Mörka krafter tjänar på detta, att potentiella bröder blir svurna fiender i Turkiet. I områden i Hatay har situationen spårat ur så kraftigt att man talar om lynchningsförsök på civila kurder. Anledningen är relativt enkel att förstå; för högerextremisterna finns det inget annat än turkar mot PKK-are. Så alla ska välja sida. De som inte är högerextrema våldsverkare är således PKK-are. Så funkar den nationalistiska mentaliteten – ett sätt som belönas av folk på högre ort. Och när det som i Dörtyol har dödats poliser är nivån av aggressivitet utom alla gränser.

Hur annars kan man inte ingripa starkare mot lynchningsförsöken och kurders utsatta situation i hela landet? Hur annars kan banden mellan våldsverkande fascister och högerextrema MHP vara så uppenbart utan att repressalier var ett faktum? Hur annars kan det visa sig att till och med militärer varit med och provocerat fram upplopp?

En sak är säker. Om MHP inte hade varit ett turknationalistiskt parti, utan istället ett kurdiskt… då hade vi kunnat glömma att de fått ställa upp i nästa val.

Om något positivt ska kunna hämtas från detta är det att viktiga steg tas. Turkiets arbetarrörelse är en av de krafter som trots allt arbetar för en fredlig och rättvis lösning på de demokratiska problem (det är dags att sluta kalla detta för ett kurdproblem som man ofta gör i Turkiet) som finns i landet.

Som DISK-ordföranden Süleyman Çelebi säger är de senaste händelserna en samling provokatörers sätt att röra upp nationalistiska känslor för att skapa konflikter mellan folkgrupper. Problemet är att detta kommer att lyckas om man inte sätter rätt etikett på det hela; vågen av hatbrott är rasistiska. Så när AKP-regeringen gör allt för att försöka koppla våldsvågen till fotbollsgrupper i Inegöl (enligt inrikesminister Beşir Atalay) och allt annat utom att kalla det vid dess rätta namn är det ett sätt att sopa problem under mattan. Det kommer att stå landet dyrt på många sätt, och de som lider mest kommer att bli de människor som vill ha fred i Turkiet.

Min vän Çelebi har även bra idéer om konfliktens kärna. Han menar att AKP mist sin trovärdighet genom att å ena sidan tala om vapenstillestånd, men å andra sidan stänga partier och gripa representanter bland kurderna. Samtidigt lägger han även ansvaret på alla grupper som är verksamma i kurdfrågan. Alla ska krävas på fredliga intentioner. Tack och lov så står DISK som vanligt på rätt sida. Som vanligt.

Och detta är viktigt att se. Artister, konstnärer, vänsteraktivister, fackliga representanter och människorättskämpar står sida vid sida och formulerar fredsbudskap utan att fråga varandra om de är kurder eller turkar. Förhoppningsvis påverkar detta landets makthavare, något som kanske främst tycks ske inom CHP, det parti som under Deniz Baykals decennier långa styre utvecklade sig till ett minst sagt nationalistiskt och militaristiskt parti, men som nu under Kemal Kılıçdaroğlu tycks gå åt rätt håll. Detta genom att man nu lovar att man ska gå tillbaka till partiets rötter från 1989, när man hette SHP och släppte en ”kurdrapport” som krävde kulturella och politiska rättigheter för landets kurdiska befolkning. Löftet nu är att man ska gå ännu längre i sin öppenhet i kurdfrågan. Dessutom tolkades den nye partiledarens tal vid ordförandeinstallationen som en flört med landets kurdiska befolkning när han kritiserade parlamentsspärren på tio procent, en regel som utan tvivel försvårat den kurdiska etableringen i det politiska livet.

Än är partiet inte ett fullgott alternativ för ickenationalister, men skönt är att ett parti som tidigare gått i bräschen för att piska upp nationalistiska stämningar nu ändå ser ut att vara en konstruktiv kraft. Mer sånt behövs, samtidigt som de mer pålitliga demokratiska krafterna reder ut det kaos som för landet närmare en allt större konflikt.

Vägskälet står klart: antingen mer nationalism och närmare ett inbördeskrig av större mått. Eller en rättvis fred som gör landets bröder och systrar med olika bakgrund till jämlikar.