Slå tillbaka högerextremismen med progressiv populism

20/08/201420/09/2014 / EC / Lämna en kommentar

Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.
_______________________

Inför valrörelsens slutspurt ser Sverigedemokraterna (SD) ut att fortsätta på den inslagna vägen. Känsloargument och högerpopulism har trots allt gjort SD till ett stabilt parti runt 10 procent i opinionsmätningarna.

Nyligen presenterade SD en ny presentationsfilm, samtidigt som Sverigedemokratisk ungdom lanserade en video för att locka unga tjejer till ungdomsförbundet. I valfilmen återfinns illvilliga politiker som är i maskopi med landets medier för att mörka sanningar. Budskapet är att SD, det rena inslaget i politiken, slåss mot eliten. Partiet tror nämligen inte på ”etablissemangets oskrivna regler”, får vi veta. Det är SD mot resten av Sverige, där detta resten tycker i princip lika i alla frågor. Vi är i en extrem kris i ”det förfallna Sverige”. Denna bild framgår även tydligt i SDU-filmen.De populistiska dragen är övertydliga. Den akademiska forskningen kring populism är enig i att populismens kärnvärden utgörs av framförallt av ett karaktärsdrag; populisterna anser sig vara ”folkets röst” mot den korrupta ”eliten”. Därutöver finns det variationer i definitionerna, med populistiska kännetecken som en populistisk rörelses vilja att ge sken av en extrem samhällskris som bara de egna kan rädda folket från eller ständiga referenser till en förlorad guldålder (heartland), dit populisterna vill ta ”sitt folk” och leva i harmoni som på den gamla goda tiden.

Ovanstående inslag från SD:s valrörelse, och partiets politik i övrigt, visar att man bär starka populistiska drag i sin krisretorik (”Sverige är på väg att förloras”), sin misstänksamhet mot de traditionella politiska institutionerna (”sjuklöver”-maskopin) och sin förkärlek för ett illa definierat folk, som försvaras mot en lika illa definierad elit.

Populism är gångbart just eftersom trianguleringen är en numera etablerad form av politikföring bland landets två största partier. Utrymmet för variationer är litet och alternativen till synes få då de mindre partierna i egenskap av potentiella regeringspartners inte kan ta ut riktigt radikala svängar. När SD spelar på en form av systemkritik (som snarare är systembevarande ifråga om ekonomisk politik och rasistiska strukturer) är det en form av populism som hittills har varit framgångsrik just för att andra stora visioner knappt existerar.

Visserligen tar övriga sju riksdagspartier kategoriskt avstånd från SD. Men känslan av att ett annat än det nuvarande samhället kan skapas och ett mer inkluderande politiskt landskap är möjligt levereras inte av partierna. Det lämnar ett tomrum som populister – progressiva eller reaktionära – enkelt kan fylla. I detta läge har de progressiva en skyldighet att skapa drömmar och visioner i en tid då politiska partier i allt större utsträckning förlorar sin legitimitet i form av medlemmar och engagemang.

Att partier som Feministiskt Initiativ (F!) växer är ingen slump. F! flörtar skickligt med populismen. Den misstänksamma udden mot det politiska etablissemanget kan utrönas redan i namnet. F! gör anspråk på att vara en rörelse och en plattform för ”de andra”, snarare än att vilja vara ännu ett parti bland andra. Möten blir homepartyn och kampanjerna en fest i större utsträckning än traditionell opinionsbildning. Enkla budskap som ”Ut med rasisterna, in med feministerna” går hem. Därför uppfattas F! som fräscht, samtidigt som den vanliga kritiken om frånvaro av erfarenhet och orealistiska mål inte biter. Det är just det som är poängen – progressiva partier med populistiska förtecken tilltalar politiskt medvetna antipolitiker.

F!:s framgångar har visat att det inte alltid är rätt att prioritera redovisningar över hur varje reform ska finansieras. Att göra det är inget negativt, men det är samtidigt inte alltid viktigast. Vid sidan av tröga och pragmatiska partier behövs det även nytänkare (helst radikaler) och medborgare med visioner som ibland är större än vad som får plats i valurnorna. Det är denna grupp som har visat att progressiva populister (även utanför F!) faktiskt har en viktig funktion att fylla, ty de utgör den enda riktiga motbild som presenteras mot SD:s falska systemkritik.

Den tysk-brittiske sociologen Ralf Dahrendorf sa en gång att den enes populist är den andres demokrat. Att populism är ett bespottat begrepp gör den inte värdelös som ett verktyg för att fördjupa demokratin. Att kategorisera olika rörelser som populistiska är ibland missvisande, men citatet vittnar om något som ofta glöms bort – populism och fördjupad demokrati, skillnaden är inte alltid glasklar.

Det finns en livsviktig utomparlamentarisk antifascistisk kamp mot högerextrema rörelser i Sverige. Parlamentariskt kompletteras den bäst med en förståelse för att populism är ett kraftfullt politiskt verktyg som dagens politik redan genomsyras av. Att inte använda sådana knep är att ge upp.

Om några veckor går vi till val i ett parlamentariskt landskap där visionära partier lyser med sin frånvaro. Vi som ser strukturer som ett problem och ett systemskifte som eftersträvansvärt är ofta partilösa. Därför är en utmanande progressiv populism och enskilda kandidater någorlunda attraktiva alternativ i hopp om att skapa ett mänskligare samhälle.

Ekim Caglar

”Rasism = SD” räcker inte

12/06/201412/06/2014 / EC / 3 kommentarer

Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.

_______________________

”Rasism = SD” räcker inte

Visst är den fantastisk, den antirasistiska vågen. Men mitt i hyllningskörerna finns det även behov av att definiera och bredda det vi kallar antirasism.

Att främlingsfientlighet enbart skulle finnas i ett parti, Sverigedemokraterna (SD), är lika troligt som att feminism bara återfinns i Feministiskt initiativ och att miljöengagemang enbart kan tillskrivas Miljöpartiet. Å ena sidan talar många antirasister gärna om att rasism handlar om strukturer, samtidigt som de i praktiken smidigt inskränker det antirasistiska arbetet till att agitera mot Sverigedemokraterna. Gör det, men stanna inte där. För att enbart fokusera på SD är i bästa fall naivt och i värsta fall kontraproduktivt.

Detta betyder inte att SD inte ska bekämpas. Jag vill bidra till att de åker ur riksdagen så fort som möjligt. Sverigedemokraterna bygger upp ett parti som tyvärr tycks etablera sig stadigt i svensk politik med både statligt ekonomiskt stöd och medlemmar, och de har en strategiskt oerhört viktig roll för högerextremismen i landet. De banar vägen för ännu radikalare krafter på den högerextrema scenen och bidrar exempelvis till att hetsen mot muslimer eller romer intensifieras och normaliseras.

Men hetsen har funnits i en annan form redan tidigare. När Säpo i dryga decenniet har prioriterat ner hotet från nazistiska grupper, till förmån för radikala muslimer och antifascister, har det både skapat förutsättningar för mer livaktiga högerextrema rörelser (se till exempel Svenskarnas partis 1 maj-firanden eller Svenska motståndsrörelsens attacker efter några års tystnad), men även en stigmatisering av ”de andra”, muslimer som alltid tycks utgöra ett hot.

Exemplen på hur främlingsfientligheten går att urskönja även från tiden före SD:s inmarsch i riksdagen kan göras många. Finns det inte ett nuvarande regeringsparti som tidigare har gått till val på att införa språktest? Har romer varit accepterade i det svenska samhället tidigare? Var migrationspolitiken perfekt innan 2010? Har Sverige konsekvent och aktivt motarbetat de europeiska murar som idag tvingar ut hela familjer ut på haven, i händerna på människosmugglare? Ta bara med er frågan som en klok kompis ställde: ”tror folk att det inte fanns någon rasism alls innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen?”

Tro mig, jag vill verkligen luta mig tillbaka och tycka att den här antirasistiska vågen är fantastisk på alla sätt. Tusentals människor vänder SD ryggen och visar att den rasistiska propagandan inte är välkommen på skolor, sjukhus och brandstationer. Det är välbehövligt och viktigt, men det räcker inte. Jag vill tro att varje delad länk på Facebook om hur hemska Sverigedemokraterna är skulle innebära att rasismen minskade. Ledsen, men ofta får jag en känsla av att det bara görs för att fronta den egna toleransen och dämpa det egna samvetet när de där länkarna läggs upp. Informationsspridningen är naturligtvis bra, SD är inte som de övriga partierna i sitt öppna förakt mot grupper av människor och det ska vi visa, men det är inte där konflikten avgörs.

Ibland står vi bara och stampar. Det finns till exempel en problematik i att nationalismen blir utgångspunkt för antirasismen. Det är därför det är livsfarligt att ”ta tillbaka” symboler istället för att en gång för alla göra upp med nationalistiska hjärnspöken. Flaggan kan de väl få behålla, den ger mig inget. Nationaldagen och nationalsången likaså. Vi som inte bryr oss om andras etnicitet eller nationstillhörighet har dessutom ett ljummet intresse av att omdefiniera svenskheten. Jag vill inte vara svensk (eller turk för den delen) oavsett om det går att vara svartskalle (med mörkbrunt hår) eller inte samtidigt som man är svensk.

Låt oss inte bara kämpa mot Sverigedemokraterna. Få med alla rasistiska strukturer och åsikter som reproduceras i olika utsträckning bland alla riksdagspartiernas politiker och väljare om du menar allvar. Se till vilken politik och vilket samhälle som har skapat en våg av öppet människoförakt i nästan hela Europa. Gör något åt tunnelseendet och bestäm om du verkligen vill ha ett nytt samhälle utan rasism. För visst är det enklare att inskränka antirasismen till att enbart motarbeta SD. Men det hjälper tyvärr föga om roten till rasismen inte rycks upp vid dess rötter.

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent. Sitter även i styrelsen för den feministiska och antirasistiska organisationen Varken hora eller kuvad.