Frågan som kom ifjol var lika spännande som överraskande. En utställning som beskriver ultrasrörelser runtom Medelhavet, ur ett samhälleligt perspektiv… går det att göra utställning av det? Det går tydligen, med hjälp av kunnig och engagerad personal på Medelhavsmuseet och en projektgrupp bestående av Ragnhild Ekner, Helena Hägglund, Carl Rommel och mig. Till detta har Giovanni Ambrosio, italiensk fotograf, och Sèbastien Louis, fransk historiker, bidragit med material.
Resultatet är utställningen Ultra – Fotboll och politik vid Medelhavet, som erbjuder historiska och nutida nedslag med fördjupande inslag som ringar in ultraskulturen och dess kopplingar till olika former av samhällsprocesser. Öppningen sker den 11 december, där jag och flera som har arbetat med utställningen kommer att medverka i samtal. Kom förbi då eller senare, det blir kul. Utställningen går att besöka under hela 2022.
Vi är ganska många som på allvar börjar tröttna på hur till exempel petrodollar används för sportswashing och att supportrar alltmer betraktas som kunder i fotbollen. Att tala om fotbollsindustrins baksidor kan vara snårigt eftersom den nödvändiga och kritiska granskningen också riskerar att ta död på glädjen kopplad till fotboll.
En tidskrift som lyckas med kombinationen att bedriva granskande, modig journalistik och varva detta med läsvärda reportage som fångar det bästa med fotbollen är norska Josimar. Att Josimar nu samlar några av sina bästa texter sedan 2009 i bokform innebär ett givet julklappstips. Att min egen artikel om Gezi-protesterna i Turkiet 2013 och fotbollssupportrarnas politiska mobilisering under den heta sommaren är med är naturligtvis väldigt hedrande. Själv beställde jag dock ett par exemplar av boken av helt andra skäl, långt innan urvalet av artiklar gjordes.
BeställKampen om sjela här så får du en bok med fantastiska skribenter som Marius Lien, Michael Yokhin, Nils Henrik Smith och David Winner. Det möjliggör också en kritisk fotbollsjournalistik som behövs mer än någonsin.
Det saknas inte aktuella ämnen att tala om när det gäller fotboll och politik. Och att få göra det tillsammans med Sara Martinsson, journalist och författare till den läsvärda bokenKnäböj: om kvinnor och styrketräning, blev en bra start på augusti. Samtalet inom ramen för Utrikespolitiska institutets podd Utblick tog ett brett grepp om den politiska idrottens dåtid och nutid. Det blev ett dynamiskt samtal, lett av Jonas Löfvenberg, som går att lyssna på här.
Lite senare i augusti arrangerades Stockholms bokhelg. Mitt förlag Fri Tanke hade ett digert program under helgen, som mer eller mindre avslutades med mitt och Olof Lundhs samtal om fotboll, politik och ekonomi. Kul att det äntligen blev av eftersom ett inplanerat seminarium med Lundh ställdes in ifjol på grund av pandemin. Att den nya boken Sporten och livet enligt Lundh är ett självklart köp behöver knappast påpekas.
Under augusti upptäckte jag också att Landskrona BoIS-målvakten Svante Hildeman passade på att tipsa om Fotboll i krig och fred i ett samarbete som klubben har med Landskrona stadsbibliotek. Glädjandel, inte minst då jag själv uppskattar Hildemans twittrande och litteraturintresse.
Nu är ju ämnet fotboll och politik ständigt aktuellt i min värld, men den senaste EM-turneringen och det kommande VM-slutspelet i Qatar på herrsidan har tydliggjort en hel del av kopplingarna mellan idrott och samhälle.
Som gäst i Morgonpasset diskuterade jag bland annat kring varför just fotboll framkallar heta känslor, vilka historiska exempel som visar när idrotten blir ett politiskt verktyg och hur vägen fram till den kanske mest politiserade VM-turneringen någonsin, den i Qatar nästa år, ser ut. Lyssna gärna, hela programmet finns här.
Det är en grundlig (och positiv!) genomgång av både Propagandafotboll och Fotboll i krig och fred som Mats Engman bjuder Amnesty Press läsare på. Artikeln är särskilt intressant för egen del eftersom det också är den första längre artikeln där de båda böckerna på olika sätt jämförs.
För den norska fotbollstidskriften Josimar har jag nyligen skrivit en längre artikel som undersöker banden mellan nationalism, militarism och fotboll i Turkiet. Den handlar bland annat om hur kopplingarna mellan en aggressiv utrikespolitik och landslagsspelares militärhälsningar vid målfiranden ser ut, hur landslaget har använts för att bygga en sorts nationell myt och varför politiker under alla tider har försökt att utnyttja fotbollen för olika syften. Artikeln finns med i Josimars färska EM-bibel.
Lös en prenumeration nu, mest för att Josimar är en tidskrift som verkligen tar journalistiken på allvar med sina ambitiösa granskningar och reportage om maktspelet inom internationella förbund och Qatars kommande VM.
Min respekt för dansk fotboll bygger på en uppväxt med minnen från laudrupsk brödamagi och ett sent uppvaknande som Bröndby-sympatisör. Som barn brukade jag skriva brev till klubbar runtom i Europa för att be om autografer. Att Odense sände bilder på samtliga spelare plus tränaren Troels Bech, med prydligt skrivna autografer med tusch imponerade. Dagarna efter att brevet öppnades hade jag tveklöst sagt att Odense var mitt lag i Danmark. Långt senare fick jag uppleva mittfältaren Hany Mukhtars bländande spel och Bröndbys makalösa vändning mot FC Köpenhamn. I en nordisk kontext var matchupplevelsen på Bröndby Stadion 2018 bland det bästa jag varit med om. Supporter? Nej. Men Bröndby har en speciell plats i mitt fotbollshjärta.
Att Fotboll i krig och fred har fått en av sina bästa recensioner i Berlingske Tidende-anknutna Weekendavisen gör det inte sämre. Boken beskrivs som ”en af de senere års mest interessante skandinaviske fodboldbøger”. Att bokens språk dessutom lyfts som ett plus är naturligtvis extra glädjande. Kort därefter publicerade också tidskriften Atlas en längre artikel om den moderna fotbollen, med utgångspunkt från Fotboll i krig och fred. Det gör inte suget efter att se Bröndby på plats mindre direkt.
Några roliga saker har hänt sedan senaste inlägget här. Jag har till exempel för första gången fått spela fotboll i samband med en bokrelaterad händelse (se bild)! Sara Martinsson (vars bok Knäböj jag verkligen rekommenderar) intervjuade och Magnus Liam Karlsson plåtade när jag berättade om mitt personliga förhållande till fotboll och några av de teman som behandlas i Fotboll i krig och fred. Resultatet blev ett längre reportage i magasinet Rött.
Annars är det alltid lika trevligt att besöka sitt förlag och prata bok. Resultatet blev ett avsnitt i Fri Tanke-podden, med utgångspunkt från boken, men också samtal om personliga preferenser inom fotbollen.
Ingen fotbollspolitisk fråga engagerar så mycket som det kommande VM:et i Qatar. För nätpublikationen Mänsklig Säkerhet skrev jag en artikel för att ge en introduktion till varför VM-turneringar kan vara ett politiskt prestigeprojekt för värdländernas regimer, med fokus på den senaste tidens diskussioner om Qatar. Med det sagt är Johanna Frändén på Aftonbladet den som bäst har fångat protestfrågans komplexitet, här. Fokuset på sponsorerna är både relevant och nödvändigt för att inte snöa in sig på diskussioner om bojkotter som med all sannolikhet ändå aldrig kommer att bli av. Läs den och lös sedan även en prenumeration på det norska fotbollsmagasinet Josimar, som i många år har bedrivit högkvalitativ journalistik, inte minst om Qatar-VM.
Om Qatar är det stora diskussionsämnet när det gäller fotboll och politik så är det mest återkommande i mitt fall turkisk fotbolls relation till staten. Med anledning av Norges kvalmatch mot Turkiet nyligen blev jag intervjuad av Aftenposten om hur makthavare förr och nu har förhållit sig till fotbollen. Artikeln är värd att läsa. Det beror inte på mina blygsamma bidrag utan för att även författaren och medieforskaren Dağhan Irak, som besitter en oerhört gedigen kunskap i ämnet, intervjuas i samma artikel.
Fler spännande projekt är på gång. I dagarna lanseras exempelvis TuttoBaluttos nya webbplats, där jag kommer att skriva texter framöver. Håll utkik!
Det är alltid skönt att få möjlighet att tala till punkt, vilket nog förklarar varför jag både lyssnar enormt mycket på poddar och varför jag också uppskattar att få inbjudningar till sådana. Nu i veckan publicerades avsnittet om fotboll och politik i podden Allt du velat veta. För den som är intresserad av att lyssna på en hel halvlek om teman som lyfts i Fotboll i krig och fred finns avsnittet här.
Nyligen gästade jag även Beyond the Badge där jag bland annat tillsammans med min vän Leonard Jägerskiöld Velander fick möjlighet att nörda ner mig i fotbollens politiska symboler, med fokus på klubbloggor. Det blev totalt två avsnitt eftersom formatet är otroligt kul och inbjuder till spännande samtal, men också för att ämnet är omöjligt att uttömma. Avsnitt ett är mer generellt hållet medan det andra är mer inriktat på specifika klubblogotyper och där det också behandlas lyssnarfrågor.
Två poddar som jag själv följer nästintill slaviskt, två poddar vars övriga avsnitt är väl värda att lyssna på.
”Det är en bok att bli både djupt deprimerad och väldigt hoppfull av, så som man brukar blir av fotboll.”
Vet inte vad det säger om mig, men det där är kanske det mest spännande (och för mig faktiskt glädjande) som har skrivits om Fotboll i krig och fred hittills. Dan Hallemars recension i Expressen Kultur var överlag en väldigt fin läsning eftersom den har gjort bokens teman rättvisa och är skriven på ett personligt och kunnigt sätt. Att den är fri från slängigt tyckande är närmast befriande. Just sådana recensioner, som hellre fördjupar förståelsen för en boks teman än ger tydliga utlåtanden om för- och nackdelar, är ju oftast intressantast att läsa.
Men visst, det ska heller inte stickas under stol att raden ”Çağlars rika och makalöst välresearchade bok” också var fin att läsa.
Ekim Çağlar 