En politisk ligaseger

Başakşehirs ligaseger i Turkiet är historisk. Det är det enda alla tycks vara överens om. Başakşehir är blott den sjätte klubben att vinna ligan någonsin. Allt som sägs därutöver är en politisk vattendelare. Om det sportsliga projektet de senaste åren, med en tydlig spelidé och unik tilltro till sina tränare (under många år Abdullah Avcı, men numera Okan Buruk), betonas väntar rättvis kritik på grund av att Başakşehirs starka och otvivelaktiga band till regeringspartiet AKP och president Recep Tayyip Erdoğan underskattas.

Min bild är att det senare har varit en förutsättning för att bygga upp Başakşehirs sportsliga relevans. Det sportsliga förutsätter det politiska i detta fall. Resultatet är ett guld för ett spelskickligt lag med en professionell ledning, men som samtidigt saknar supportrar, klubbsjäl och sympatier, efter att ha backats upp politiskt och ekonomiskt av AKP-nära grupper – och i många fall också av regeringen på ett mer direkt sätt.

Det politiska ligaguldet har jag kommenterat i Sveriges Radio och norska Aftenposten (där kommentarerna från Morten Galåsen, poddare och supporter, är läsvärda). Jag har steg för steg också försökt ge en introduktion till varför ligaguldet är politiskt i denna Twitter-tråd. Som en matig bakgrundsläsning om Başakşehirs politiska sida fungerar annars min artikel i norska Josimar från ifjol.

Massor av fotboll – och lika mycket propaganda

Fler än bara fotbollssupportrar har nog noterat att idrotten har hamnat i centrum av politiska debatter. Rasistiska uttryck på bulgariska läktare, en katalansk/spansk kris som påverkar fotbollen och inte minst det turkiska landslagets militärhälsningar har aktualiserat frågan om hur fotboll och politik hänger ihop.

I Sveriges Radios podcast FotbollsArena deltog jag i ett samtal tillsammans med redaktionen och ledarskribenten Erik Helmerson om idrottens politiska strukturer och fotbollsspelares (ofta frånvaro) av politiskt engagemang.  Jag fick dessutom medverka i Offsides podcast där jag i några minuter förklarade hur fotbollen har fungerat som en nationalistisk kraft i Turkiet.

Glädjande var också Richard Henrikssons hänvisning till FotbollsArena-diskussionen i hans egen medverkan i podden 3-5-2 och inte minst Tutto Baluttos otroligt fina ord om Propagandafotboll i slutet av det här avsnittet.

Fotbollen har ju, i min mening, alltid varit politisk. Frågan är om det någonsin har varit lika uppenbart som nu.

Turkisk fotboll och politik i Josimar

ECApYOlXoAA_pTP

För den som gillar politisk långläsning om fotboll kan jag tipsa om mina 20 000-tal tecken om den turkiska uppstickarklubben Basaksehir från det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar.

Artikeln fokuserar på Basaksehirs politiska kontakter sedan bildandet, med fokus på de senaste årens allt tydligare kopplingar till president Recep Tayyip Erdogans maktparti AKP. Rubriken Presidentens menn säger egentligen allt, men många av detaljerna har aldrig tidigare publicerats utanför Turkiet.

Teckna en prenumeration på kvalitetstidningen Josimar för att både utveckla din norska och läsa mer om Turkiets kanske mest politiska klubb.

I Utrikesmagasinet om lokalvalet i Turkiet

Återigen ett val i Turkiet. Och återigen råder ojämlika förutsättningar för regering och opposition med tanke på frånvaron av yttrandefrihet, godtyckliga arresteringar och regelrätta hot och repressalier mot medborgare som uttrycker regeringskritiska åsikter.

Jag och Aras Lindh (Utrikespolitiska institutet) skriver om ett val som enligt regeringen handlar om nationens överlevnad, men som i verkligheten snarare gäller president Recep Tayyip Erdogans egen framtid.

Turkisk fotboll och politik i Sveriges Radio

Medverkade nyligen i en av mina favoritpoddar och talade om turkisk fotboll, klubbkultur och politik. Det blev ett 20 minuter långt samtal i podden FotbollsArena om allt ifrån Arda Turan till folkliga fotbollsprotester under Gezi-demonstrationerna 2013. Förhoppningsvis blev det ett fördjupande samtal om de många banden mellan idrott och samhälle i Turkiet.

Kort efter valen

Mycket kan sägas om valen i Turkiet. Det gjordes i t.ex. Aftonbladet TV i nästan en timme, varifrån ett par klipp och några pratminus finns här. Än så länge verkar inte Ekots extrainsatta kvällssändning där jag också deltog inte ha publicerats dock.

Ett sätt att förstå siffrorna från söndagskvällen är annars att läsa min och Aras Lindhs artikel om den ojämlika valrörelsen och trycket mot det fria ordet, trots att den är skriven före valdagen.

I P1-morgon om Turkiet-valen

Kommenterade de kommande valen i Turkiet i P1-morgon under fredagen och försökte reda ut vad källan till president Recep Tayyip Erdogans popularitet bland AKP-väljarna är. Förklarade också hur valrörelsen har sett ut i skuggan av undantagstillståndet, ett AKP-dominerat medielandskap och våldet som drabbat oppositionella. Slutsats: det har varit en hård valrörelse med en rad demokratiska tillkortakommanden, en ståndpunkt jag och Aras Lindh har förklarat mer ingående i dagarna.

Not 1: Det är naturligtvis oppositionen som ser Erdogan som landets största problem och valet är alltså framflyttat från 2019 till i sommar och inget annat.
Not 2: Det börjar bli dags att återgå till en analog kalender för att inte missa datum med ett helt år.

Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet

Det har knappast undgått någon att Turkiet håller andan inför det kommande president- och parlamentsvalet. Jag och Aras Lindh, analytiker och programsamordnare på Utrikespolitiska institutet, gör en grundlig genomgång av hur regeringspartiet AKP utnyttjar ett kaosnarrativ och brännmärker motståndare till höger och vänster.

Denna politiskt motiverade sammanblandning av AKP-motståndare med diametralt olika uppfattningar ger en politiskt användbar bild av att flera krafter opererar i maskopi för att underminera regeringen, vilket gör det svårt att hålla isär verkliga och inbillade hot. Detta får effekter åt två håll. Först och främst skapar det naturligt nog en osäkerhet kring vad som överhuvudtaget kan sägas i offentligheten. Men det mobiliserar också de AKP-anhängare som inte ser någon fungerande framtid utan Erdoğan, något som bidrar till att öka distansen till alla som ifrågasätter regeringen.

Nästan vem som helst kan anklagas för vad som helst och effekterna blir långtgående när medielandskapet domineras av president Recep Tayyip Erdoğan samtidigt som rättssystemet har blivit alltmer godtyckligt. Ändå ser en överraskande enad opposition sin chans att på allvar utmana Erdoğan.

Läs om detta och mycket annat i vår artikel i Utrikespolitiska institutets nätpublikation Utrikesmagasinet.

Om fotbollsdimensionen i de turkiska valen i Nordegren & Epstein

På söndag går Turkiet till valurnorna för att välja en president och ett nytt parlament. Om valrörelsen har innefattat fotbollsrelaterade frågor? Naturligtvis, Turkiet är trots allt ett land där fotbollen alltid har varit politisk. Jag förklarar varför fotbollshalsdukar leder till hot mot presidentkandidater, ett biljettsystem gör ultras förbannade och vilken funktion politiska tifon fyller.

Inslaget börjar ca 18.30 in i programmet. De som är intresserade av valen kan med fördel också lyssna på samtalet strax före där Paul Levin, direktör vid institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, ger sin bild av vad som står på spel.