Propagandafotboll igen och igen

Jag har redan tidigare konstaterat att responsen på Propagandafotboll har överträffat alla förväntningar jag haft. Den senaste tiden har bjudit på en rad positiva möten, recensioner, tillrop och seminarier.

Internationellt var norska Dagbladets recension tydlig redan i rubriksättningen.18766697_1980883268809437_5626619002158108076_o ”REIN OG SKJÆR PROPAGANDAFOTBALL” säger det mesta (recensionen kan klickas upp i ok upplösning på bilden). Turkiska Evrensels långa reportage om boken innebär också att bokens rykte nu kan sägas ha spridas någorlunda internationellt.

Expo har skrivit en artikel med utgångspunkt från boken, medan en recension på dagensbok.com konstaterade att ”fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ‘Propagandafotboll” (betyg 7/10).

Sydsvenskan tog ett dubbelt grepp om boken genom att först konstaterade följande i en recension:

”En alldeles utmärkt och underhållande bok om fotboll och politik och hur politiken då och nu har gestaltat sig också på planen. Allra roligast är de 49 porträtten av spelare som på olika sätt varit politiska aktörer både på och vid sidan av planen. När man som Ekim Caglar bakar in allt sitt kunnande i så mycket passion är det helt omöjligt att inte svepas med.”

Någon månad senare fanns en startelva med enbart spelare från boken uttagna med långa motiveringar i en annan artikel i tidningen.

Tre seminarier med Propagandafotboll har hållits på senare tid. Under rubriken ”Aristoteles, fotboll och våld” samtalade jag med Isobel Hadley-Kamptz på Institutionen för kultur och estetiks utspark på Stockholms universitet, medan det blev bra diskussioner med Moa Svan på ABF-huset om herr- respektive damfotboll och dess politiska aspekter. Under Stockholms litteraturmässa fick jag också chansen att samtala med Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till Fotbollens heraldik (en bok jag själv uppskattar mycket), om fotbollens globalisering och industrialisering.

Och kul också naturligtvis att både samme Jägerskiöld Nilsson och Erik Niva passade på att tipsa om Propagandafotboll i olika intervjuer.

Av alla olika saker som rör Propagandafotboll är nog det faktum att jag har fått chansen att prata i en av mina favoritpoddar det klart roligaste. Sveriges Radios podd FotbollsArena gav generöst med utrymme åt ett samtal om boken 8:45 in i detta avsnitt.

Mer och mer Propagandafotboll

Ok. Naturligtvis tror man på sin egen bok och allt det där, men gensvaret för Propagandafotboll är faktiskt över förväntan. När favoritpodden Tutto Balutto och min vän Thomas Wilbacher efter ett läst kapitel konstaterar att boken är ”fotbollslektyr när det är som bäst” är grymt hedrande.

Och när den nätbaserade kulturtidskriften alba.nu skriver att ”statsvetaren Ekim Caglar talar på ett förtjänstfullt sätt” är det en fin känsla att ha bidragit till att föra in nya perspektiv, medan Dala-Demokratens recension påpekar att boken verkligen konkretiserar sambandet mellan fotboll och politik på ett intressant sätt.

Allra finast i närtid var dock kanske Klas Palmqvists genomgång av den svenska fotbollslitteraturen som har utkommit på sistone. I Östra Småland menar han att utgivningen aldrig har varit bredare och intressantare. Den ”allra roligaste överraskningen” är då Propagandafotboll, som också är ”lärorik, lättillgänglig och till på köpet underhållande, samtidigt som den gör både fotbollen och politiken intressantare”.

Men förutom kommentarer och recensioner så öppnar boken också för nya ämnen som inte berörs i någon större omfattning i Propagandafotboll. Jag kan inte (och kommer antagligen aldrig att kunna tala) kurdiska, men pratade ändå i Sveriges Radios kurdiska kanal om fotboll och integration i ett kul samtal.

För en genomgång av andra recensioner av Propagandafotboll, se här.

 

Om Taksims betydelse och det där samhället vi skapade

Artikeln publicerad tidigare idag i SVT Debatt.
_________________________

På Taksimtorget byggdes ett samhälle som Erdogan inte vill se

TURKIET Efter en brutal polisinsats återtog myndigheterna igår Taksimtorget i Istanbul. Men under de drygt två veckor som demonstranterna hade kontroll över torget började ett parallellt samhälle växa fram. I parken intill kunde deltagardemokratiska principer implementeras. Under maj och juni 2013 byggdes ett nytt Turkiet som premiärminister Erdogan inte vill se, skriver Ekim Caglar.DSC_0606

Bilder kablas ut från polisens urskiljningslösa våld mot demonstranter på Taksimtorget. Parken och torget ser ut att gå förlorat för demonstranterna, även om de landsomfattande protesterna knappast lär avta den närmaste tiden. En hel proteströrelse känner av repressionen. Upprördheten är enorm. Inte minst då ett alternativt samhällsbygge, om än i liten skala, ser ut att gå förlorat.

Protesterna handlar om så mycket mer än de där träden i Gezi parki. Det har knappast undgått någon. Men låt oss ta en närmare titt på vad den historiska erfarenheten, vid sidan av upproret i sig, egentligen utgörs av.

1 maj 2013. Tusentals människor blir attackerade med tårgas och vattenkanoner för att de vill fira arbetarnas dag på Taksim-torget. Detta torg, som bär på ett kollektivt minne av sorg – minns massakern 1 maj 1977 – men också glädje, stängdes av. Tårgaskannor som träffade människors huvuden försatte somliga demonstranter i koma och lämnade andra utan ögon.

Total mötesfrihet här har bara säkrats under en period i Turkiets historia – under den senaste tidens uppror.

Under ett par veckor kunde alla som ville dela ut flygblad, demonstrera eller agitera med megafoner. Denna rättighet brukades av grupper med vanligtvis diametralt olika åsikter. Flera partier och organisationer uppvisade för första gången tolerans och enighet med varandra. Denna utveckling stack i ögonen på den sittande AKP-regeringen och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Lika viktig som torget är Gezi-parken. Det började redan de där första dagarna när parken vaktades dygnet runt. Ett parallellt samhälle började växa fram när polisen backade och demonstranterna under drygt två veckor hade kontroll över Taksim.DSC_0607

Varsågod. Skriv en dikt och sätt upp den på en vägg. Eller måla något som alla kan få se. Aldrig har kreativiteten flödat som under de här veckorna. Vill du ha vatten? Ingen fara, det är gratis. Hungrig? Gå till den där serveringen där borta, du behöver inte betala där heller. Passa annars på att besöka parkens eget bibliotek.

I detta miniatyrsamhälle delade vi lika på allt. ”Medborgarna” är alla som går förbi och vill vara en del av detta kommunliknande bygge, beslutsfattarna är alla som vill vara delaktiga. Det vill säga flera miljoner demonstranter och förbipasserande under de senaste veckorna.

Allt sköttes genom frivilligt arbete. Enda undantaget var det fåtal försäljare som hade hittat hit, de där som klagade på otillbörlig konkurrens eftersom samma typ av varor delades ut gratis i andra delar av parken. Även sjukvården, säkerheten och sophanteringen sköttes av demonstranterna. Du anmäler dig frivilligt och får en uppgift. Det var så fimparna ena dagen kunde plockas upp av unga fotbollssupportrar, för att nästa dag slängas i sopsäckar av fackliga aktivister i övre medelåldern.

Det är ingen slump att Taksim har blivit en viktig symbol under upproret. Det torg som människor har kämpat för hamnade i folkets händer och i parken kunde deltagardemokratiska principer implementeras.

Utan att förringa den humanitärt kostsamma kamp som pågår i nästan hela Turkiet är således Taksims symbolik och dess kraft att utmana AKP-regeringen unik.

Under maj och juni 2013 byggdes nämligen ett samhälle som premiärminister Erdogan inte vill se.

Ekim Caglar, skribent och statsvetare bosatt i Istanbul

Deras våld skapade en rörelse

Det finns en bakgrund till att Istanbuls mest centrala park stängs av för medborgarna. Det finns krav. Det finns en rörelse. Trots allt våld finns det även hopp.

Alla som någon gång har varit i Istanbul känner till Taksim Gezi Parki. Några meter från stadens centrala torg och hjärta finns där ett lugnt grönområde. Där läser många sin morgontidning på en bänk. Där möter många barn sin första gröna lekplats.

Privata intressen gör att runt hundra år gamla träd krossas under grävskopor. Med hjälp av kommunen och med regeringens goda minne ska parken bland annat innehålla ett stort köpcentrum inom kort.

Sedan flera månader pågår det en debatt om parkens framtid. Olika organisationer och enskilda påpekar att ett av stadens få grönområden måste bevaras. När grävskoporna så dök upp för fyra dagar sedan var reaktionen oundviklig. I fredliga protester har motståndarna till stadsomvandlingsprojektet ockuperat sin park.

Det började med ett fåtal och blev snabbt fler. ”Marginella grupper” (premiärministerns favoritbeteckning), fnös en del. Inget kunde vara mer fel.

Ja, här är vänstern i majoritet. Men du ser inga partiflaggor. Bland de mycket få grupper med egna banderoller återfinns bland andra Besiktas’ ultrasgrupp Carsi. Det här är en inkluderande rörelse. Där bryter vi varandras fördomar.

Det sjungs gamla revolutionära sånger. Ropas slagord. Visas dokumentärfilmer. Människor är glada och hoppfulla. I flera dagar i rad har man lyckats försena rivningen med nöd och näppe, med god hjälp från parlamentarikern Sirri Sureyya Önder som bokstavligen har ställt sig framför grävskoporna varje gång de har närmat sig träden.

Människor diskuterar. Hälsar. Kramas. Ler. Frågar du ”hur känner ni varandra?” får du ofta svaret att de just har träffats. Socialiseringen och det aktiva ställningstagandet. Det är det som skapar den sociala rörelsen.

”Brorsan, kan jag ta en cigg?”
”Varsågod”
”De där jävlarna… de där jävlarna… vet du att jag har bott här i fyra år? Nu ska det rivas”
Han är 17 år.
Parken är även hem för de hemlösa, det okända antal människor som är lämpligast att identifiera som parkens rättmätiga ägare. De tänker inte heller ge sig.

Säkerheten säkras av frivilliga som anmäler sig till en ordningskommitté. Renhållningen hålls på fötter genom ytterligare frivilliga, bland annat den där HBT-killen som frågar om du har skräp och som i övrigt tålmodigt plockar upp fimpar från marken.

Under de här dagarna kom människor för att andas frisk luft. Sån där frisk luft som är mer än att bara vara i ett grönområde. Här andas folk genom att vara sig själva, umgås och göra allt som står i deras makt för att förhindra rivningen. Det började med ett tiotal för några dagar sedan och var igår en enda stor festival med tusentals människor. Här fanns alla typer av människor. Bland annat den mycket charmige indiske matematikprofessorn som undervisar på ett av Istanbuls universitet.

En av nätterna har jag en öl i handen och pratar fotboll med en kille. Han är troende och avstår från alkohol. Vi pratar om livet, om att det här egentligen inte handlar om en park. Vi pratar om den där rullstolsburne mannen, som placerar sig på den politiska högerkanten, som vägrar att lämna parken och som tycks vara helt orädd de gånger polisen rycker fram.

Gryningspyromanerna

Gryningspyromanerna

Vi sitter något avsides och dricker kaffe när polisen inleder sin gryningsräd kl 05 på morgonen. De sprutar mängder av tårgas, slår på allt de kommer i sin väg och rycker bort tält som de sedan samlar i mitten av parken. De tänder eld på tälten medan människor försöker hämta sig efter attacken. Allt är över på några minuter och kvar finns en tät tårgasdimma.

I bakgrunden hör man grävskoporna. Framför poliskedjan står vi kanske 20 personer denna varma gryning. Mest iögonfallande är killen som applåderar polisen drygt en decimeter från deras ansikten. Han går förbi varenda en. Stannar sedan upp och fokuserar på en polis, men slutar inte klappa. Han står så i en timme och pratar lugnt med jämna mellanrum.
”Är ni nöjda? Är ni stolta?”
”Du där. Polisen! Du, ja. Du är en fantastisk människa. Vet du det? Fantastisk. Du hatar människor och naturen, du är verkligen underbar”
”Hur ska ni kunna berätta det här för era barn?”

Det finns ingenting att göra denna andra natt och gryning. Man kan bara stå och febrilt väcka sina vänner och hoppas att så många som möjligt dyker upp. Det gör det. Vid kl 07 är vi åter ett par hundra som klarar av att återta parken. Det är nu Sirri Sureyya Önder ännu en gång går och stoppar grävskoporna.

Den kommande kvällen är den bästa. När människor rapporterar om våldet via sociala medier blir effekten enorm. Nu går det inte att gå på grund av den massiva folksamlingen. Den perfekta kombinationen av fest och demonstration. Sedan har vi den där tårgasen. Det där vidriga påfundet som får dina tårar att rinna, din hals att brännas av allt hostande och din andnöd att först chocka dig och sedan eskalera i ytterligare en halvminut. Ännu en gryningsräd. Denna gång med mer poliser och med kompaktare poliskedjor.

När allt har lugnat ner sig och flera människor har fått uppsöka sjukhus tar några poliser av sig gasmaskerna och tar minnesbilder på sina mobiler. I kravallutrustning ler de framför kamerorna. Detta samtidigt som Amnesty International fördömer polisbrutaliteten.

Nu samlas vi åter, i väntan på att skingras. Det här handlar inte längre om att stoppa framtida köpcenter. Det handlar om en rörelse och längtan efter ett annat samhälle. Visst kommer parken troligtvis gå förlorad, men den här rörelsen har vunnit genom att skapas. När poliskedjan står där blir det tydligt. Vi älskar den här staden. Och vi är beredda att betala ett högt pris för att ge människor ett bättre liv.

Det var så det gick till när polisen hindrade medborgarna från att gå till sin park. Någon kallar det just ”det där bråket om den där parken”. För andra är det en social rörelse som även imorgon kommer att kämpa för att skapa ett annat, bättre samhälle.

Uppsats och seminarium om populism och Nederländerna

Bättre sent än aldrig som man säger. I samband med det nederländska valet nyligen gjorde Arbetarrörelsens tankesmedja en satsning genom att publicera en skrift Vart går Europa? Om politik, populism och socialdemokratins återkomst i Nederländerna och arrangera ett seminarium om valresultatet där jag själv deltog tillsammans med Tommy Svensson från A-smedjan och Torsten Nilsson, journalist och expert på nederländsk politik.

Som bekant var valet intressant på grund av utvecklingen på vänsterkanten. Arbetarpartiet (PvdA) stod för en imponerande återkomst i valrörelsen, medan den radikala vänstern i Socialistiska partiet (SP) gjorde ett sämre val än väntat jämfört med opinionsmätningarna. Då min egen masteruppsats i statsvetenskap handlar om SP:s förhållande till populismen fanns det en hel del att diskutera. Partier med populistiska förtecken kan uppfattas som sympatiska av stora väljarskaror, samtidigt som det (särskilt under kristider) är svårt att välja oprövade kort i stor omfattning när det väl är valdag. Visst är kriser gynnsamma för systemkritiska partier. Men det räcker inte för att vinna val. Detta var en av anledningarna till att SP inte nådde hela vägen fram. Sannolikt har dessutom partiledaren Emile Roemer helt rätt när han hänvisar till att SP föll på att man inte lyckades övertyga väljarna om partiets regeringsduglighet. Valresultatet är dock knappast ensidigt negativt för SP. I skriften om Nederländerna skriver jag:

Faktum är att ett väljarstöd runt tio procent kan visa sig vara idealiskt för att stärka legitimiteten som ett trovärdigt alternativ, samtidigt som partiet kan behålla utgångspositionen som en proteströrelse utanför det traditionella politiska etablissemanget. SP:s framtida utveckling avgörs av partiets förmåga att bedriva en lika aktiv och effektiv politik på alla nivåer även i fortsättningen.

Det återstår att se om detta stämmer. Tills vidare kan ni läsa uppsatsen Socialistiska partiet i Nederländerna och den sällsynta populismen från vänster – en fallstudie om ni undrar varför SP kan betecknas som populistiskt. Där och i Vart går Europa? argumenterar jag även för att det finns goda skäl att på allvar börja tala om en populistisk vänster i Europa.

[Obs! Inställt!] Samtal om det nederländska valet

Samtalet inställt p.g.a. sjukdom. Nytt datum kommer snart!

På fredag talar jag om nederländska Socialistiska partiets förväntade framgångar och rörelsens förhållningssätt till populistisk politik. Kom förbi, ät lite frukost och lyssna på ett politiskt samtal!

_______

Ödesval i Nederländerna i eurokrisens spår

Den 12 september hålls nyval i Nederländerna. Valet ser ut att bli en framgång för eurokritiska partier, framför allt Socialistiska partiet (V:s motsvarighet) som kan bli landets största parti. Valet kan få stor påverkan på eurosamarbetet.

Frilansjournalist Torsten Nilsson, kännare av nederländsk politik, presenterar en analys av läget inför valet.

Ekim Caglar, Palmecentret,  som skrivit magisteruppsats om Socialistiska partiet, och A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson kommenterar.

Välkommen till vårt frukostseminarium fredagen 31 augusti 9.00-10.00.

Frukost serveras från 08.30.

Plats är A-smedjans kansli, Barnhusgatan 16, vid Norra Bantorget i Stockholm.

Anmälan till info@ts.lo.se senast 30 augusti.

Arbetarrörelsens tankesmedja http://www.a-smedjan.se Tommy Svensson Kommunikationschef 0709 54 90 00 08 796 25 27 tommy.svensson@ts.lo.se

Boksläpp

Det behövs något alldeles särskilt för att bryta bloggtorkan. Något som gör det lite mindre generande att till slut uppdatera den här sidan helt enkelt. Jag skulle kunna skylla på uppsatsen, praktiken och den kommande vistelsen utomlands. Men nej. Istället gör jag lite reklam för den bok Varken hora eller kuvad nyligen har utkommit med. Respektguiden finns nu i en reviderad upplaga där jag, Amineh Kakabaveh och Erika Eriksson är redaktörer. Föreningen presenterar boken enligt följande:

Respektguiden är en handbok som främst riktar sig till barn och ungdomar, men också till vuxna i syfte att på ett enkelt sätt upplysa och råda i situationer rörande tvångsäktenskap, polygami, hedersrelaterat våld och könsstympning. Boken behandlar även fysiskt och psykiskt våld, droger och olika former av destruktiva beteenden.

Boken beställer du lättast genom att kontakta Varken hora eller kuvad (maila varkenhoraellerkuvad@gmail.com) eller via Red Planet. 50 pix, nästan gratis.

Krönika: ”Är du lönsam lille student?”

Publicerad i det senaste numret av Flamman.
_____________________________

Det föraktfulla är lätt att genomskåda i Svenskt Näringslivs färska rapport Konsten att strula till ett liv. De fortsätter i samma arbete-ger-frihet-anda som tidigare. Nu föreslår man att universitetsstuderande som går utbildningar som har mindre chans att leda till jobb ska bestraffas med lägre studiemedel. Istället ska man skuldsätta sig i större utsträckning. Vinsten som genereras av många kurser är för litet, helt enkelt. Det gäller att producera. Göra vinst. Skapa mervärde.

Teater och konst
bidrar tydligen inte tillräckligt mycket till samhällsnyttan. ”Slöstudier” som Svenskt Näringsliv talar om är ett frontalangrepp mot humanistiska och konstinriktade ämnen. Det här är sprängstoff. Jag blir provocerad. Inte för att jag är osäker på om mina år av statsvetenskapliga studier på universitetet räknas som lönsamma nog eller ej. Inte heller för att människor med kulturförakt utan att skämmas ohämmat visar sin antipati.
Det är de tydligt blottade mekanismerna att straffa människor för deras livsval som är svårast att smälta. Att tydligt ställa vinstkrav på varje enskild student likaså. Inte bara de arbetslösa, även de som kan bli utan jobb i framtiden bör straffas! Det är inte bara kulturvärlden som bör rasa över sådana förslag.

Mer behöver
det inte ältas. Det finns ändå något positivt i det hela. Vill Svenskt Näringsliv lobba för att ta ett stort steg för att hindra människors förutsättningar till självförverkligande, samtidigt som man underskattar flera ämnens vikt för samhället får de väl göra det. Eller vänta. Vi kanske kan tacka, till och med. Tacka för varningen om att det finns starka krafter som är beredda att stå över ens axel på universitetsbiblioteken för att fråga ”är du lönsam, lille student?”. Och framförallt, tack för att ni påminner oss om att frihet kommer från vänster.

Ekim Caglar