Artikel i Arena om den turkiska socialdemokratins kollaps

I det senaste numret av magasinet Arena skrev jag en artikel om varför den turkiska socialdemokratin i det största oppositionspartiet CHP har misslyckats med att omsätta engagemanget från Gezi-upproret till ett progressivt alternativ till regeringspartiet AKP.

I artikeln varnade jag för att försöka triangulera högerut och ideologiskt vara nere för räkning genom att i bästa fall kunna formulera sig som ”icke-AKP” snarare än att stå för idéer om ett annat samhälle. När kandidaterna till höstens presidentval nu har presenterats kan vi konstatera att Recep Tayyip Erdogan kommer att vinna och att högermannen Ekmeleddin Ihsanoglu blir CHP:s och högerextrema MHP:s gemensamma presidentkandidat.

Med bakgrund av detta, när CHP missar en historisk chans att formulera systemkritiska åsikter, kan socialdemokratin i Turkiet i det närmaste dödförklaras. Återigen.

_______

Turkisk socialdemokrati utan kompass

Trots Gezi-upproret, korruptionsskandaler, ljudläckor som avslöjar krigsplaner mot Syrien och en mindre splittrad opposition gick det inte den här gången heller. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och regeringspartiet AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi) klaradCumhuriyet Halk Partisie testet och gick stärkta ur lokalvalen i Turkiet 30 mars.

Idag finns det åtminstone två CHP (Cumhuriyet Halk Partisi), det största oppositionspartiet. Det ena lägret står stadigt bakom de sex principer som stipulerades av Mustafa Kemal Atatürk; republikanism, populism, sekularism, reformism, nationalism och etatism. Det är här de klassiska kemalisterna tar plats, de som än idag motsätter sig avetnifieringen av den turkiska konstitutionen och erkännandet av kulturella rättigheter för landets minoriteter. Detta medan de så kallade progressiva förnyarna är beredda att ifrågasätta varje princip i syfte att demokratisera Turkiet. Därför företräds CHP idag av allt ifrån fascister med kurdskräck till revolutionära socialister.

Inkonsekvens är oförlåtligt. När Kemal Kılıçdaroğlu blev partiledare 2010 var han tydlig. Han tog ställning för partivänstern och ville göra upp med nationalistiska och militaristiska åsikter som föregångaren Deniz Baykal företrädde. Fyra år senare ser vi en håglös Kılıçdaroğlu, en byråkrat med dålig fingertoppskänsla som febrilt försöker balansera mellan partiets flyglar. Ena dagen citerar han Atatürk för att i nästa tala sig varm om kurdiska rättigheter.

Frånvaron av en sammanhållen ideologisk linje gör att CHP nästan enbart får röster från sina kärnväljare; landets sekulära medelklass vid kustområden i västra och södra Turkiet. Det är även anledningen till att lokalvalets två viktigaste kandidater, i Istanbul och Ankara, båda hämtades från andra partier strax före valet i hopp om att fälla AKP. Mustafa Sarıgül, progressiv populist, och ex-fascisten Mansur Yavaş i Ankara blev sinnebilden för CHP:s taktik som Kılıçdaroğlu beskrev med ”har vi en kandidat utanför partiet som kan få en enda röst mer än våra egna så nomineras denne”. Någon ideologisk kompass fanns inte i partihögkvarteret. Den populistiska taktiken räckte inte då AKP vann och ökade till 43.2 procent i valet. När CHP visserligen växte från 23.1 till 25.6 procent var det bara i områden där partiet redan var starkt där rösterna ökade. Kvar finns ett CHP som varken har någon ideologi eller borgmästarposter i landets två största städer.

Fjolårets landsomfattande uppror med utgångspunkt i Gezi-parken har resulterat i att medborgare i Turkiet litar till sin egen förmåga att sätta dagordningen, när den är samlad. Miljoner såg att det går att skaka om en till synes orubblig regering, bara organiseringen sker på egna villkor. Därför har de traditionella politiska organisationerna svårt att dra nytta av Gezi-upproret. När Gezi-sympatisörer säger ”det går inte att rösta bort något som inte har röstats fram” betyder det att upprorets arkitekter inte villkorslöst kommer att stödja en oppositon för att till varje pris bli av med Erdoğan. Denna antipolitiska nerv kan bara mötas med interna demokratiska strukturer och en politik som står för ett alternativ.

CHP missbedömde upproret. Gezi innebar att människor och rörelser med olika åsikter mobiliserade för ett gemensamt mål – att försvaga AKP. Att islamister och sekulära, att turkiska och kurdiska nationalister stod sida vid sida betyder inte att samma mångfald är att eftersträva i landets största oppositionsparti. I CHP:s fall har inklusion blandats ihop med populism, i brist på en tydlig ideologi som partiet kan mobilisera kring. Därför haltar CHP exempelvis i frågor rörande ekonomi och har ingen utarbetad progressiv profil, trots att AKP:s nyliberala rovdrift skördar liv. Det enda allmänheten med säkerhet kan veta är att CHP inte är AKP.

Inför höstens presidentval blir AKP:s kandidat med all sannolikhet Recep Tayyip Erdoğan. Det står redan nu klart att Turkiets nästa president är konservativ. CHP:s motdrag är ännu inte klart, men det finns en risk att partiet med populism försöker triangulera sig till höger genom att finna gemensamma kandidater med andra läger. Det lär knappast öka partiets legitimitet bland en ung upprorsgeneration som har visat att den vågar ställa krav trots förtryck och uppvisa en politisk kräsenhet även mot oppositionella. Och det ger AKP ett bekvämt utrymme att fortsätta dominera Turkiets politik.

Ekim Caglar

I Fria Tidningar om Gezi-upprorets ettårsdag

Än står Turkiets gator i brand

Ett år efter Gezi-upproret är grunderna till missnöje lika många som tidigare. Och proteströrelsen har visat att den fortfarande kan samla en bred opposition mot regeringen, skriver Ekim Caglar.

I helgen firade hundratusentals deltagare och en levande proteströrelse Gezi-upprorets ettårsdag. Tusentals poliser svarade med tårgas, vattenkanoner och över hundra arresteringar.

Upplägget var väntat. Upproret, som inleddes med förra årets landsomfattande resning med utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, fyllde ett år den 31 maj. Ettårsdagen präglades av sedvanligt polisiärt övervåld. Vattenkanonerna rullade fram och tårgasen flödade runtom i landet när demonstranter mobiliserade i hundratusental i städer som Istanbul, Ankara, Izmir, Eskisehir och Denizli. Poliserna, 25 000 bara i Istanbul, slog ner varje oppositionell yttring.

Tortyren har minskat i landets häkten och fängelseceller, men har istället flyttats till gatorna, är en vanlig kommentar i sociala medier. Ett nytt inslag är den armé av civilpoliser som med meterlånga batonger nästintill slår ihjäl demonstranter. Dessa drog sig heller inte för att misshandla CNN-reportern Ivan Watson i direktsändning. Det framgår tydligt att repressionen är en styrkemanifestation från premiärminister Recep Tayyip Erdogans sida. I hans Turkiet kan nu bara regeringssympatisörer åtnjuta demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Gezi-rörelsen har visat att den ännu kan attrahera stora skaror av demonstranter trots risken för arresteringar, våld och död. Denna vilja förenar fortfarande större delar av oppositionen än vad Turkiet någonsin har sett. Gezi-upproret, som av kritiker anses vara romantiskt och naivt, visade återigen att den är Turkiets enda potentiellt enande progressiva kraft.

Det är Gezi-protesterna som förenar Istanbuls arbetarstadsdelar i Okmeydani med välmående medelklassområden som Kadiköy. Det är dessa protester som får kurder och turkar, unga och gamla att mötas. Här är könsfördelningen på barrikaderna i princip jämn. 31 maj blev det klart att de sociala rörelserna är den drivande kraften bakom de mest verkningsfulla protesterna mot regeringen.

Erdogans legitimitet bygger i stor utsträckning på brutal handlingskraft. Att islamistiska demonstrationer tilläts i Istanbul dagarna kring den 31 maj, samtidigt som Gezi-protester slogs ner är således något som stärker honom så länge de oppositionella inte utgör ett reellt hot mot makten, vilket de ännu inte gör. Det spelar ingen roll om demonstranter kräver frihet på internet, klarhet i korruptionsskandaler eller söker rättvisa när hundratals gruvarbetare dör i Soma. Så länge Erdogan är vid rodret kommer avvikande åsikter aldrig accepteras är budskapet. Det visar det första året efter Gezi-upproret.

Vad som är unikt i Turkiets historia är att den breda oppositionen som samlas under Gezi-protesterna inte tycks kunna jämnas med marken. Att det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet AKP förlorade omvalet i början av juni i två städer, Agri till prokurdiska BDP och Yalova till kemalistiska CHP, visar att skrämseltaktiken varken biter på gatorna eller vid valurnorna. Därför vågade sig Ankara-bor ut på gatorna den 1 juni för att minnas, och återigen tårgasas, i samband med ettårsdagen av mordet på Gezi-demonstranten Ethem Sarisuluk.

Samtidigt återstår det faktum att AKP har ett stort folkligt stöd trots alla skandaler och all repression. Troligtvis fungerar även regeringens taktik att använda konspirationsteorier mot demonstranterna. Att illvilliga utländska krafter ligger bakom protesterna är en vanlig åsikt om demonstranterna.

Detta är proteströrelsens svåraste nöt att knäcka. Repressionen pekar indirekt ut Gezi som ett alternativ, dikotomin är synlig, men innehållet i protesterna är det ännu inte. Protesterna kommer med all sannolikhet blossa upp med jämna mellanrum medan proteströrelsen finner olika plattformar att föra sin talan genom, något den ännu inte har i de etablerade politiska partierna.

När Recep Tayyip Erdogan lovade att han kommer att se till att ”göra allt från A-Z för att hålla ordning” svarade tidningen BirGün med löpsedeln ”mellan bokstäverna ’A’ och ’Z’ finns fascismens ’F’” och bilder på polisvåldet. Det är en sammanfattande bild.

Repressionen fortsätter. Erdogan vill fortsätta styra, som premiärminister eller president. Den nyliberala rovdriften är intakt. Det gör att skälen att göra uppror lär bli lika många och legitima för demonstranterna den 31 maj 2015 som 2013 och 2014.
Fakta:

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent

Analys: Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

Texten även publicerad i Fria Tidningen.

_________________

Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

Två konservativa krafter står mot varandra i det som beskrivs som den största regeringsskandalen i Turkiets historia. Den interna maktkampen kan på sikt bli premiärminister Recep Tayyip Erdogans fall. Men frågetecknen kring de båda sidornas demokratiska motiv kvarstår.

Korruptionsanklagelserna mot en rad regeringsprofiler skakar om Turkiet. Nu gör ett krigskabinett entré. Det är den samlade bedömningen av premiärminister Erdogans nya regering där tio ändringar har gjorts efter flera avhopp bland huvudpersonerna i korruptionshärvan. Men vem kämpar Erdogan mot i detta ”andra befrielsekrig”, som han själv kallar det?

Huvudpersonerna i dramat är Erdogan och den mytomspunne religiöse ledaren Fethullah Gülen, med bas i USA. De tidigare allierade har under det senaste året haft svårt att dra jämnt, och ligger nu i öppet krig. Konflikten kulminerade i samband med regeringens utspel om att privata förberedelseskolor på sikt ska stängas ner – ett hårt slag mot Gülens ekonomiska och politiska imperium.

När Erdogan nu talar om ”utländska krafter” och en ”parallell stat” som konspirerar mot honom är det krigsretorik i syfte att urvattna korruptionsskandalen. Men faktum är att talet om en stat inom staten i viss mån har grund i verkligheten. Då Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, kom till makten 2002 byggde Erdogan allianser med liberaler, islamister och ett antal socialdemokrater för att en gång för alla göra upp med den mäktiga militärens politiska makt.

En tongivande kraft i detta bygge var Fethullah Gülen, som via sina medier – bland annat Turkiets bäst säljande tidning Zaman – och anhängare utgjorde en stark maktbas för AKP. I gengäld tilläts Gülens rörelse växa i staten. Fram till nu.

En alltmer auktoritär Erdogan har fått oroade partivänner och en stabilitetssökande marknad att varna regeringen, inte minst sedan sommarens sociala explosion, Gezi-upproret. Flera parlamentsledamöter, både Gülen-sympatisörer och medlemmar av partiets liberala flank, har avgått i protest mot toppstyret. Påstådda ingripanden mot åklagare som utreder korruption inom partitoppen har spätt på missnöjet.

Den marknadsliberala konservativa rörelsens mildare röster, där Gülen anses ingå, är införstådda med att Erdogan är på väg att bli en belastning. Allt större hopp sätts därför till namn som president Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç, två AKP-veteraner med en mjukare profil men med samma ideologiska kompass. Motivet är således inte demokrati, utan snarare en mer effektiv maktutövning.

Den 30 mars går Turkiet till lokalval. Därefter väntar de viktiga parlaments- och presidentvalen. Efter elva års stabilt AKP-styre ser oppositionen nu sin chans att skaka om regeringen och påskynda Erdogans till synes oundvikliga fall.

Ett mycket splittrat socialdemokratiskt och kemalistiskt CHP, Republikanska folkpartiet, har nu segervittring i samtliga storstäder. I Istanbul väntas populistiske Mustafa Sarıgül hota AKP:s tioåriga styre i staden, medan partiets Ankara-kandidat Mansur Yavas hämtas från det ultranationalistiska MHP, Nationella rörelsepartiet.

Taktiken är enkel: Alla kandidater som kan vinna valet åt CHP är välkomna, vilket vållar ramaskri i partiets vänsterläger. Nu söker CHP-ledningen även stöd från den alltmer AKP-kritiska Gülen-rörelsen.

Mycket talar därför för att de konflikter som Erdogan har samlat på sig under det senaste året varit början på slutet för en epok i Turkiets historia. Det är en mycket smärtsam politisk skilsmässa mellan Erdogan och Gülen som vi nu ser.

De oheliga allianserna och de politiska eliternas maktkamp oroar de medborgare som under sommarens Gezi-uppror krävde ett värdigt liv och ett demokratiskt styre. Demonstranter samlas återigen i tusental runt om i Turkiet och kräver demokrati och transparens.

Likt i somras möts de med tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Detta samtidigt som de sociala rörelserna på gatorna, Turkiets viktigaste demokratiseringskraft, kräver ett oppositionsalternativ som kan säkra medborgerliga rättigheter i landet. Det vill säga en plattform som inte ingår i makteliten eller närmar sig den konservativa diskursen i jakt på väljare.

Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

Artikeln publicerad i det senaste numret av Internationella studier.

_________

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

När den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan presenterade det så kallade demokratiseringspaketet den 30 september var det planerat som ett svar till de kritiker som påpekat att regeringspartiet AKP:s reformtakt har avstannat. Efter sommarens landsomfattande Gezi-uppror och besvikna noteringar om att fredssamtalen med den kurdiska PKK-gerillan än så länge har varit resultatlösa skulle reformerna ge regeringen en välbehövlig nystart. Så gick tankarna i Ankara.

Reformerna innebär bland annat att bokstäverna Q, W och X, som används i kurdiskan men inte i turkiskan, nu kan brukas offentligt. Vägen öppnas även för omdöpandet av kurdiska byar som hittills har haft turkiska namn. Undervisning på kurdiska kommer att tillåtas privatskolor, något som dock innebär att kurder får vänta på att använda sitt modersmål vid statliga undervisningsinstitutioner. Samtidigt utlovas krafttag mot hatbrott och förbudet mot att använda slöja vid statliga institutioner slopas.

Särskilt intressant ur ett demokratiseringsperspektiv är också att Erdogan öppnade för en eventuell sänkning av den hårt kritiserade och exceptionellt höga tioprocentsspärren till parlamentet, dock utan att utlova någon färdplan eller tydligt utarbetad alternativ modell. En kraftig sänkning av spärren har varit ett stående krav under lång tid från demokratiska krafter för att kunna säkerställa parlamentarisk representation för mindre partier.

Tomt paket enligt kritiker

Reformpaketet fick ett svalt mottagande av de målgrupper som skulle blidkas. Bland annat pekade PKK-gerillan på att de kulturella rättigheterna för kurderna är fortsatt begränsade. Utöver detta blev initiativet till diskussioner om parlamentsspärren en smärtsam påminnelse om att konkreta steg för en helt ny och välbehövlig demokratisk konstitution lyser med sin frånvaro. Den nuvarande konstitutionen, som är en reviderad kvarleva från general Kenan Evrens junta på 1980-talet, är enligt alla seriösa bedömare en författning som sedan länge borde ha bytts ut mot en mer demokratisk motsvarighet. Detta kan dock försvåras av små reforminslag som gör den innevarande konstitutionen mer uthärdlig, något som således skjuter upp den nya författningen, menar ivriga kritiker. Förutom parlamentsspärren är exempelvis frånvaron av skydd och erkännande av etniska minoriteter ett nyckelområde för Turkiets demokratisering.

AKP-vänliga debattörer underströk Erdogans ord om att detta bara är en reformvåg. Men kritiker menar att reformerna är otillräckliga alldeles oavsett. Dessutom lämnade reformerna en bitter eftersmak när tidningen Hürriyet avslöjade AKP-planer på att utöka polisens befogenheter att arrestera demonstranter, bland annat i preventivt syfte och utan handfasta bevis, vilket fick akademiker och debattörer att reagera starkt, varpå regeringen backade. De förändringar som trots allt har presenterats i paketet tolkas annars som resultatet av att Turkiet för första gången upplever ett massivt tryck från medborgare på landets gator som genom sina krav och aktioner ställer makten mot väggen. Denna kraft, ”Gezi-effekten” som är unik i Turkiets historia, är medborgarna medvetna om.

När studentprotesterna mot ett planerat vägbygge genom Middle Eastern Technical University (ODTÜ) i Ankara har urartat i kravaller under hösten har Erdogan fått en ny Gezi-situation att hantera. Lika hårdnackat som vid parkprotesterna och upproret i somras har polisen gått fram mot studenterna. Men de demonstrerande återmobiliserar i snabb takt efter ordningsmaktens våldsamma ingripanden. Sommarens scener med polisiärt övervåld utspelar sig fortfarande regelbundet vid protester mot regeringen. Detta syntes bland annat i samband med rättegången i oktober mot den polis som står anklagad för mordet på en Gezi-demonstrant. Trots demokratiseringspaketet uppfattas Erdogan som en paternalistisk ledare som inte tvekar att använda våld mot oppositionella, är kritikernas samlade omdöme.

Gezi-upprorets mest synliga kvarleva, de runt 100 parkforum där frivilliga samlas i möten och tar direktdemokratiska beslut rörande aktiviteter och uttalanden, har gett ett helhjärtat stöd till ODTÜ-studenterna. Således finns det reella kopplingar mellan sommarens missnöjesyttringar och de nu högst levande protesterna. I juni riktades ilskan mot stadsförnyelseprojekten som innebar en rivning av Gezi-parken i Istanbul, medan motståndet idag vänder sig mot samma politik, som vill riva träd för att bygga vägar i Ankara.

Fler prövningar väntar AKP

I mars går Turkiet till lokalval. I städer som Ankara och Istanbul ser den sekulära oppositionen i CHP ut att presentera populistiska kandidater i hopp om att fånga missnöjesröster från breda väljarskikt. Hur AKP väljer att profilera sig – genom att marknadsföra reformer eller uppvisa en konfrontativ linje – återstår ännu att se, men bakslag i landets nyckelstäder kommer att försvåra AKP:s storslagna planer på att skapa ett nytt Turkiet när republiken firar hundraårsjubileum 2023. Valet i vår blir således en indikator på hur väljarna anser att AKP har hanterat den sociala explosion som har skett i Turkiet.

Situationen är historisk då det för första gången är miljoner människor på gatorna som har tvingat sig in i partistrategernas beräkningar. Aktiva medborgare är idag en politisk aktör att ta hänsyn till. De har en styrka som kan bromsa och skaka om en regering som inte lyssnar. Det såg omvärlden i somras. Denna utveckling har även inneburit att ”AKP-modellen” – mild islamism som genom parlamentarisk väg tar makten – inte längre lär vara lika attraktiv som alternativ för länder som genomgår en demokratisk transition i efterdyningarna av den arabiska våren.

Den ökade pressen och den manifesterade kraften på gatorna har varit AKP:s största prövning sedan makttillträdet 2002. Att tala om ett troligt maktskifte är för tidigt, men interna meningsskiljaktigheter mellan en konfrontativ premiärminister och president Abdullah Gül samt ett antal ministrar har visat att somliga grupper inom partiet känner missnöje med Erdogans allt mer auktoritära tendenser. Eventuella sprickor inom AKP-lägret är en fråga om effektiv maktutövning. Vill AKP regera under lång tid anser somliga AKP:are att partitopparna måste gå lugnare fram mot kritiker. Detta inte minst för att säkra ett internationellt stöd, men även marknadens tillit, som är viktig för ett AKP som har investerat i att få detta stöd och på många områden bedrivit en nyliberal politik. Den mer eller mindre kännbara kylan mellan AKP och den tidigare allierade och mycket mäktiga religiösa Fethullah Gülen-rörelsen innebär ytterligare huvudvärk för ett parti med ambitioner att styra ett Turkiet som kokar under ytan.

När AKP och Erdogan å ena sidan presenterar reformpaket och å andra sidan visar samma nedlåtande inställning gentemot meningsmotståndare, något som bidrog till upproret i somras, råder det tvivel om regeringsmakten är så stabil som den tidigare har framstått som. Prestigeförlusten efter sommarens uppror behöver räddas. Så länge den nonchalanta och ofta aggressiva attityden mot oliktänkande är intakt kommer begränsade reformer inte kunna rädda regeringens tidigare väl marknadsförda profil som ett reformparti.

Ekim Caglar, statsvetare, frilansskribent och Turkiet-kännare

Tillbakablick: När ett folk satte sig själv på agendan

Artikeln tidigare publicerad i Svartvitt.

____________

När ett folk satte sig själv på agendan

Resningen den 31 maj i Turkiet var resultatet av en lång period av oro bland befolkningen.Svartvitt ger bakgrunden till landets hittills största uppror och ger en bild av ett Turkiet i förändring.

Taksim-torget i Istanbul som en månad tidigare med våld stängdes för förstamajfirare var plötsligt överfullt. Miljoner människor ockuperade torget och Gezi-parken i början av juni. Turkiet upplevde en historisk resning när folket till slut tog bladet från munnen och sa ”vi finns också här” till premiärminister Recep Tayyip Erdogan och regeringen.

Miljonerna på gatorna var inte inbördes överens om vilket samhälle de ville skapa. Så långt nådde aldrig protestformuleringen. Faktum är att skälen till mobiliseringen också skilde människor åt. En av Gezi-upprorets största landvinningar är att regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisis (Rättvise- och utvecklingspartiet) angrepp mot människors friheter kunde sättas i ett sammanhang där individer och grupper med olika klassbakgrund, ideologisk hemvist och bekymmer förde en dialog och agerade tillsammans. Det gemensamma motståndet kunde exempelvis sammanföra grupper av islamister med sekulära och till och med ärkefiender som prokurdiska rörelser och turkiska nationalister.

Somliga upprorsmakare kände vrede över en alltmer konservativ AKP-attityd rörande jämställdhet, efter Erdogans uppmaningar om att skaffa 3-5 barn och återkommande utspel mot preventivmedel och kejsarsnitt. En aktiv politik i människors sängkammare oroade feminister. Andra såg konservatismen ligga till grund för strängare alkohollagar. Idag får alkohol exempelvis inte säljas efter klockan 22.00 i affärerna. ”Generösare lagar än i Sverige ändå” menade observatörer, samtidigt som den inhemska befolkningen snarare kände ilska över att regeringsföreträdare öppet utpekade alkoholanvändare som alkoholister.

Listan över källan till demonstranternas oro kan göras lång. Press- och yttrandefrihet, fackliga rättigheter och korruption är bara några områden där AKP har haft svårt att uppvisa positiva resultat de senaste åren. Ändock grundar sig indignationen inte alltid på de tekniska detaljerna i AKP:s politik. Det handlar om en syn på medborgarna som i alla lägen förväntas vara tacksamma mot regeringen. En nedlåtande attityd – eller i värsta fall direkta angrepp – mot oliktänkande har skapat bilden av ett AKP som syftar till att forma människor efter en egen mall. Till slut fick ”de andra” nog.

En ny Turkiet-bild

Turkiet är under förändring. Bilden av landet likaså. Unga kvinnor har visat att de är en aktiv politisk kraft och den tidigare underskattade 80- och 90-talistgenerationen har klivit fram på den politiska scenen. Genom statskuppen och juntans maktövertagande 1980, när civilsamhället i allmänhet och vänstern i synnerhet jämnades med marken, skapades förutsättningar för en apolitisk ungdom. Den självförstärkande bilden har gjort att politiska bedömare aldrig har tillskrivit Turkiets ungdomar rollen som strategiska förändringsaktörer i samhället. När folket satte sig själv på agendan var ungdomarna ändå en av de absolut viktigaste krafterna på barrikaderna.

Den sociala explosionen som fyllde gatorna är en indikation på att de befintliga politiska institutionerna inte är tillräckliga för att skapa entusiasm hos kritiska medborgare. Majoriteten i den unga upprorsgenerationen var tidigare inte politiskt aktiv i traditionell mening. De flesta varken var eller är partimedlemmar. Men de är beredda att ta till gatorna och ställa krav. När udden är riktad mot AKP och en osynlig spets når de etablerade politiska partierna och rörelserna i opposition är det således relevant tala om en antipolitisk snarare än en apolitisk generation. Det våras för de sociala rörelserna när partipolitiken inte är lockande för människor som vill försvara sina medborgerliga fri- och rättigheter.

Framtvingade reformer

Regeringens hantering av missnöjet – med polisvåld och hånfulla utspel mot oliktänkande – har inneburit en ytterligare förändring. AKP är inte otvetydigt populärt och inkluderande som bedömare har gjort gällande för. ”AKP-modellen” som marknadsförs i Nordafrika och Mellanöstern i efterdyningarna av den arabiska våren är inte längre lika attraktiv för att skapa en demokratisk ordning.

En nyliberal ekonomisk politik som prioriterar profit framför människors behov – i det här fallet stadsförnyelseprojekten i Gezi som syftar till att riva parker för att bygga köpcenter – och en konservativ social politik som försvaras med våld är inte längre ett givet framgångsrecept med andra ord.

Upproret pågår än, om än i mindre omfattning än tidigare. Detta i bland annat i Ankara där stora grönområden vid universitetet ODTÜ riskerar att förloras till förmån för ett vägbygge, något upprörda studenter vägrar acceptera. September månad blev åter blodigt, när en demonstrant bland annat dödades i Antakya i södra Turkiet.

För tillfället praktiserar proteströrelsen ett alternativ. Idag diskuteras Turkiets framtid i drygt 100 olika parker i så kallade folkforum runtom i landet. Med deltagardemokratiska principer tas beslut om nya aktioner och strategier i sann Gezi-anda. Folkforumen är relativt ineffektiva, men står för ett alternativ och har redan agerat som en påtryckargrupp trots att denna protest har begränsade möjligheter att ställa krav på nationell nivå.

I slutet av september presenterade AKP ett reformpaket bland annat innehållandes lättnader i användandet av det kurdiska språket i offentliga sammanhang. Krafttag utlovas mot hatbrott, samtidigt som regeringen även öppnar för en förändring av den impopulära tioprocentsspärren till parlamentet. Trots utspelen uppfattas AKP inte längre som ett progressivt reformparti, framförallt då förändringarna ses som framtvingade av faktorer som fredssamtalen med den kurdiska rörelsen och Gezi-protesterna.

Missnöjesyttringarna lär fortsätta, åtminstone så länge regeringen håller fast vid en minimalistisk demokratisyn där 50 procent av rösterna innebär att landets andra halva förbises. Men den politiska polariseringen som är regel snarare än undantag mellan regeringsparti och opposition har fått en ny aktör att ta hänsyn till – vanliga medborgare som har insett sin styrka och är beredda att försvara sina rättigheter på gatorna.

Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare bosatt i Istanbul

I Flamman om varför Turkiet inte längre är vad det var

När mycket av rapporteringen om Turkiet andas krigskorrespondens (och en mindre del är ren våldspornografi) finns det skäl att lyfta fram positiva aspekter om den politik och förändring som faktiskt skapas genom upproret. Detta var utgångspunkten i artikeln nedan, som även går att finna i veckans Flamman.

_________________

Dags att omvärdera bilden av Turkiet

För en liten stund är det äntligen de progressiva som sätter agendan i Turkiet. ”Det vi upplever är den mest genuina, mest Foto: Ekim Caglaroförglömliga, det mest imponerande motståndet i den turkiska historien”, menar kolumnisten Ahmet Altan på T24. Det började med träden i Gezi Parki. Idag är det en landsomfattande resning. Mot aggressiva stadsförnyelseprojekt, premiärminister Recep Tayyip Erdogans arrogans, polisvåld, hoten mot det fria ordet, ojämlikhet, homofobi. Listan kan göras mycket lång.

Bredden är en indikation på protestens inkluderande karaktär. Det syns tydligt på Taksim. Här finns fotbollssupportrar, vänsterrörelser, kemalister, aleviter, hbt-grupper, islamister, ett fåtal ultranationalister och din granne som tidigare aldrig har uttryckt politiska åsikter offentligt.

Resningen är viktig, inte minst för att den bryter fördomar om det turkiska samhället. Fördomarna, som i stor utsträckning har motbevisats, har ofta lyfts fram av inhemska experter genom åren:
1. Turkiets ungdom är apolitisk och fördummad, inte minst
sedan 1980-juntan.
2. Turkiska kvinnor är kuvade och därför ofta politiskt
passiva.
3. Turkiets civilsamhälle är svagt och påverkar inte
samhället i stort.

När protesterna domineras av ungdomar och kvinnor, både i parken och på barrikaderna, förpassas slentrianmässiga analyser till skräphögen. Den tredje fördomen har jag själv övervunnit i den här processen. För inte ens vi anade, när vi höll vakt de där första nätterna med en handfull människor, att det som började som en rörelse för en park som skulle räddas från stadsförnyelseprojekt skulle bli ett regelrätt uppror. Men vi fick det alla bekräftat; de sociala rörelserna bär på en oerhört explosiv kraft. Och människor är beredda att delta i uppror om rörelsen vinner förtroende.

Bilden av Turkiet utomlands har dominerats av ovanstående föreställningar. Ointresset för de sociala rörelserna har i bästa fall varit kännbart, men de har ofta direkt nonchalerats även i kretsar som gör anspråk på att vara intresserade av Turkiet. ”Turkarna är svåra att samarbeta med, till och med vänstern är nationalister” har man sagt. Nationalisterna dansar, sjunger och demonstrerar tillsammans med kurder och socialister just nu. Här finns både kritisk dialog och förmåga att samarbeta. ”Miljörörelserna är ett gäng medelklasshippies” fick jag höra för ett par veckor sedan. Det är just dessa ”medelklasshippies” (där jag själv av någon outgrundlig anledning tycks ingå) som har utgjort den plattform som nu har utvecklat sig till en resning.

Stora problem återstår naturligtvis både i oppositionen och i det turkiska samhället. Men i takt med att man i Taksim övervinner sina fördomar finns det anledning att göra detsamma även utomlands.

När progressiva grupper i Turkiet nu har visat att de kan enas, och även innefatta historiska fiender, finns det behov av ödmjukhet inför de miljoner människor som har tagit till gatorna. Bara den kommunliknande uppbyggnad som i drygt två veckor har kontrollerat Taksim, där till exempel medicinsk hjälp, säkerhet och renhållning, sköts genom gemensamt deltagande, är ett intressant deltagardemokratiskt projekt som kan ge inspiration även utomlands.

Det finns anledning att följa utvecklingen i Turkiet på nära håll. För inspiration, lärdom och solidaritet. Under resningen är ett av de mest hörda slagorden bu daha başlangıç mücadeleye devam, det här är bara början, kampen fortsätter. Det är övertygande när miljoner människor har trotsat alla rädslor och slutat be om och istället börjat skapa politiska alternativ.

Ekim Caglar

Reportage: Det här är AKP:s Turkiet

Idag publicerades valreportaget i tidningen Flamman. Mycket mer kunde ha skrivits med tanke på alla fantastiska miljöer och människor i Istanbul, men detta är alltså slutprodukten i reportageform.

Scrolla gärna på bilderna via länken. Den som inte syns i sin helhet är dock den som bäst illustrerar den turkiska politiken just nu:


Ni förstår poängen, va?

Känd artist dissar premiärministerns frukostförslag

En av Turkiets främsta artister sedan flera decennier, den radikala socialisten Edip Akbayram har tydligen tackat nej till en inbjudan för frukostmöte av premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Syftet med inbjudan var att få ta del av regeringens bild av den till stora delar misslyckade ”demokratiska öppningen”. Den mångårige aktivisten Akbayram gick iväg för att solidarisera sig med TEKEL-arbetarna istället. Ett bra val i mitt tycke, då dessa möten på många sätt är arrangerade för att skapa legitimitet för det styrande AKP-partiet. Samma prioritering som Akbayram gjorde Sabahat Akkiraz för övrigt.

Det hela är naturligtvis något pinsamt för premiärministern. Detta bakslag ska kompenseras med en diger lista av inbjudna filmpersonligheter till ett nästa frukostmöte. Bland dessa uppges Türkan Şoray, Hülya Koçyiğit, Hülya Avşar, Kadir İnanır, Nuri Bilge Ceylan och min egen favorit Fatih Akın finnas. Flera av dessa har uttalade vänstersympatier. Det återstår att se om de väljer Erdogans frukost eller det betydligt bättre valet att tacka nej. Den som uppvisar god karaktär och avvärjer goodwillpoäng till AKP trots inbjudan bjuder jag på Adana kebap i Skärholmen. Allez.

Aleviter ställer krav

I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.

Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.

Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.

Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:

Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.

Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.

Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.

Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.

Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.

Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.

För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.

Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.

Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.