Salva Ballesta mot Oleguer Presas

Det finns massor av fotbollsprofiler som gjort sig kända som riktiga flyttfåglar. De kan ha representerat halva ligan i många fall. En sådan profil från La Liga är anfallaren Salva Ballesta. Han är nu 33 år och har hunnit representera sju klubbar inom Spaniens gränser. Det speciella med Ballesta är att han faktiskt levererat relativt mycket mål i de flesta klubbar han representerat. Den enda misslyckade sejouren kan sägas vara den i Valencia i början av 2000-talet.

Jag tänker inte uppehålla mig särskilt mycket vid Ballestas kvalitéer som spelare, hans karriär talar sitt tydliga språk. Ballesta är ingen dålig spelare. Tung och målfarlig, med en vilja av stål. Intressantare är något som varit nytt för mig; Ballestas nationalistiska drag.

Salva föddes i en militärfamilj. Det kan förklara hans manifesta militarism. Vidare är han en stark nationalist, vilket har märkts i debatter kring baskisk och katalansk iver efter mer autonomi. ”Alla som inte känner sig spanska kan dra åt helvete”, är ett uttryck Ballesta använt. Det osar inte tolerans och hans häftiga utspel mot Ajax-backen och förre Barcelona-spelaren Oleguer Presas illustrerar hur politisk Ballesta är.

Oleguer var en av Barcelonas osynliga lagspelare under större delen av 2000-talet. Han har inga landskamper och är kanske mest känd för sina politiska vänstersympatier. Försvararen är vältalig och har en examen i ekonomi, men mest av allt är han en uttalad antifascist och antiimperialist. I sin bok Camí d’Itaca (Vägen till Ithaka) tar han till exempel upp ämnet antifascistisk kamp under Franco-diktaturen och den förre premiärministern Aznars inblandning i det senaste Irak-kriget.

För mig är det en skam att Irak krossades. Och nu säger dem ”oj, nej, det fanns inga massförstörelsevapen, men nu måste vi stanna för att säkerställa ordningen.” Men oordningen skapades av er! Det är uppenbart att det finns imperialistiska, ekonomiska och strategiska intressen bakom kriget, men nyheterna rullar på och man fokuserar på annat.

Vidare är han känd för att vara en förespråkare för Kataloniens sak och han har till och med blivit inbjuden att spela fotboll med zapatistgerillan i Mexiko eftersom han står på deras sida i kampen. Oleguer är en engagerad och mångsidig herre, helt enkelt.

Allt det som nu nämnts är naturligtvis socialt självmord med tanke på att den fotbollsspelande yrkeskåren knappast gör sig vän med sin omgivning när politik tas upp. Det gäller både högern och vänstern. Men det är skillnad på kontroversiella utspel och att göra sig helt omöjlig på det spanska forumet. Den gränsen passerade Oleguer slutligen när han 2007 skrev en artikel i den baskiska tidningen Berria. I texten (längst ner i länken) ifrågasatte Oleguer den spanska dubbelmoralen rörande hur man behandlade politiska fångar. Eftersom han tog exempel från, enligt honom, felbehandlade ETA-fångar var kaoset ett faktum. Barcelonas dåvarande tränare Frank Rijkaard och klubbens president Joan Laporta tog snabbt och tydligt avstånd från Oleguers uttalanden och Salva Ballesta fick snart anledning att visa sig ifrån sin sämsta sida.

Efterspelet för Oleguer innebar att han på många arenor buades ut på grund av sitt ställningstagande för att Spanien skulle fungera som en rättsstat. Vidare förlorade han ett sponsorsavtal med Kelme och nu spelar han i ett Ajax på dekis. På frågan om han ångrar sig över publiceringen svarar Oleguer på sitt karaktäristiska vis.

De konsekvenser allt har medfört är ingenting jämfört med vad många människor genomgår. Det som däremot gör mig ledsen är att ingen egentligen läst det hela. Det vore en sak om människor bemödade sig med att föra en intelligent dialog och sedan låta bli att hålla med, men så var inte fallet.

Behöver jag nämna att Salva Ballesta och Oleguer Presas är ovänner och att anfallaren har levererat den smaklösa kommentaren att ”Oleguer inte är mer värd än en hundskit för mig”? Det är svårt att inte dra paralleller mellan Oleguer och en annan sansad och intellektuell fotbollsspelare, Lilian Thuram, den franske backen som de senaste åren blivit en av Nicolas Sarkozys största kritiker. En annan lika självklar liknelse är annars den mellan Ballesta och Paolo di Canio.