda hem reportaget i sin helhet via länken.