Det finns en bakgrund till att Istanbuls mest centrala park stängs av för medborgarna. Det finns krav. Det finns en rörelse. Trots allt våld finns det även hopp.

Alla som någon gång har varit i Istanbul känner till Taksim Gezi Parki. Några meter från stadens centrala torg och hjärta finns där ett lugnt grönområde. Där läser många sin morgontidning på en bänk. Där möter många barn sin första gröna lekplats.

Privata intressen gör att runt hundra år gamla träd krossas under grävskopor. Med hjälp av kommunen och med regeringens goda minne ska parken bland annat innehålla ett stort köpcentrum inom kort.

Sedan flera månader pågår det en debatt om parkens framtid. Olika organisationer och enskilda påpekar att ett av stadens få grönområden måste bevaras. När grävskoporna så dök upp för fyra dagar sedan var reaktionen oundviklig. I fredliga protester har motståndarna till stadsomvandlingsprojektet ockuperat sin park.

Det började med ett fåtal och blev snabbt fler. ”Marginella grupper” (premiärministerns favoritbeteckning), fnös en del. Inget kunde vara mer fel.

Ja, här är vänstern i majoritet. Men du ser inga partiflaggor. Bland de mycket få grupper med egna banderoller återfinns bland andra Besiktas’ ultrasgrupp Carsi. Det här är en inkluderande rörelse. Där bryter vi varandras fördomar.

Det sjungs gamla revolutionära sånger. Ropas slagord. Visas dokumentärfilmer. Människor är glada och hoppfulla. I flera dagar i rad har man lyckats försena rivningen med nöd och näppe, med god hjälp från parlamentarikern Sirri Sureyya Önder som bokstavligen har ställt sig framför grävskoporna varje gång de har närmat sig träden.

Människor diskuterar. Hälsar. Kramas. Ler. Frågar du ”hur känner ni varandra?” får du ofta svaret att de just har träffats. Socialiseringen och det aktiva ställningstagandet. Det är det som skapar den sociala rörelsen.

”Brorsan, kan jag ta en cigg?”
”Varsågod”
”De där jävlarna… de där jävlarna… vet du att jag har bott här i fyra år? Nu ska det rivas”
Han är 17 år.
Parken är även hem för de hemlösa, det okända antal människor som är lämpligast att identifiera som parkens rättmätiga ägare. De tänker inte heller ge sig.

Säkerheten säkras av frivilliga som anmäler sig till en ordningskommitté. Renhållningen hålls på fötter genom ytterligare frivilliga, bland annat den där HBT-killen som frågar om du har skräp och som i övrigt tålmodigt plockar upp fimpar från marken.

Under de här dagarna kom människor för att andas frisk luft. Sån där frisk luft som är mer än att bara vara i ett grönområde. Här andas folk genom att vara sig själva, umgås och göra allt som står i deras makt för att förhindra rivningen. Det började med ett tiotal för några dagar sedan och var igår en enda stor festival med tusentals människor. Här fanns alla typer av människor. Bland annat den mycket charmige indiske matematikprofessorn som undervisar på ett av Istanbuls universitet.

En av nätterna har jag en öl i handen och pratar fotboll med en kille. Han är troende och avstår från alkohol. Vi pratar om livet, om att det här egentligen inte handlar om en park. Vi pratar om den där rullstolsburne mannen, som placerar sig på den politiska högerkanten, som vägrar att lämna parken och som tycks vara helt orädd de gånger polisen rycker fram.

Gryningspyromanerna

Vi sitter något avsides och dricker kaffe när polisen inleder sin gryningsräd kl 05 på morgonen. De sprutar mängder av tårgas, slår på allt de kommer i sin väg och rycker bort tält som de sedan samlar i mitten av parken. De tänder eld på tälten medan människor försöker hämta sig efter attacken. Allt är över på några minuter och kvar finns en tät tårgasdimma.

I bakgrunden hör man grävskoporna. Framför poliskedjan står vi kanske 20 personer denna varma gryning. Mest iögonfallande är killen som applåderar polisen drygt en decimeter från deras ansikten. Han går förbi varenda en. Stannar sedan upp och fokuserar på en polis, men slutar inte klappa. Han står så i en timme och pratar lugnt med jämna mellanrum.
”Är ni nöjda? Är ni stolta?”
”Du där. Polisen! Du, ja. Du är en fantastisk människa. Vet du det? Fantastisk. Du hatar människor och naturen, du är verkligen underbar”
”Hur ska ni kunna berätta det här för era barn?”

Det finns ingenting att göra denna andra natt och gryning. Man kan bara stå och febrilt väcka sina vänner och hoppas att så många som möjligt dyker upp. Det gör det. Vid kl 07 är vi åter ett par hundra som klarar av att återta parken. Det är nu Sirri Sureyya Önder ännu en gång går och stoppar grävskoporna.

Den kommande kvällen är den bästa. När människor rapporterar om våldet via sociala medier blir effekten enorm. Nu går det inte att gå på grund av den massiva folksamlingen. Den perfekta kombinationen av fest och demonstration. Sedan har vi den där tårgasen. Det där vidriga påfundet som får dina tårar att rinna, din hals att brännas av allt hostande och din andnöd att först chocka dig och sedan eskalera i ytterligare en halvminut. Ännu en gryningsräd. Denna gång med mer poliser och med kompaktare poliskedjor.

När allt har lugnat ner sig och flera människor har fått uppsöka sjukhus tar några poliser av sig gasmaskerna och tar minnesbilder på sina mobiler. I kravallutrustning ler de framför kamerorna. Detta samtidigt som Amnesty International fördömer polisbrutaliteten.

Nu samlas vi åter, i väntan på att skingras. Det här handlar inte längre om att stoppa framtida köpcenter. Det handlar om en rörelse och längtan efter ett annat samhälle. Visst kommer parken troligtvis gå förlorad, men den här rörelsen har vunnit genom att skapas. När poliskedjan står där blir det tydligt. Vi älskar den här staden. Och vi är beredda att betala ett högt pris för att ge människor ett bättre liv.

Det var så det gick till när polisen hindrade medborgarna från att gå till sin park. Någon kallar det just ”det där bråket om den där parken”. För andra är det en social rörelse som även imorgon kommer att kämpa för att skapa ett annat, bättre samhälle.