Samtal om yttrandefrihet i Turkiet

Får den stora äran att moderera ett samtal med två viktiga namn ifråga om yttrandefrihet i Turkiet; forskaren och författaren Ragip Zarakolu och journalisten Erol Özkoray, både fristadsförfattare med säte i Sverige.

Talar du turkiska och har ett intresse för yttrandefrihetsfrågor så borde vi ses på Hallunda bibliotek klockan 18:00 nu på torsdag.

För mer info om arrangemanget, klicka här.

Krönika: Från svarthårig till svartskalle

Antirasistisk debatt tenderar att fokusera på hur motståndarsidan ska motarbetas och bemötas. Alldeles för många gånger glöms de egna föreställningarna och värderingarna bort. Kanske är det även därför som många antirasister indirekt bidrar till att förfrämliga människor med rötterna i andra delar av världen. Detta skriver jag om på Centrum mot rasisms nya samlingsplats Sverige mot rasism.

_________

Från svarthårig till svartskalle

Det är den där föreställningen som stör mig. Nej, du menade inte illa, men jag har faktiskt varken dans, känsla för kryddning eller aggression i blodet. Människor går livet igenom laborerandes med olika identiteter. Vi samlar på oss erfarenheter som formar och berikar oss. Någonstans är jag fortfarande punkare. Eller fanatisk fotbollssupporter (forza Livorno och Besiktas!). Eller skribent. Eller statsvetare. Allt det där jag har valt att lägga ner min tid på. Utveckla och bejaka.

Sedan finns de där delarna som lämnar mig relativt oberörd. Sådant som man har fått gratis. Nej, jag ogillar inte mina rötter. Tvärtom. Jag är bara fruktansvärt onationell. Du behöver inte höja ögonbrynen eller be mig åka tillbaka till långbortistan, för jag är onationell även i långtbortistan. Min etnicitet och nationalitet är ingen bedrift, det är inget som definierar mig. Det är nog därför den där överdrivna nyfikenheten stör mig. När punkaren, supportern, skribenten, statsvetaren – och medborgaren – försvinner. Kvar blir bara ”svartskallen”, ”blatten” – eller i bästa fall ”turken”.

Ni vet att de där välvilliga och nyfikna frågorna även fyller en negativ funktion, va? Att försöka ”förstå invandrarna” eller ”främmande kulturer” genom att prata med mig. Mitt svarta hår ger mig visserligen särskilda erfarenheter av främlingsfientlighet, men det gör studier och arbetslivserfarenheter också.

Ni vet det inte, men när ni inte hör så suckar vi åt det där. Över hur osäkra människor blir när de råkar utgå från att man är från ett annat land. Eller till och med när ni var överdrivet intresserade av turkiska recept trots att vi alla vet att ni aldrig kommer att laga den maten. Vad får dig att tro att du inte kan laga bättre baklava än mig? Var heller inte nervös när du bjuder på middag. Förlåt, vad sa du? Nej, jag äter griskött. Den här gången också. Jag säger till om jag får för mig att bli religiös efter 26 år.

Alldeles för många gånger blir man någons någonting. Den där uppdragsgivarens mångkulturella kvot. (Ja, jag har hört utländska namn buntas ihop och räknas samman av redaktörer) Den där tjejens första invandrarkille. (Nej, jag vill inte få din bakgrund att låta mer exotisk) Den där kompisens fönster mot världen. (Min mammas mat är mest bara annorlunda kryddad, annars är köfte ganska likt köttbullar) Den där rasistens alibi. (”Jag har faktiskt en kompis från…”-snacket, ni vet. Trots att man inte ens är vänner)

Jämlikhet handlar inte enbart om att skyddas från verbalt och fysiskt våld. Förvånansvårt många människor, däribland många progressiva, tycks begränsa antirasismen till det. Det är därför en tolerant person kan imponeras över att min pappa åkte från byn och studerade på universitet. Och det är precis därför aktiva antirasister kan tycka att ens felfria svenska är en betydande prestation trots att man är född och uppvuxen i Sverige.

Det handlar om att sorteras och tillskrivas egenskaper utifrån fördomar och strukturer. Jämlikhet är något annat. Det är den där självklara rättigheten att kunna bedömas utifrån sin personlighet och sina bedrifter, på gott och ont. Att kunna ha samma typ av brister och kompetenser oavsett kön, klass eller etnicitet. Nej, ha inte överseende med bristerna. Och bli inte mer imponerad över att jag vet vad Östergötland har för landskapsdjur.

Så nej. De där nyfikna frågorna eller komplimangerna är inte alltid uppmuntrande. De där positiva orden är ibland precis det som gör svarthåriga till svartskallar. Det är så. Du kan ibland bidra till att mina ögon blir mörkare och min hudfärg brunare, min antirasistiske vän.

Ekim Caglar

Studiecirkel om turkisk politik i vår

Det är glädjande att intresset för turkisk politik, och inte minst engagemanget sedan Gezi-upproret, fortfarande är kännbart. Vad passar då bättre en studiecirkel om turkisk politik med betoning på historia, relevanta politiska idéströmningar, AKP-styret de senaste elva åren och de sociala rörelserna som sedan Gezi-upproret har visat framfötterna?

Klicka här för vidare information om ABF Stockholms studiecirkel Ett Turkiet i förändring som jag själv har den stora glädjen att få leda i vår.

Så firade ultras första maj i Istanbul

Och naturligtvis var det Besiktas-gruppen Çarşı som gjorde störst avtryck. Artikeln är på turkiska och publicerades i Evrensel. Med lite känsla och kreativitet går det även att förstå den engelska översättningen.

_____________________

Tribünler 1 Mayıs alanlarına indi

Her hafta oynanan futbol maçlarının aynı zamanda emek mücadelesi için bir deneyim birikimi anlamına gelebileceğini düşünmüş müydünüz? Köyiçi, Beşiktaş Kartal Heykeli önü… Formalar, siyah beyaz atkılar… 1 Mayıs’ın gücüne güç katmaya gelen Çarşı ve Halkın Takımı hazırlanıyor. Artık gelenek olan bir tablo. Taraftarların yaratıcılığı ve tribün disiplini sol için de, halkın mücadelesi için de önemli bir potansiyel taşıyor.

Polis taktiği ortada. Nefes almak bile bir direniş. Barbaros Bulvarında biber gazı yağmurundan sonra gruplar dağılıyor. Ara sokaklarda Fenerbahçe’nin Sol Açık grubu sloganlar eşliğinde Köyiçine doğru hareket ediyor. Meydana varınca sabah temkinli davranan kartallar artık mücadelenin ön saflarında yerini alıyor. Biber gazları geri firlatılıyor, barikatlar kuruluyor ve statlarda duymaya alıştığımız tribün tezahüratları meydanlarda 1 Mayıs için inliyor.

İç saha maçlarında tribünler kurtarılmış bölge sayılır. 1 Mayıs’ta Beşiktaş’ta Kartal Heykeli’nin önünde durum aynı. Sosyal medyada dolanan bir habere göre polisler olayları telsizlerde  “Herkesi dağıttık, Çarşı’yı dağıtamadık” olarak tarif ediyor. Manzarayı gören insanların çoğu buna katılmıştır. Bir daha gördük ki tribün grupları; artık 1 Mayıs meydanlarının ve bütün bir hayat kavgasının içindeki dayanışma pratiğinin doğal bir parçası haline geldi.

“İki üç, daha fazla Vietnam!” var ya. İsterseniz domino teorisi de diyebiliriz. Tribünlerin siyasi aktivistleri siyah beyazdan başka renklere de bürünüyor. Bu sene Mersin İdmanyurdu taraftarlarının Redhack pankartları bu doğrultuda önemli 1 Mayıs izleri bıraktı. Aynı şekilde Galatasaray’ın Tekyumruk grubu ve farklı Karşıyaka, Trabzonspor, Gençlerbirliği, Fenerbahçe Ankaragücü ve Adana Demirspor kesimlerinin Türkiye’nin çesitli yerlerinde alanlarda takım renkleriyle 1 Mayıs’ı kutlaması da bunun birkaç örneği.

Karşılıksız sevmenin aynı zamanda tereddütsüz direnmek anlamına gelebileceğini öğreten bir 1 Mayıs geçirdik. Futbol ve tribünler… Siyaset ve sokaklar… Hâlâ iki farklı alanmış gibi tartışılsa da yeni bir algının da önü artık açılmış görünüyor.

Kultur och kapital i konflikt om Istanbul-biograf

Skriver om konflikten rörande den klassiska Emek-biografen i Istanbul idag. Artikeln finns inte på nätet, men publiceras idag i pappersversionen av Flamman.

__________

Kultur och kapital i konflikt om klassisk biograf

”Polisingripande mot protesterna vid Emek-biografen. Attackera filmintresserade med tårgas mitt under en filmfestival … det här landet är verkligen en actionfilm!” twittrade filmkritikern Alper Turgut när de första bilderna kablades ut den 7 april.Foto Beyza Kural, Bianet

Striden rör den klassiska biografen och scenen Emek i centrala Istanbul. Den ska nu rivas. Sedan flera år har Emek, som även är det turkiska ordet för ”arbete”, varit föremål för en seg dragkamp. På ena sidan har kulturarbetare och vänstergrupper understrukit Emeks historiska och kulturella värde, medan den marknadsvänliga sidan har sett byggnaden som ett potentiellt köpcentrum.

– Att förinta Emek är att förinta en bit av Istanbuls historia. Det är ett slag mot Istanbuls kulturliv, förklarade skådespelaren Tuncel Kurtiz i ett uttalande i samband med demonstrationen med tusentals deltagare som eskalerade i polisingripanden med tårgas, vattenkanoner och arresteringar. Vid demonstrationen deltog även den grekisk-franske regissören Costa-Gavras.

Rivningen har redan börjat. Inget tyder på att Emek överlever, även om en form av flytt planeras och diskuteras. Samtidigt som fler protester är på gång har de första minnesrunorna över Emek redan publicerats. Filmkritikern Atilla Dorsay vid tidningen Sabah gick så långt att han avgick dagen efter demonstrationerna genom att hänvisa till sin artikel från 2011 med rubriken ”Finns inte Emek så finns inte jag”.

Plattformen för protesterna, ”Emek är vårt, Istanbul är vårt”, menar att stängningen av Emek är en del av en medveten politik. De så kallade stadsförnyelseprojekten innebär enligt kritiker att handel och kommers går före kultur och människor, samtidigt som invånarnas demokratiska invändningar förbises.

Tidigare har områden som Sulukule och Tarlabaşı i Istanbul tömts på resurssvaga invånare för att ge plats åt förnyelseprojekt. Nu ser marknaden återigen ut att gå som segrare ur striden, denna gång om Emek.

Ekim Çağlar

Samtal om press- och yttrandefrihet i P1

När ämnet yttrandefrihet i Turkiet tas upp är många snabba med att påpeka att för lite görs och att frågan inte uppmärksammas tillräckligt. Vet inte riktigt om jag håller med. Den senaste tiden har de fängslade journalisternas situation nämns i tv, radio och vid seminarier. Det är naturligtvis bra, och man kan alltid göra mer. Men att säga att det görs väldigt lite vore även att förringa de insatser som många trots allt regelbundet bidrar med.

Som sagt. Ämnet är mycket aktuellt. Själv har jag bidragit med kommentarer i Nordegren & Epstein på P1, där även Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN, ger sin bild av situationen. Lyssna gärna på inslaget, via länken här.

Ambitiöst samarbete med en vänsterprofil vid rodret

Ertugrul Kurkcu (foto: Murat Kuseyri)I veckans Flamman publicerades mitt Ertugrul Kurkcu-porträtt, som även går in på djupet rörande ett nytt partibygge där turkiska vänsterrörelser och kurddominerade BDP samarbetar. Det återstår att se huruvida detta etablerar BDP:s vänsterprofil eller om det snarare ska ses som en historisk allians för att en gång för alla frågan om kurdernas situation i Turkiet.

Angrepp från premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans konservativa AKP-regering (Adalet ve Kalkınma Partisi) varvas med slag från Turkiets radikala vänster. Positiva röster höjs för att HDP och HDK cementerar den kurdiska rörelsens vänsterprofil och dess samröre med turkiska krafter. Men kritik riktas mot att partiprojektet främst är ett sätt att ge BDP större politiskt utrymme. Detta är känsligt då kritiker från vänster ser BDP som insnöat på kurdfrågan och måttligt intresserat av socialism och genomgripande förändringar av det ekonomiska systemet, samtidigt som behovet av solidaritet med en förtryckt folkgrupp och rörelse likväl understryks.

Artikeln går att finna i sin helhet här.

Varför vi aldrig får glömma Hrant

På dagen fyra år efter mordet. Hrant Dink blir ibland hånad, han väcker fortfarande känslor och det blir allt tydligare vilka som bär skuld för saknaden. Visst står många upp för Hrant idag. Men ännu fler borde göra det, för få journalister och aktivister arbetade så hårt för att göra sitt land till en bättre plats att leva i som honom.

Hrants styrka låg i kampen för försoning, utan några omvägar runt nationalismen. Den konfronterades, oavsett vem det var som försvårade en rättvis försoningsprocess där både historia och framtid skulle diskuteras. Utan krav på samförstånd. Utan någon anpassning till chauvinismen. Utan några skygglappar. Därför är det inte konstigt att Hrant fick flest fiender bland turkiska nationalister, men även bland nationalistiska armenier. Hrant älskade inte turkar eller armenier. Han älskade människor och kämpade för broderskap mellan folken. Att påstå något annat är att främja den nationalism Hrant motarbetade. I bästa fall är det att förringa hans insatser.

Artikel 301 om kränkningar av turkiskheten, som användes för att stoppa Hrant tre gånger, pekades visserligen ut som en paragraf som sonderade terräng för förföljelser av människor av vår sort, men mer än denna skamfläck ligger bakom hatet och följer dess trångsynta mentalitet. I kläm hamnade demokraten, den envise rättvisekämpen, den vänstervridne aktivisten, men framförallt människan Hrant Dink, likt många andra.

Jag tänker inte ljuga fram några minnen om att jag har läst Hrant sedan 1990-talet eller att jag har prenumererat på den armeniskturkiska tidningen Agos där han var chefredaktör. Hrants enorma insats var väldigt många progressiva medvetna om redan innan mordet. Men ännu fler lärde sig att uppskatta honom efter den där dagen för fyra år sedan. Personligen kan jag utan vidare skriva att Hrant är en stor förebild, som jag gärna hänvisar till i mina egna texter. Jag är dessutom stolt över att jag arbetar för den tidning, BirGün, där Hrant själv var krönikör.

För att inte låta mordet på en medmänniska gå obemärkt förbi är den juridiska processen essentiell, naturligtvis. Hittills har den varit farsartad och direkt stötande. Där pågår kampen fortfarande. Men betydelsefullt är även att ikoner och förebilder som Hrant lever vidare genom andras fortsatta arbete, genom den inspiration de så frikostigt gett. Hrant har med stor säkerhet fått fler att göra sitt bästa för en progressiv utveckling i Turkiet och andra delar av världen. Därför är jag evigt tacksam för din insats, kardeşim Hrant.

Hepimiz hâlâ Hrant’iz

Prags pärla Bohemians (och tjeckisk fotbollspolitik)

Jag kliver av vid Floras tunnelbanestation med massor av förväntan. Promenaden går mot Prag 10-distriktet. När Bohemians ska ta emot Baník Ostrava är det ett livligt möte, inte minst enligt förhandsprognoserna.

Given that any game in Prague involving Ostrava is usually a security risk, you should probably take extra care if you’re attending that match.

Med lite rutin vet man att sådana varningar kan tas med en nypa salt. Dessutom hade det krävts ett regelrätt kärnvapenkrig för att hålla mig borta från Synot Tip Arena (före detta Stadion Eden) denna söndag. Anledningen är Bohemians’ speciella rykte och en diger historia klubben innehar. Idag avbryter man dessutom en supporterbojkott av matcherna på Synot Tip Arena, vilken man gästar i frånvaron av tillgång till originalarenan Ďolíček.

Klassikerklubben Bohemians är kanske mest känd genom strafflegenden som till slut gav Tjeckoslovakien EM-guldet 1976, Antonín Panenka. Dessutom är historien om kängurulogotypen vida berömd, då klubbens symbol har blivit den gåva man fått från Australien efter en turné på 1920-talet, två kängurur, som sedan skänkts borts till Prags ryktbara djurpark. Trots ett troget hemmafölje har Bohemians gått igenom flera tragedier på sistone. Efter en ekonomisk och sportslig djupdykning tidigare under 2000-talet flyttades klubben ner till tredjedivisionen.

Det var i detta skede förortsklubben FC Střížkov Praha 9 såg sin chans att profitera på Bohemians’ goda rykte. Genom att köpa namn- och symbolrättigheter försökte man kopiera originalet och ansträngde sig för att vara kultklubbens formella representanter i Gambrinus liga i klassikerns frånvaro. I samma veva mobiliserade det riktiga Bohemians sina supportrar och påbörjade vandringen uppåt. Idag är ordningen återställd. Originalet, nu med namnet Bohemians 1905 är tillbaka i landets högsta division medan Bohemians Praha, före detta Střížkov, med stora bötesbelopp och poängavdrag (på grund av att ha bojkottat att spela mot original-Bohemians) nu lever i periferin i lägre divisoner. Låt oss kalla det för en slags poetisk rättvisa.

40 spänn för inträdet. En hunka var för en tisha och halsduk. Dryga tio pix för en Gambrinus. Bohemians är en klubb vars livsstil går att kombinera med en bohemisk livsstil.

Tifo. På andra sidan utvecklade sig bengalhavet. Snart kastas Ostravas bengaler på andra sektioner och mot planen. Med ett polisingripande var kaoset ett faktum och tre klackar (Bohemians, Baník och Slavia [sic!]) sjöng unisont ACAB (all cops are bastards). Rivaler är man – men man har också en gemensam fiende i ordningsmakten. När en polishelikopter surrar ovanför arenan är känslan av total repression närvarande. Matchen avbryts för några minuter och öl flyger över läktarna. Röken som då och då cirkulerar luktar sött och i halvtid bojkottar vi de första fem minuterna av den andra halvleken i en ytterligare manifestation för Desítka pro domácí (”Prag 10 för hemmalaget”).

Efter paus gör Baník ett ledningsmål som omgående besvaras genom Kaufmans kvittering som också blir slutresultat.

”Det är bara bra, vi får en massa biljettpengar”, förklarar Martin, min läktarkamrat. Vi diskuterar att Slavias supportrar står på den andra änden av arenan i en match där deras lag inte är delaktiga. Där har dem chansen att häckla Baník Ostravas supportrar på nära håll och samtidigt manifestera för Desítka pro domácí.
So they basically say ‘get the fuck out of here’ to you with their flag?”. “Mhmm”. Inga konstigheter. Bohemians vill hem till Ďolíček och Slavia drar sig knappast för att visa att gästerna är ovälkomna.

Men vad är då detta Desítka pro domácí? Man kan kort säga att det är en rörelse som skapats inför oktober månads lokalval och vars huvudfråga är att rusta upp och ge tillbaka Bohemians rätten till sin hemmaarena Ďolíček, några stenkast väster om Synot Tip Arena i Prag 10. Med detta enande krav står alltså två klackar som i stort sett hatar varandra och manifesterar för samma ändamål. Att Prags gigant Sparta håller till i stadens nordligare delar gör att relationen mellan grannarna Slavia och Bohemians är särskilt irriterad. Således är Desítka pro domácí en bro mellan supportrar som talar samma språk, har samma intresse, är grannar, men också bittra rivaler.

Varje fredag hålls öppna möten i rörelsen. Där går man igenom hur man ska driva på för att få igenom sina ”tio budord”, en sorts valplattform rörelsen har. Bland kraven återfinns att etablera en tydligare ekonomisk hjälp från kommunen för att Slavias och Bohemians’ verksamheter ska kunna fortgå, att stadens ekonomi ska vara mer transparent, att stoppa utvecklingen med att kommunens verksamheter läggs ut på entreprenad, att det görs miljösatsningar och att privatiseringen (framförallt av grönområden och i bostadssektorn) stoppas.

Rörelsen är på många sätt unik. Genom fotbollsintresset har man organiserat en platt styrelseform där medborgarnas krav styr agendan. Lokalt, demokratiskt och byggt på aktivism. Kanske hjälper det även alienerade fotbollssupportrar att engagera sig i andra samhällsfrågor. Politiken styr åt vänster, precis som Bohemians’ läktare, men den bygger på folklighet snarare än på doktriner. En ny form av fotbollspolitisk rörelse som visar på konstruktiva lösningar på verkliga problem, för supportrar som visar att de är en del av samhället, vilkas kollektiva problem bör ses ur en politisk utmaning värd att diskutera.

Som de själva säger: ”vi är Slavia- och Bohemians-anhängare, främst boende i Prag 10. Vi är inte likgiltiga för vad som händer i vår stad. Vi är inte professionella politiker som jobbar för egen vinning. Vi arbetar för att förändra vår verklighet eftersom vi bor här.” Att rörelsen på vissa ställen kallar sig själv för konservativ är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan ett sätt att beskriva den traditionella lokalpatriotism som de starka lagsympatierna innebär.

På läktarna finns punkare, rastafaris, skinheads, affärsmän, gothare, gubbar, tjejer, barn. Jag förstår varför många bär St. Pauli-attiraljer. I en relativt synlig valkampanj har man fått Antonín Panenka att ställa upp, medan skådespelaren Ivan Trojan spelat huvudrollen i en fin liten minifilm till stöd för Bohemians’ eget exodus.

Matchen är slut och jag rör mig bort från mina vänner. Poliserna är överallt. Grupper av supportrar kör rusningar mot vad man tror är civilpoliser eller motståndarfans. Jag är trött och vet inte riktigt vad jag ska göra av alla tjeckiska direktiv som kommer från folk jag inte har hängt med. Plötsligt finner jag mig själv i stadsdelen Vršovice och går förbi Ďolíček.

Jag står en stund med ett leende på läpparna. Det regnar, men det stör föga. För i denna stund är mitt hjärta varmt och drunkar inte i regn, utan i grönvitt. Några minuter senare plankar jag på närmaste spårvagn för att röra mig in mot stadskärnan igen. Och jag vet att Bohemka är mitt lag.