Ett femtiotal döda bara i Turkiet. Allt för att våra jeans ska vara blekta. Så illa har det varit för sandblästringsarbetarna i Turkiet, där många fortfarande är insjuknade på grund av de undermåliga arbetsförhållanden de verkat i. Det internationella solidaritetsarbetet är mycket viktigt för arbetarnas situation. Där har bland annat Fair Trade Center bedrivit ett gediget arbete under lång tid, där man bland annat har publicerat rapporten Fashion Victims i ämnet.
För egen del är sanblästringsarbetarnas historia både hoppingivande och grymt tragisk. Varför solidaritetsarbetet bedrivs med tungt hjärta är inte svårt att förstå. Förutom de redan avlidna inväntar de kvarvarande insjuknade på en säker död där deras familjers försörjning är långt ifrån säkerställd i frånvaron av sociala insatser från statens sida. Vad som däremot framkallar optimism är att sandblästring numera är förbjudet i Turkiet, efter framgångsrika kampanjer från arbetarnas och fackförbundens sida.
All kamp syftar till att vinna och sanblästringsarbetarna har nått en bit på vägen. Kvar finns dock två prioriterade områden:
1. Att de insjuknade ska kompenseras och att de statliga kontrollerna ifråga om arbetsmiljön ska stärkas.
2. Att sandblästring ska förbjudas över hela världen.
I syfte att upplysa allmänheten om sandblästringens effekter kommer en av arbetarna att komma till Sverige och delta vid flera seminarier, varav en offentlig som arrangeras på ABF-huset i Stockhom. Då jag själv har översatt gästande Abdülhalim Demirs korta men insiktsfulla berättelse om sitt yrkesliv passar jag på att publicera den nedan.
_______
Abdülhalim Demir, medlem i KKİD-kommittén:
Storkens utslängda barn
När storken inte har mat nog för alla sina barn låter den så många som kan försörjas vara kvar i boet. De som blir över slängs ut från boet.
Vi föddes i byn Taşlıçay i Karlıova-kommunen, Bingöl. Ända in på 1990-talet sysslade jag med djurskötsel och vi hade det bra. Vår by hade totalt 32 000 djur. När allt var frid och fröjd togs byvakterna hit. Samtidigt började också de sämre tiderna i vår by.
De valde 86 personer från byn. I en by med 2 100 invånare arbetade 86 personer med djurskötseln. Räknar vi med att varje familj till dessa 86 består av tio personer handlar det om 860 personer som sysselsattes. Eftersom alla inte kunde gå uppför platån var folk tvungna att sälja sina djur. De kvarvarande hade inget annat val än att flytta därifrån.
En av de som flyttade var jag. I brist på möjligheter och förutsättningar lämnade jag skolan för att komma till Istanbul. Eftersom jag fortfarande var ett barn hade jag svårt att få arbete. Mina tidigare arbetsplatser var jag tvungen att lämna eftersom de inte hade något ställe att övernatta på. Senare började jag arbeta på en sandblästringsateljé där vänner som tidigare hade flyttat till Istanbul jobbade. På det här stället fick man sova över. Vi hade samma lön som de som arbetade på de andra arbetsplatserna. Att man kunde sova över var det enda attraktiva med den här arbetsplatsen. Sandblästringen var ännu inte särskilt utvecklad eftersom sådant var nytt i Turkiet. I ett mörkt rum använde vi havssand för att bleka jeans. För att inte använda mer sand än nödvändigt hade de satt upp små fläktar i rummen. De som arbetade på de här arbetsplatserna gjorde det antingen för att de behövde någonstans att bo eller för att de hade andra nationaliteter. År 1999 slog rodeo (sandblästringen) igenom. Nästan alla jeans på marknaden var blekta. Med ens ökade våra löner till två-tre gånger över marknadens nivåer. Alla rekommenderade sina bekanta i byn eller i närheten att börja arbeta med detta. Vänner som jobbade i andra sektorer sade upp sig för att börja arbeta med sandblästring.
Från att ha funnits en handfull sandblästringsateljéer var de snart hundratals i Istanbul. Utan att veta det minsta om sandblästring började finansiärer ge sandblästringsmästare några ören extra för att starta rodeo i deras regi. För att öppna en rodeo behövdes inte mer än en kompressor, en lufttank och några sprutpistoler. Just ja, det behövdes en källare och arbetare som jobbade också. Vi brukade åka till Istanbul för att arbeta i ett år och tio månader för att sedan åka till byn för att vila i femton dagar. Vi hade hört talas om vad försäkringar var, men ingen hade berättat för oss varför det kunde vara nödvändigt att ha. För oss var försäkring att bli pensionär efter att ha arbetat på en och samma arbetsplats i 20 år. Emellertid betydde försäkring att garantera livet. Ok, vi må ha vetat för lite, men var fanns då staten; arbetsplatserna omfattades av skattesystemet. De betalade elräkningar och skatter. Men var de inte nyfikna på vad som producerades och vilka som jobbade på arbetsplatsen? Så; du har särskilda arbetsmiljölagar och du har institutioner för att kontrollera om de efterföljs. Om du ger el, vatten och tar skatt därifrån ska du bli nyfiken och kontrollera detta; om lämpliga villkor råder, om de lever upp till dina lagar ska du ge arbetslicens.
Och just nu är vi alla sjuka, och det är en sjukdom utan någon kur. Bara i vår by är antalet insjuknade 187. Tillsammans med de som inte går till läkaren är det 300 personer som är sjuka och bara väntar på att dö en hjälplös död.
Runtom i Turkiet finns det många arbetare som har blivit sjuka. Vår historia är såhär. Vem vet hur deras lyder?
Hittills har vi förlorat tre av våra vänner och fyra är dömda till att vara sängliggande, deras liv är beroende av syrgastuben. Egentligen är vi alla upprivna då vi inte kan arbeta, vi har till och med svårt att gå. Vi har familjer som vi ska försörja, vi kan inte göra det. Det är värre än själva sjukdomen för oss. Lika skyldiga som arbetsgivarna som gav oss sjukdomarna, lika skyldiga är staten. De har inte gett oss stöttning. Även om de inte kan bota oss så kan de åtminstone underlätta vår framtid.
Nu undrar jag, kommer de att läsa min text och ta hand om oss? Annars kommer jag verkligen att tro på storkhistorien… är vi månne storkens utslängda barn?
Ekim Çağlar 